I den här sena romanen återvänder Hjalmar Bergman till 1880-talets borgerlighet, dock befinner sig Wadköpings-karaktärerna i Paris, på ett svenskt pensionat. Jag har lite svårt att få ihop att den kvinnliga huvudpersonen Helen, bara 19 år, får vara utan förklä i Paris, som ekonomisk barnvakt åt sina äldre bröder? Jag halkar alltför ofta in i en känsla av 1920-tal. Alla övriga inledande betänkligheter lyckas dock Bergman snart förklara för mig.
Som undertiteln visar är texten mer 'en studie' än en roman, men humoristisk och ovanligt mångordig. Den lyckas klämma in mycket fakta i mer återberättande, än Bergmans vanliga luftiga mellan raderna dramatik. Men allt vägs upp av humor, ibland farsartad, ofta elak ironi mot borgerliga later. Men där finns också ädelstenar av nära känsloscener och tragik som ligger bakom mycken humor, vilket göra hela 'romanen' till ett komplext konstverk. Här lyser i synnerhet upp ett ungdomsminne - återberättat i presens, därav närheten, vilket Bergman själv inte kan låta bli att påpeka i början på det efterföljande kapitlet - en scen med den gamla docenten som vill alla sina elever så väl, men samtidigt yvs över att minnas var i samhället deras familjer befinner sig. Alltså klampar han i klaveret när han vill reda ut Jonas, den andra huvudpersonens, födelseort och släktförhållanden. Det är en lysande scen. Hur än smärtsam i sina implikationer.
Även om jag har svårt att relatera till Helen, så ligger det mycket sanning i 'oäkting'-tragiken som är huvudtemat. Bergman lyckas alltid sympatisera med sina karaktärer i någon av alla deras vinklar och vrår. Men när jag jämför med Selma Lagerlöf, kan jag inte säga att Bergman har det psykologiska djupet, inte av samma art, däremot specialiserar han sig på det sociala mask-spelet, alla olika roller som människor spelar och byter emellan. Det teatrala, som även Jonas lärt sig hantera för att överleva sitt trauma som oäkting. Alla masker som leder till missförstånd och långa schismer och tragik, under den glättiga ytan.
Och som 'studie', vill Bergman förklara rakt på sak, formeln kom på sidan 249:
"Samhället vilar lika mycket på spelregler som på tio Guds bud."
Just vad jag satt och tänkte när jag läste, alla sociala maskspel. Hjalmar Bergman var tidig även här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar