Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway transponerade till 1990-talets New York.
Jag är glad att jag 'sparade' den här romanen, tills jag hade Mrs Dalloway i friskt minne. Den har jag läst två gånger nu i början av januari, så jag ser alla referenser klart. Jag har flera favoriter i den genren, när en författare lyfter upp en roman, till en liknande, men ändå 'modernare' version av det generella. Man kan förstås fråga sig var gränsen går mellan att utnyttja ett tidigare mästerverk, lite gratis, till att verkligen göra den till sin egen.
I New York på 1990-talet är det Hiv och aids som skapar den depressiva slagskuggan, inte världskriget som i Mrs Dalloway. I Europa var Balkankrigen uppslitande vid Jugoslaviens upplösning på 1990-talet, men kanske lite väl långt från New York. Cunninghams roman har dock tre trådar, alla precis som förlagan tilldrar sig en junidag. Förutom NY i nutid, så följer en tråd Mrs Woolf själv, när hon börjar skapa sin roman om en junidag 1923. Och en annan tråd följer Mrs Brown år juni 1949, vilket alltså är precis fyra år efter nästan världskrig.
Mrs Brown älskar Virginia Woolf och tycks precis lika obekväm med livet som sin idol. Jag har dock svårt att relatera, och tycker inte om den delen av romanen. Hon är också mor till Richie. För mig är det klart från början att han vuxit upp till Richard, nära vän till Clarissa, båda sedermera öppet homosexuella.
Behållningen är alla transponerade detaljer från roman till roman, tyvärr är boken som helhet alltför deprimerande för mig, men var i sin samtid naturligtvis en mångfacetterad partsinlaga. Den blev film redan efter några år - jag har dock inte sett den. Det är dock roande att den bil med fördragna fönster, i Mrs Dalloway spekuleras dölja Drottningen. Avgasröret smäller till likt ett pistolskott. I 1990-talets New York är motsvarande en filmbuss, som döljer någon filmstjärna, som spekuleras vara Meryl Streep (!), så det roar mig att det blev hon som fick spela Clarissa i filmen. Även i New York väsnas det, och man ojar sig över filmteam som väsnas och skräms.
I Cunninghams roman har de flesta bytt namn, och roller, men det är oviktigt. Desto viktigare är självmordet, som här blir mycket pregnant. I Mrs Dalloway blir nämner någon det på hennes 'party', som en sensationellt skvaller, och hon är rädd att det ska förstöra hennes partyt. I Timmarna förstör det verkligen festen, det blir ingen fest.
Återigen har jag läst en deprimerande 1990-talsbok. Var 1990-talet så deprimerande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar