Timmarna - Michael Cunningham (1998)

 Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway transponerade till 1990-talets New York. 

Jag är glad att jag 'sparade' den här romanen, tills jag hade Mrs Dalloway i friskt minne. Den har jag läst två gånger nu i början av januari, så jag ser alla referenser klart. Jag har flera favoriter i den genren, när en författare lyfter upp en roman, till en liknande, men ändå 'modernare' version av det generella. Man kan förstås fråga sig var gränsen går mellan att utnyttja ett tidigare mästerverk, lite gratis, till att verkligen göra den till sin egen. 

I New York på 1990-talet är det Hiv och aids som skapar den depressiva slagskuggan, inte världskriget som i Mrs Dalloway. I Europa var Balkankrigen uppslitande vid Jugoslaviens upplösning på 1990-talet, men kanske lite väl långt från New York. Cunninghams roman har dock tre trådar, alla precis som förlagan tilldrar sig en junidag. Förutom NY i nutid, så följer en tråd Mrs Woolf själv, när hon börjar skapa sin roman om en junidag 1923. Och en annan tråd följer Mrs Brown år juni 1949, vilket alltså är precis fyra år efter nästan världskrig. 

Mrs Brown älskar Virginia Woolf och tycks precis lika obekväm med livet som sin idol. Jag har dock svårt att relatera, och tycker inte om den delen av romanen. Hon är också mor till Richie. För mig är det klart från början att han vuxit upp till Richard, nära vän till Clarissa, båda sedermera öppet homosexuella.

Behållningen är alla transponerade detaljer från roman till roman, tyvärr är boken som helhet alltför deprimerande för mig, men var i sin samtid naturligtvis en mångfacetterad partsinlaga. Den blev film redan efter några år - jag har dock inte sett den. Det är dock roande att den bil med fördragna fönster, i Mrs Dalloway spekuleras dölja Drottningen. Avgasröret smäller till likt ett pistolskott. I 1990-talets New York är motsvarande en filmbuss, som döljer någon filmstjärna, som spekuleras vara Meryl Streep (!), så det roar mig att det blev hon som fick spela Clarissa i filmen. Även i New York väsnas det, och man ojar sig över filmteam som väsnas och skräms. 

I Cunninghams roman har de flesta bytt namn, och roller, men det är oviktigt. Desto viktigare är självmordet, som  här blir mycket pregnant. I Mrs Dalloway blir nämner någon det på hennes 'party', som en sensationellt skvaller, och hon är rädd att det ska förstöra hennes partyt. I Timmarna förstör det verkligen festen, det blir ingen fest. 

Återigen har jag läst en deprimerande 1990-talsbok. Var 1990-talet så deprimerande?

Bergtagen - Thomas Mann (1924)

Ett mästerverk! Jag har dock läst den på engelska, The Magic Mountain, vars titel mer liknar den tyska, Der Zauberberg, där 'zauber' betyder magi. Den svenska titeln får stå i rubriken, mer som en påminnelse om vissa kulturella skillnader. Bergtagen får mig att tänka mer på sagor om Bergakungens sal, troll som kollrar bort oss. Något av det finns även här, för vi befinner oss i Davos i Schweiz, sanatoriet högt upp i alperna med tunn luft. Ett sorts limbo, mellan himmel och jord, mellan liv och dö. Nästan som ett skärseldsberg hos Dante. 

Redan i början, när huvudpersonen Hans Castorp åker dit för att hälsa på sin kusin Joachim i tre veckor, refererar Herr Settembrini, den italienska humanist-pedagogen, till två ställen i Odysséen, både till Odysseus besök i underjorden, men i synnerhet till hans sju år långa vistelse hos Kalypso, som i en sorts opiumdröm får honom att glömma tiden. Tiden som både står stilla och försvinner. Så upplevde Mann sanatoriet, när han besökte sin hustru där. Så blir det också för Hans Castorp, men utan att han egentligen reflekterar över saken, han har accepterat sakernas tillstånd i världen utanför tiden, och blir liksom Odysseus kvar där i sju långa år. 

Thomas Mann är berättaren, och han filosoferar över Tiden som relativt fenomen, vilket gör boken även till en metaroman, lyfter berättandets magi till ytan. 'Time' måste vara det mest frekventa ordet i romanen. Långa stycken dyker det upp minst en gång per sida. Mann talar själv i efterordet om musikaliska teman som inspiration, att låta vissa teman dyka upp gång på gång, som hos Wagner. 

Sjunde och sista 'kapitlet' inleds dock med en utredning att man inte kan skriva en roman om 'tid', som går och går, det är bara själva takten, rytmen, i det som berättas:  

"It would be as though one held a single note or chord for a whole hour, and called it music. For narration resembles music in this, that it fills up the time. It 'fills it in' and 'breaks it up', so that 'there's something to it', 'somthing going on' "

Det här är en tegelstensroman, där Thomas Mann med virtuos detaljrikedom lyckas hålla  mig intresserad av varje ord, trots det nästan sega insisterandet på varje detalj. Jag vill ha mig varje ord till livs, trots att jag ibland känner att jag borde skumma igenom vissa saker, som diskussionerna mellan jesuiten och frimuraren. Men jag kan inte. Mann är för skicklig att dra mig in i den värld som rådde strax före första världskriget. Och alla invånare i detta alp-limbo är olika speglingar av olika liv, som strax därefter skall drabba samman i kriget som skulle 'göra slut på alla krig', som man trodde då. 

Så det är en mycket intressant överblicksbild av det oroliga samhället, fullt av tillförsikt, för drygt hundra år sedan, och liknar också mycket vad vi upplever nu 100 år senare, även om schismerna tog över den gången, och den här gången måste vi verkligen sansa oss och lyssna till varandras olika synsätt, och inte bara gräla förbi varandra. 

Författaren själv skriver i sitt amerikanska efterord, att roas man inte av boken ska man lägga den ifrån sig. Men jo, den roar mig enormt, det finns mycket hos karaktärerna jag ler åt - den är ett mästerverk, väl värd ett Nobelpris, även om det var Buddenbrooks som utpekades i den motiveringen - men den är lång, och har tagit mig mycket längre tid att läsa än jag väntat mig. Min storpocketupplaga från Vintage har orsakat en hel del smärta i tummarna att hålla den uppslagen långa stunder, så det har krävts pauser. 

Enligt efterordet började den som en humoristisk pendang till tragedin Döden i Venedig, lika kort skulle den vara, men fick eget liv och växte sig allt större, och tog därför 12 år att skriva och kom alltså inte ut förrän 1924, när författaren fått ett sorts facit på en mängd mänskliga omvälvningar, inte minst världskrig. 

Passande nog kommer patienterna från hela Europa, och även andra delar av världen. Så när krigets åskmoln sprider sig mot slutet, visar sig detta även i atmosfären i Davos. Till slut vill alla gräla, som i kapitelavsnittet 'Hysterica Passio', passionerna börjar piskas upp. Även hos Hans Castorp, som länge var den lugnaste civilisten, med alltid gott humör, blir deprimerad och kitslig. En 'demon' har släppts lös i det stillastående vacuumet. Så boken visar främst upp 'den gamla världen' som aldrig återkommit, men samtidigt på alla tendenser som ledde till upplösningen. 

Boken är Hans Castorps utveckling från ung (ca 20 år)

Bokens längd handlar alltså om den stora mängden karaktärer utmejslade i detalj. Det är Hans Castorps utveckling från ung (ca 20 år) i mötet med alla dessa människor med olika synsätt. Och här finns många kulturella referenser, som Odysséen nämnd ovan, men också mycket annat. Hans Castorp hinner förälska sig - finns inte så mycket annat att göra - men hon försvinner direkt efter 'Karnevalsfesten' som inleder fastan. Hennes återkomst blir inte som Hans väntat sig och hoppats, för då har hon en ny kavaljer, en äldre 'personlighet' som reskamrat med sig till Davos. Jag berättar detta för att Hans är så skönt fri från jobbig svartsjuka (jämfört med Marcel Proust), och blir nära vän till sin 'rival'. Hans Castorp börjar  också associera till Carmen, zigenerskan som först dårar den unge soldaten José, men sedan flyttar över sitt intresse till den flaschiga Toreadoren Esqamilio. Men just som Hans börjat berätta detta för sin 'rival', och kommit till att José mördar Carmen, då hejdar han sig, ruskar på sig och utbrister 'vilken meningslös historia'. För Hans skulle aldrig kunna tänka sig att mörda hans kära Mme Chauchat, som har en make långt bort i Kazakstan, som ingen någonsin träffat. 

Sanatoriets matsal är centrum, där alla äter många rika måltider varje dag, för att skaffa sig energi till hälsa. Där finns sju långbord, där patienterna delas in, och verkar begränsas av att bli bekant bara med sina bordsgrannar. Hans C. sitter i början med sin kusin, med andra tyskar, men under de sju åren har Hans flyttats runt, tills han suttit cirka ett år vid varje år. Från börjar refereras till två av borden som "the 'good' Russian table" respektive "the 'bad' Russian table'. Och Mme Chauchat sitter vid 'the good table'. Inte förrän i slutet säger berättaren: 

"Our hero had sat at all seven of the tables in the dining-room, at each about a year, the last being the 'bad' Russian table, and his company there two Armenians, two Finns a Bokharian, and a Kurd."  

Och förklarar att även om bordet kallas 'bad', så finns inga skillnader i fördelar och nackdelar, eller människorna i sig själva. Allt började bara med att ett gift ryskt bara, som satt där, var mycket störande vad gällde ljudnivå. 

 När jag läste tänkte jag då och då på Edith Södergran. Hon var patient i Davos i 480 dagar, från januari 1912 till våren 1913, alltså fanns hon där när Thomas Mann besökte sin hustru 1912 och inspirerades till sin roman. Jag undrar ibland om hon satt vid ett av de ryska borden? Hon som var lika hemma i Sankt Petersburg, som i Finland. Och om hon gjorde det, satt hon vid 'the good table or the bad table'. I alla fall genomgick Södergran den punktering av lungan, som den berömda läkaren i Davos utförde, och som beskrivs i Manns roman. En av de unga kvinnorna kunde 'vissla' med denna punkterade lunga, vilket upprörde Hans Castorp i början av sin vistelse i Davos. 

När jag läser böcker så här kronologiskt hittar jag hela tiden associationer som binder dem samman. 

Jonas och Helena : en studie över fantasi och ungdom (1926)

I den här sena romanen återvänder Hjalmar Bergman till 1880-talets borgerlighet, dock befinner sig Wadköpings-karaktärerna  i Paris, på ett svenskt pensionat. Jag har lite svårt att få ihop att den kvinnliga huvudpersonen Helen, bara 19 år, får vara utan förklä i Paris, som ekonomisk barnvakt åt sina äldre bröder? Jag halkar alltför ofta in i en känsla av 1920-tal. Alla övriga inledande betänkligheter lyckas dock Bergman snart förklara för mig.

Som undertiteln visar är texten mer 'en studie' än en roman, men humoristisk och ovanligt mångordig. Den lyckas klämma in mycket fakta i mer återberättande, än Bergmans vanliga luftiga mellan raderna dramatik. Men allt vägs upp av humor, ibland farsartad, ofta elak ironi mot borgerliga later. Men där finns också ädelstenar av nära känsloscener och tragik som ligger bakom mycken humor, vilket göra hela 'romanen' till ett komplext konstverk. Här lyser i synnerhet upp ett ungdomsminne - återberättat i presens, därav närheten, vilket Bergman själv inte kan låta bli att påpeka i början på det efterföljande kapitlet - en scen med den gamla docenten som vill alla sina elever så väl, men samtidigt yvs över att minnas var i samhället deras familjer befinner sig. Alltså klampar han i klaveret när han vill reda ut Jonas, den andra huvudpersonens, födelseort och släktförhållanden. Det är en lysande scen. Hur än smärtsam i sina implikationer. 

Även om jag har svårt att relatera till Helen, så ligger det mycket sanning i 'oäkting'-tragiken som är huvudtemat. Bergman lyckas alltid sympatisera med sina karaktärer i någon av alla deras vinklar och vrår. Men när jag jämför med Selma Lagerlöf, kan jag inte säga att Bergman har det psykologiska djupet, inte av samma art, däremot specialiserar han sig på det sociala mask-spelet, alla olika roller som människor spelar och byter emellan. Det teatrala, som även Jonas lärt sig hantera för att överleva sitt trauma som oäkting.  Alla masker som leder till missförstånd och långa schismer och tragik, under den glättiga ytan. 

Och som 'studie', vill Bergman förklara rakt på sak, formeln kom på sidan 249:

"Samhället vilar lika mycket på spelregler som på tio Guds bud."

Just vad jag satt och tänkte när jag läste, alla sociala maskspel. Hjalmar Bergman var tidig även här. 

Det var ur munnarna orden kom - Mirja Unge (1998)

 Mirja Unges debut, som gav henne katapultpriset för bästa debut 1998.

Det är en mycket egenartad liten bok. Allt verkar ses ur flickan Minnas synvinkel, även om allt inte känns som ett barns sätt att uttrycka sig. Men det är barnets kroppsliga känslovärld, sensoriskt, hud och kropp, smak och dofter. Hennes iakttagelser. Hon kan inte värja sig, hon känner smärtan i omvärlden. Och orden som kommer utan förvarning, och som sedan inte kan glömmas bort.

Utan all smärta, all elakhet, all mobbning, alla cynismer och kärleksbrist, människor emellan, skulle det ha kunnat vara en prosalyrisk bok. Men det är för mycket smärta. Vi får inga förklaringar. Allt blir gissningar. Boken är disparata minnesbilder av allt som sårar, all nedlåtenhet, bristen på medkänsla. Ibland är vi i skolan, ibland verkar det vara sommarlov, när eller hur mycket tid som går sägs inte. inte heller var. Men jag får en känsla av landsbygd, norrut, det plockas hjortron. Eventuellt kring 1980? 

För mig är den obehaglig, i synnerhet genom Johannes, den aggressive mannen, Kristins man, antagligen far till hennes döttrar Maja och Minna. Hans dubbelhet består i att han despotiskt tar på sig en 'offerroll' - som inte existerar - men använder som förvändning för att använda våld, i synnerhet mot sina flickor och sambo/hustru, för att hävda sig. Det är mycket obehagligt, och gör att jag aldrig vill läsa om denna bok. 

Det saknas positiva motbilder, allt är hotfullt i barnets värld. Mamman verkar avtrubbad. Så kallade vänner och skolkamrater mobbar. Lärarinnan verkar sakna emotionell kompetens. Och de vuxna förebilderna gör att barnen börjar bete sig likadant systrar emellan och i samhället i stort. Mycket deprimerande. 

Mrs Dalloway - Virginia Woolf (1925)

Så har jag slutligen läst Woolfs experiment som nyss fyllde 100 år. Den är inte lång, men jag känner genast att det är en roman man vill läsa om, ganska omgående. 

Texten tilldrar sig en dag i juni 2023, där mängden karaktärer skapar ett helhetsprisma över den oroliga tiden efter världskriget, där en hel del försöker glömma och gå vidare, försöker festa, medan andra fått sitt liv förstört genom krigstrauman.  

Texten rör sig mellan en mängd personer, likt en stafett-pinne. Och hur än fylld med strömmar av medvetande, så är det mer än så. Alla karaktärer ses både inifrån och utifrån, som om alla vandrar inom samma klibbiga spindelnät. Den som en gång mött en person blir automatiskt en del av den andre, inte bara i nuet, utan i en ström av minnen, i det medvetna men också det omedvetna.

En ungdomsvän till Mrs Dalloway, Peter Walsh som friat men fått korgen, minns hennes teorier som  ung, om en känsla av släktskap med alla människor, i kombination med rädsla för döden, kombineras till en tro på människan har en osynlig del, som överlever döden, och binder människor samman. Vilket tycks vara hela idén med romanen. 

Men det är inte bara själsligt medvetande i texten. Det är också något måleriskt i stilen. Tydligast är de 'gula bananer', som befinner sig i Septimus och Rezia, men ändå dyker upp i en bisats även när Mrs Dalloways dotter Elizabeth sitter på bussen och betraktar hur en molnstrimmas väg framför solen, får färger att omväxlande lysa upp, och dimmas ner. Inte bara den röda bussen och annat, även bananerna, som inte borde ha något där att göra.

Det är en av anledningarna till att jag vill läsa om, för jag är säker på att texten innehåller många exempel på sådana textflikar som blandas in i den mer allmänna världssjälens medvetandeström, som inte är personliga för karaktärerna. Det är mycket intressant - stilistiskt. Så jag börjar snart en omläsning och kanske uppdatera det här med nya insikter.