Mirja Unges debut, som gav henne katapultpriset för bästa debut 1998.
Det är en mycket egenartad liten bok. Allt verkar ses ur flickan Minnas synvinkel, även om allt inte känns som ett barns sätt att uttrycka sig. Men det är barnets kroppsliga känslovärld, sensoriskt, hud och kropp, smak och dofter. Hennes iakttagelser. Hon kan inte värja sig, hon känner smärtan i omvärlden. Och orden som kommer utan förvarning, och som sedan inte kan glömmas bort.
Utan all smärta, all elakhet, all mobbning, alla cynismer och kärleksbrist, människor emellan, skulle det ha kunnat vara en prosalyrisk bok. Men det är för mycket smärta. Vi får inga förklaringar. Allt blir gissningar. Boken är disparata minnesbilder av allt som sårar, all nedlåtenhet, bristen på medkänsla. Ibland är vi i skolan, ibland verkar det vara sommarlov, när eller hur mycket tid som går sägs inte. inte heller var. Men jag får en känsla av landsbygd, norrut, det plockas hjortron. Eventuellt kring 1980?
För mig är den obehaglig, i synnerhet genom Johannes, den aggressive mannen, Kristins man, antagligen far till hennes döttrar Maja och Minna. Hans dubbelhet består i att han despotiskt tar på sig en 'offerroll' - som inte existerar - men använder som förvändning för att använda våld, i synnerhet mot sina flickor och sambo/hustru, för att hävda sig. Det är mycket obehagligt, och gör att jag aldrig vill läsa om denna bok.
Det saknas positiva motbilder, allt är hotfullt i barnets värld. Mamman verkar avtrubbad. Så kallade vänner och skolkamrater mobbar. Lärarinnan verkar sakna emotionell kompetens. Och de vuxna förebilderna gör att barnen börjar bete sig likadant systrar emellan och i samhället i stort. Mycket deprimerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar