Så har jag slutligen läst Woolfs experiment som nyss fyllde 100 år. Den är inte lång, men jag känner genast att det är en roman man vill läsa om, ganska omgående.
Texten tilldrar sig en dag i juni 2023, där mängden karaktärer skapar ett helhetsprisma över den oroliga tiden efter världskriget, där en hel del försöker glömma och gå vidare, försöker festa, medan andra fått sitt liv förstört genom krigstrauman.
Texten rör sig mellan en mängd personer, likt en stafett-pinne. Och hur än fylld med strömmar av medvetande, så är det mer än så. Alla karaktärer ses både inifrån och utifrån, som om alla vandrar inom samma klibbiga spindelnät. Den som en gång mött en person blir automatiskt en del av den andre, inte bara i nuet, utan i en ström av minnen, i det medvetna men också det omedvetna.
En ungdomsvän till Mrs Dalloway, Peter Walsh som friat men fått korgen, minns hennes teorier som ung, om en känsla av släktskap med alla människor, i kombination med rädsla för döden, kombineras till en tro på människan har en osynlig del, som överlever döden, och binder människor samman. Vilket tycks vara hela idén med romanen.
Men det är inte bara själsligt medvetande i texten. Det är också något måleriskt i stilen. Tydligast är de 'gula bananer', som befinner sig i Septimus och Rezia, men ändå dyker upp i en bisats även när Mrs Dalloways dotter Elizabeth sitter på bussen och betraktar hur en molnstrimmas väg framför solen, får färger att omväxlande lysa upp, och dimmas ner. Inte bara den röda bussen och annat, även bananerna, som inte borde ha något där att göra.
Det är en av anledningarna till att jag vill läsa om, för jag är säker på att texten innehåller många exempel på sådana textflikar som blandas in i den mer allmänna världssjälens medvetandeström, som inte är personliga för karaktärerna. Det är mycket intressant - stilistiskt. Så jag börjar snart en omläsning och kanske uppdatera det här med nya insikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar