Den här samlingen av av Oscar Wilde, består av fyra gåtfulla historier med mer eller mindre komiska inslag. Alla fyra publicerades först i tidskrifter, redan 1887, men samlades inte i bokform förrän 1891.
I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?
The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!
The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.
Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.
Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."
Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."
2018-03-14
Det låsta rummet - Paul Auster (1986)
Det låsta rummet är tredje och sista delen av New York-trilogin, som syr ihop hela historien. Först i tredje delen inser jag att det inte är tre olika historier, utan att allt hänger ihop - om än osäkert hur. Det är som ett spektrum av samma historia. Samma historia berättas om och om igen, under en svärm av skilda detaljer.
Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.
Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.
Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.
Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.
Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.
Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.
Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.
Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.
När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.
Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.
"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."
Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.
I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad? Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?
Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."
Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.
Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.
Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.
Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.
Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.
Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.
Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.
Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.
Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.
Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.
När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.
Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.
"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."
Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.
I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad? Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?
Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."
Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.
Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.
2018-03-09
Vålnader - Paul Auster (1986)
Andra boken i den s.k. New York-trilogin, är betydligt kortare (90 sidor) och mer rak på sak, än första boken som var mer av en metaroman, som flöt mellan olika berättarsynvinklar.
Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.
Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.
Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.
I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.
Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.
Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.
Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....
Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.
Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."
Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.
Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.
Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.
I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.
Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.
Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.
Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....
Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.
Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."
2018-03-05
Stad av glas - Paul Auster (1985)
Med Stad av glas, som var Paul Austers stora genombrott, inledde han den postmoderna romansvit som senare kom att kallas New York-trilogin. Läsaren luras in i historien med förespeglingen om att historiens genre är någon typ av hårdkokt deckare. Huvudpersonen får i uppdrag att skydda en person, genom att skugga och bevaka den person som uppdragsgivaren känner sig hotad av.
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
2018-02-25
Bikungskupan - Lars Andersson (1982)
Lars Andersson (f.1954) skriver som ingen annan, och gör min läsning till en ren njutning, trots att jag ibland känner att Bikungkupan (1982) nästan är som att försöka gripa i luft. Eller vatten, boken kom sedermera att ingå som del ett i trilogin Vattnets bok (2005).
Via huvudpersonen Emil Thorelius, en ung orosande i det radikala 1880-talet, en ung man med stort pathos som söker sin väg i livet, och några andra personer, som alla tycks vara tagna ur verkligheten, lyckas Lars Andersson med en genuin språkkänsla mana fram en gången tid i hela sin ogripbara bredd. När Emil söker sin väg, får vi också leva med på alla möjliga facetter av livet i slutet av 1800-talet. Han studerar anatomi, söker sig till sjukgymnastiken, rör sig bland radikala verdandister och socialister, och försöker sluligen bli pånyttföd via Frälsningsarmén.
En själs utvecklingshistoria, som med träffsäker dialekt gör blod och märg åt allt det lösryckta. Det måste vara tidsandan Lars Andersson var ute efter, det är i alla fall den jag får mig till livs, från det moderna Sveriges brytningstid från 1870-talet och fram mot sekelskiftet.
Via huvudpersonen Emil Thorelius, en ung orosande i det radikala 1880-talet, en ung man med stort pathos som söker sin väg i livet, och några andra personer, som alla tycks vara tagna ur verkligheten, lyckas Lars Andersson med en genuin språkkänsla mana fram en gången tid i hela sin ogripbara bredd. När Emil söker sin väg, får vi också leva med på alla möjliga facetter av livet i slutet av 1800-talet. Han studerar anatomi, söker sig till sjukgymnastiken, rör sig bland radikala verdandister och socialister, och försöker sluligen bli pånyttföd via Frälsningsarmén.
En själs utvecklingshistoria, som med träffsäker dialekt gör blod och märg åt allt det lösryckta. Det måste vara tidsandan Lars Andersson var ute efter, det är i alla fall den jag får mig till livs, från det moderna Sveriges brytningstid från 1870-talet och fram mot sekelskiftet.
2018-02-17
The Picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890-91)
Oscar Wilde (1854-1900) skrev bara en roman, The Picture of Dorian Gray, men i gengäld är den unik på flera sätt. Gräver jag lite i symboliken, finns det så många bottnar att jag associerar till en postmodern genreblandning. Den är värd en omläsning då och då, nya vinklar kan infinna sig.
Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.
Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.
Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.
Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all." Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.
Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.
Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.
Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.
Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.
Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?
Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.
Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...
Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.
Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.
Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...
Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.
Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.
Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.
Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all." Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.
Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.
Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.
Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.
Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.
Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?
Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.
Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...
Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.
Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.
Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...
2018-02-11
Ensam - Alfhild Agrell (1886)
Snubblat över en skicklig kvinnlig dramatiker från 1880-talet. Alfhild Agrell (1849-1923) årsbarn med Anne Charlotte Leffler och August Strindberg. Men enligt förordet var hon mer spelad och hyllad än någon kollega på sin tid. Och dessutom spelades nästan alla hennes pjäser på Dramaten, den mest prestigefyllda teatern i Stockholm, målet för alla strävande dramatiker på den tiden.
Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.
Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.
Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.
Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.
Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.
Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.
Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.
Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.
Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.
Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.
Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.
För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.
Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.
Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.
Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.
Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.
Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.
Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.
Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.
Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.
Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.
Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.
Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.
För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.
2018-01-31
Mördare utan ansikte - Henning Mankell (1991)
Efter Daisy Sisters (1982) blev Mankell chef för Kronobergsteatern i Växjö, och skrev inte fler romaner på 1980-talet - yuppie-eran dominerad av Guillous agentromaner. Men han grunnade på att gå i Sjöwall-Wahlöös fotspår och skriva en realistisk polisroman. Det blev kommissarie Kurt Wallander, introducerad i Mördare utan ansikte (1991) - en milstolpe i svenska deckarhistorien.
Beck och Wallander är likvärdiga gruppledare för sina polisteam, trötta magsårs-patienter, som mår dåligt av att se välfärden på fallrepet. Båda lever ensamma efter havererat äktenskap, och har förlorat kontakten med var sin tonårsdotter. I sin ensamhet söker sig båda till klassisk musik som vila för själen. Såväl Sjöwall-Wahlöö som Mankell berättar i tredje person, med enkelt språk och mycket dialog, som attraherar breda läsargrupper.
Men berättarrösten skiljer sig, genom att fokusera olika. Sjöwall-Wahlöö behåller hela tiden sin egen allvetande synvinkel, vars materialistiska politisk agenda stiger fram genom avskalad realism. De förevisar genom ett yttre sceniskt gestaltande. De ingående miljöbeskrivningarna av Stockholm har blivit omistliga tidsbilder. Men också karaktärerna gestaltas helt utifrån, hur de rör sig, inte vad de tänker. Läsaren får sen dra sina egna slutsatser, vad betyder ett visst rörelsemönster? Trötthet, uppgivenhet, irritation? Alla, såväl poliser som brottslingar och andra medagerande, stiger fram i klara pregnanta färger och rörelsemönster. Kollberg, Rönn, Gunvald Larsson med flera, får lika stort utrymme som Beck. Det blir en kollektiv-roman, inte bara för att det är ett helt arbetslag som tillsammans skall lösa brottet. Utan att samtliga individer gestaltas lika ingående.
Mankell däremot, koncentrerar sig på Wallander som centralfigur. Berättarrösten är osynlig. Läsaren får uppleva allt via Wallanders möten, och hans egna tankar kring dessa möten. Poliskollegorna är betydligt mer diffust återgivna, med något enstaka särdrag (reumatism, småbarnsförälder, spel på trav, osv). Att betrakta Wallander som Mankells alter ego, måste vara ren spekulation. Mankell har dock valt att betrakta det svenska/skånska samhället och dess kollisionkurs med omvärlden, genom Wallander själv.
Wallanders yrkesroll är väl medelklass, om än lägre med tanke på arbetsförhållandena som befinner sig långt ifrån åttiotalets yuppie-ideal. Wallander blir en symbolisk medelsvensson som bekymrad blickar ut över vad han uppfattar som ett folkhem på nedgång, med ökande orättvisor. Men inget är säkert eller färdigtolkat. Brottsutredningarna blir ett sätt att bredda hans inblick på olika områden.
Många av de personer som poliserna sätts att utreda beskrivs ingående, men visar sig vara sidospår. Detta upplevs som realistiskt polisarbete, problem att ta sig förbi, men breddar alltså också blicken ut över samhället. Symptomatiskt nog för för 1980-90-talet tycks dock de flesta leva dubbelliv, och fiffla eller ha hemligheter. Vanliga hederliga knegare har det blivit ont om.
Mankell berättar alltså inifrån Wallanders eget tvehågsna psyke, med alla personliga problem som det innebär att vara skild och ha en tonårsdotter han nära på tappat kontakten med, och en 79-årig far som tycks gå mot senilitet. Wallander oroar sig ständigt, hans psykiska press kommer sig inte bara av stressen på jobbet, att säkra tryggheten i närsamhället, utan även av ett molande dåliga samvete för att tonårsdottern glider honom ur händerna, liksom hur han ska kunna ta hand om den allt äldre och motsträvigare fadern. Wallander blir en symbol på individplanet, hans splittrade familj blir en bild av folkhemmets upplösning. All individualism som från 1980-talet börjat dra åt olika håll.
Wallander upplever att hans far föraktar hans yrkesval. Fadern tycks vara en kvarleva från ett mer bohemiskt 1960-tal, en sorts konstnärens frihetsdröm som gått i baklås. Fadern har hela livet målat samma mot - hötorgskonst - ett vemodigt höstlandskap, med eller utan tjäder. Man anar Wallanders desillusion inför sitt ursprung. Samtidigt som tonårsdottern hör till en mer oroande okänd framtid, det begynnande 1990-talet som efter Berlinmurens fall och glasnost, för med sig en översvämning efter alla rivna murar, som hotar att bli mer negativ än positiv.
Wallander suckar över den urbaniseringen som tycktes göra hela svenska landsbygden till en enda förort till de tre största städerna. Förort uttyddes som grogrund för rasism, narkotika och brottslighet. Och Skåne kändes samtidigt extra utsatt så nära inpå det allt öppnare Europa, då 'brandbomber och mord' (s.187) togs i bruk av främlingsfientliga, vilket får Wallander att kritisera 'bristen på invandringspolitik' (s.236). Så att de inte ens kunde misstänka utlänningar för mord (s.49) utan att det blev en het potatis.
Och det blir temat i denna polisroman, som jag inte ska avslöja innehållet i. Rasismens många olika ansikten, alltifrån det främlingsfientliga skånska Sjöbo, och hur ökande invandring och öppna gränser väcker rädsla och påverkar samhället. Alltså ett hett ämne än idag.
Till skillnad från äldre polisromaner, där karaktärerna helt tycktes sakna privatliv utanför yrkeslivet, upptas alltså nu minst hälften av skildringen av personliga problem, kring familj, kärleksliv eller diverse trauman. Yrkeslivet är inte längre allenarådande pliktuppfyllande. Kurt Wallander har familje- och hälsoproblem som är lika viktiga att lösa som brotten han arbetar med. Läsaren kan undra hur han alls kan sköta sitt jobb, med ett så splittrat liv - men också känna igen sig i denna allomfattande splittring.
Polisromanen har alltså psykologiserats på mer än ett plan. Men vi blir inte helt utan pusseldeckarens mysterier. även Wallander grunnar över ett par till synes olösliga gåtor, som dock i slutet får var sin enkel naturlig förklaring.
Beck och Wallander är likvärdiga gruppledare för sina polisteam, trötta magsårs-patienter, som mår dåligt av att se välfärden på fallrepet. Båda lever ensamma efter havererat äktenskap, och har förlorat kontakten med var sin tonårsdotter. I sin ensamhet söker sig båda till klassisk musik som vila för själen. Såväl Sjöwall-Wahlöö som Mankell berättar i tredje person, med enkelt språk och mycket dialog, som attraherar breda läsargrupper.
Men berättarrösten skiljer sig, genom att fokusera olika. Sjöwall-Wahlöö behåller hela tiden sin egen allvetande synvinkel, vars materialistiska politisk agenda stiger fram genom avskalad realism. De förevisar genom ett yttre sceniskt gestaltande. De ingående miljöbeskrivningarna av Stockholm har blivit omistliga tidsbilder. Men också karaktärerna gestaltas helt utifrån, hur de rör sig, inte vad de tänker. Läsaren får sen dra sina egna slutsatser, vad betyder ett visst rörelsemönster? Trötthet, uppgivenhet, irritation? Alla, såväl poliser som brottslingar och andra medagerande, stiger fram i klara pregnanta färger och rörelsemönster. Kollberg, Rönn, Gunvald Larsson med flera, får lika stort utrymme som Beck. Det blir en kollektiv-roman, inte bara för att det är ett helt arbetslag som tillsammans skall lösa brottet. Utan att samtliga individer gestaltas lika ingående.
Mankell däremot, koncentrerar sig på Wallander som centralfigur. Berättarrösten är osynlig. Läsaren får uppleva allt via Wallanders möten, och hans egna tankar kring dessa möten. Poliskollegorna är betydligt mer diffust återgivna, med något enstaka särdrag (reumatism, småbarnsförälder, spel på trav, osv). Att betrakta Wallander som Mankells alter ego, måste vara ren spekulation. Mankell har dock valt att betrakta det svenska/skånska samhället och dess kollisionkurs med omvärlden, genom Wallander själv.
Wallanders yrkesroll är väl medelklass, om än lägre med tanke på arbetsförhållandena som befinner sig långt ifrån åttiotalets yuppie-ideal. Wallander blir en symbolisk medelsvensson som bekymrad blickar ut över vad han uppfattar som ett folkhem på nedgång, med ökande orättvisor. Men inget är säkert eller färdigtolkat. Brottsutredningarna blir ett sätt att bredda hans inblick på olika områden.
Många av de personer som poliserna sätts att utreda beskrivs ingående, men visar sig vara sidospår. Detta upplevs som realistiskt polisarbete, problem att ta sig förbi, men breddar alltså också blicken ut över samhället. Symptomatiskt nog för för 1980-90-talet tycks dock de flesta leva dubbelliv, och fiffla eller ha hemligheter. Vanliga hederliga knegare har det blivit ont om.
Mankell berättar alltså inifrån Wallanders eget tvehågsna psyke, med alla personliga problem som det innebär att vara skild och ha en tonårsdotter han nära på tappat kontakten med, och en 79-årig far som tycks gå mot senilitet. Wallander oroar sig ständigt, hans psykiska press kommer sig inte bara av stressen på jobbet, att säkra tryggheten i närsamhället, utan även av ett molande dåliga samvete för att tonårsdottern glider honom ur händerna, liksom hur han ska kunna ta hand om den allt äldre och motsträvigare fadern. Wallander blir en symbol på individplanet, hans splittrade familj blir en bild av folkhemmets upplösning. All individualism som från 1980-talet börjat dra åt olika håll.
Wallander upplever att hans far föraktar hans yrkesval. Fadern tycks vara en kvarleva från ett mer bohemiskt 1960-tal, en sorts konstnärens frihetsdröm som gått i baklås. Fadern har hela livet målat samma mot - hötorgskonst - ett vemodigt höstlandskap, med eller utan tjäder. Man anar Wallanders desillusion inför sitt ursprung. Samtidigt som tonårsdottern hör till en mer oroande okänd framtid, det begynnande 1990-talet som efter Berlinmurens fall och glasnost, för med sig en översvämning efter alla rivna murar, som hotar att bli mer negativ än positiv.
Wallander suckar över den urbaniseringen som tycktes göra hela svenska landsbygden till en enda förort till de tre största städerna. Förort uttyddes som grogrund för rasism, narkotika och brottslighet. Och Skåne kändes samtidigt extra utsatt så nära inpå det allt öppnare Europa, då 'brandbomber och mord' (s.187) togs i bruk av främlingsfientliga, vilket får Wallander att kritisera 'bristen på invandringspolitik' (s.236). Så att de inte ens kunde misstänka utlänningar för mord (s.49) utan att det blev en het potatis.
Och det blir temat i denna polisroman, som jag inte ska avslöja innehållet i. Rasismens många olika ansikten, alltifrån det främlingsfientliga skånska Sjöbo, och hur ökande invandring och öppna gränser väcker rädsla och påverkar samhället. Alltså ett hett ämne än idag.
Till skillnad från äldre polisromaner, där karaktärerna helt tycktes sakna privatliv utanför yrkeslivet, upptas alltså nu minst hälften av skildringen av personliga problem, kring familj, kärleksliv eller diverse trauman. Yrkeslivet är inte längre allenarådande pliktuppfyllande. Kurt Wallander har familje- och hälsoproblem som är lika viktiga att lösa som brotten han arbetar med. Läsaren kan undra hur han alls kan sköta sitt jobb, med ett så splittrat liv - men också känna igen sig i denna allomfattande splittring.
Polisromanen har alltså psykologiserats på mer än ett plan. Men vi blir inte helt utan pusseldeckarens mysterier. även Wallander grunnar över ett par till synes olösliga gåtor, som dock i slutet får var sin enkel naturlig förklaring.
2018-01-23
Daisy Sisters - Henning Mankell (1982)
En ganska tidig Mankell, alltså nio år före den första Wallander-deckaren. Hans första bok kom dock ut 1973, men om dessa tidiga 70-talsböcker vet jag inget. Han visste redan som ung att han ville bli just författare, men hans bana började inom teater. Den radikala eran, 1968-78, var särskilt lämpad för teater som ett folkligt medium.
Jag blev dock nyfiken på Daisy Sisters (1982), som kom ut i ny pocketupplag 2010, på Mankells eget förlag, Leopard. Den skildrar tre generationer kvinnor, via några spridda märkesår från 1941 till 1981, vilket kittlade mitt historieintresse. Men om jag hade trott att det skulle vara någon sorts utvecklingsroman, om Sveriges rekordår efter andra världskriget, så fick jag tji.
Visst gestaltas några typiska 'områden' av samhället - 1941 är det beredskapsåren, 1956-1960 är det småstädernas raggarkultur och Teko-industrin (alltså när de kläder vi köpte fortfarande tillverkades i Sverige), 1971-77 farorna med asbest, nedtystat inom eternitindustrin och storindustriernas allt mörkare nedläggningshot.
Om Wallander kom att bli Mankells deppiga, besvikna alter ego, så är dessa tre generationer kvinnor - Elna, Eivor, Linda (och lillasyster Elin, som fortfarande är barn när boken slutar) - lika deppigt besvikna alter egon. Kvinnorna har romanens huvudroller, men är undanskuffade i sina egna liv.
Männen är ännu herrar på täppan, bestämmer över allt trots att de är mer eller mindre frånvarande. De gör det genom våldtäkt, misshandel, och mord. Ingen vidare bild man får av männen. En gubbe jobbar ihärdigt på att supa ihjäl sig, förutom 'stanken' som omger honom är han en i stort oförarglig, 'fönsterkikande' ungkarl. Men innan han lyckas supa ihjäl sig, och dö av blodstörtning, leder hans egen undfallenhet kring en förrymd ungdomsbrottsling till elände - för flickan Eivor så klart.
Kvinnorna blir gravida redan som 17-18-åringar. Alla känns som offer och rön för vinden, ingen är med och 'bygger' Sverige. Alla, inklusive männen, är offer på olika sätt, och känner aldrig att de kan påverka sina liv. Mycket dystert. Och på det hela taget är hela boken en sorts brottshistoria, även utan poliser.
Jag har själv svårt att relatera till dessa dystra kvinnor. Mitt 70-tal var positivt radikalt, vi trodde på framtiden, unga kvinnor hade återuppväckt feminismen, livet var mycket förändrat jämfört med våra mödrars liv. Därför har jag också först svårt att förstå syftet med romanen i stort, annat än som ett dystopiskt Sverige. Att han likt Brandes propagerade på 1880-talet, nu på 1980-talet ville visa fram alla samtida problem. Det blir många problem, och inget ljus i slutet av tunneln.
På sid 283 möter Eivor sin döende morfar, och det undslipper henne att livet "är så svårt ibland". Han svarar långsamt: "Ja ... Och det enda man har att göra är att orka. Det är det enda som man kanske kan berömma sej av. Att man har orkat ... "
Dessa ord tar jag med mig som det viktigaste i boken. Det är också min erfarenhet. Livet är en lång rad utmaningar, som man tar sig över, och kan berömma sig av att ha orkat igenom.
I romanen är graviditeter ett tveeggat svärd, från ett sätt att låsa kvinnor vid hemmet, till ett sätt att 'slippa jobba'. Men jag minns inte det som ett alternativ på 1970-talet, även om jag var för ung då, så skyndade sig alla kvinnor jag kände tillbaka till jobbet, och spädbarnen började på dagis redan innan de kunde gå. Få hade fler än två barn, de åren går fort. Nyckelbarn var vanligt.
På sin dödsbädd tänker morfar Rune mycket på sin hustru, som han levt med i över fyrtio år:
"Hon har varit hans kvinna, följt honom genom alla år, fött hans barn, gett honom middag, ständigt skapat ett hem åt honom som har gjort det mödan värt att - just orka! [...] Han har legat i sin säng med en förundran över allt vad hon har orkat, och han har med tilltagande olust frågat sig vad han egentligen har gett henne som kan mätas med hennes dagliga slit med att få de hopplöst korta ändarna att mötas" (s.283-284).
Hela tiden är det kvinnor som blir utnyttjade och måste 'orka'. Och männen är känslomässigt avtrubbade och använder våld som enda utväg.
Romanens tema känns till slut som kvinnors sexuella underordning, genom våldtäkter och oönskade graviditeter, vilket gör kvinnorna maktlösa. Slutkulmen 1977-78, striden mot förnedrande sexprat och pornografiska bilder på arbetsplatserna, tycks i alla fall vinnas till slut. Eivor börjar trivas bättre i den kärva arbetsgemensakpen. Det var ju 1970-talets kvinnorörelse som gav mod till den striden, även om det inte omtalas i romanen på det sättet. Eivor börjar i alla fall trivas bättre på jobbet, växer in i den kärva arbetsgemenskapen på lite mer lika villkor.
Jag blev dock nyfiken på Daisy Sisters (1982), som kom ut i ny pocketupplag 2010, på Mankells eget förlag, Leopard. Den skildrar tre generationer kvinnor, via några spridda märkesår från 1941 till 1981, vilket kittlade mitt historieintresse. Men om jag hade trott att det skulle vara någon sorts utvecklingsroman, om Sveriges rekordår efter andra världskriget, så fick jag tji.
Visst gestaltas några typiska 'områden' av samhället - 1941 är det beredskapsåren, 1956-1960 är det småstädernas raggarkultur och Teko-industrin (alltså när de kläder vi köpte fortfarande tillverkades i Sverige), 1971-77 farorna med asbest, nedtystat inom eternitindustrin och storindustriernas allt mörkare nedläggningshot.
Om Wallander kom att bli Mankells deppiga, besvikna alter ego, så är dessa tre generationer kvinnor - Elna, Eivor, Linda (och lillasyster Elin, som fortfarande är barn när boken slutar) - lika deppigt besvikna alter egon. Kvinnorna har romanens huvudroller, men är undanskuffade i sina egna liv.
Männen är ännu herrar på täppan, bestämmer över allt trots att de är mer eller mindre frånvarande. De gör det genom våldtäkt, misshandel, och mord. Ingen vidare bild man får av männen. En gubbe jobbar ihärdigt på att supa ihjäl sig, förutom 'stanken' som omger honom är han en i stort oförarglig, 'fönsterkikande' ungkarl. Men innan han lyckas supa ihjäl sig, och dö av blodstörtning, leder hans egen undfallenhet kring en förrymd ungdomsbrottsling till elände - för flickan Eivor så klart.
Kvinnorna blir gravida redan som 17-18-åringar. Alla känns som offer och rön för vinden, ingen är med och 'bygger' Sverige. Alla, inklusive männen, är offer på olika sätt, och känner aldrig att de kan påverka sina liv. Mycket dystert. Och på det hela taget är hela boken en sorts brottshistoria, även utan poliser.
Jag har själv svårt att relatera till dessa dystra kvinnor. Mitt 70-tal var positivt radikalt, vi trodde på framtiden, unga kvinnor hade återuppväckt feminismen, livet var mycket förändrat jämfört med våra mödrars liv. Därför har jag också först svårt att förstå syftet med romanen i stort, annat än som ett dystopiskt Sverige. Att han likt Brandes propagerade på 1880-talet, nu på 1980-talet ville visa fram alla samtida problem. Det blir många problem, och inget ljus i slutet av tunneln.
På sid 283 möter Eivor sin döende morfar, och det undslipper henne att livet "är så svårt ibland". Han svarar långsamt: "Ja ... Och det enda man har att göra är att orka. Det är det enda som man kanske kan berömma sej av. Att man har orkat ... "
Dessa ord tar jag med mig som det viktigaste i boken. Det är också min erfarenhet. Livet är en lång rad utmaningar, som man tar sig över, och kan berömma sig av att ha orkat igenom.
I romanen är graviditeter ett tveeggat svärd, från ett sätt att låsa kvinnor vid hemmet, till ett sätt att 'slippa jobba'. Men jag minns inte det som ett alternativ på 1970-talet, även om jag var för ung då, så skyndade sig alla kvinnor jag kände tillbaka till jobbet, och spädbarnen började på dagis redan innan de kunde gå. Få hade fler än två barn, de åren går fort. Nyckelbarn var vanligt.
På sin dödsbädd tänker morfar Rune mycket på sin hustru, som han levt med i över fyrtio år:
"Hon har varit hans kvinna, följt honom genom alla år, fött hans barn, gett honom middag, ständigt skapat ett hem åt honom som har gjort det mödan värt att - just orka! [...] Han har legat i sin säng med en förundran över allt vad hon har orkat, och han har med tilltagande olust frågat sig vad han egentligen har gett henne som kan mätas med hennes dagliga slit med att få de hopplöst korta ändarna att mötas" (s.283-284).
Hela tiden är det kvinnor som blir utnyttjade och måste 'orka'. Och männen är känslomässigt avtrubbade och använder våld som enda utväg.
Romanens tema känns till slut som kvinnors sexuella underordning, genom våldtäkter och oönskade graviditeter, vilket gör kvinnorna maktlösa. Slutkulmen 1977-78, striden mot förnedrande sexprat och pornografiska bilder på arbetsplatserna, tycks i alla fall vinnas till slut. Eivor börjar trivas bättre i den kärva arbetsgemensakpen. Det var ju 1970-talets kvinnorörelse som gav mod till den striden, även om det inte omtalas i romanen på det sättet. Eivor börjar i alla fall trivas bättre på jobbet, växer in i den kärva arbetsgemenskapen på lite mer lika villkor.
2018-01-15
Hjärtblad - Aino Trosell (2010)
Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.
Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...
Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.
Jag får en känsla av äkthet i dessa berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.
Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.
Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.
Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.
Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.
Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.
Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...
Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.
Jag får en känsla av äkthet i dessa berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.
Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.
Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.
Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.
Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.
Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.
2018-01-11
Tschandala - August Strindberg (1888-89)
Efter att nyligen ha läst Strindbergs roman I havsbandet (1890), backade jag två år till långnovellen Tschandala. Det roade mig att åter få läsa en av Strindbergs historiska berättelser, denna tilldrar sig 1688 i Skåne, trettio år efter att provinsen erövrats från danskarna. Först myser jag belåtet över hur Strindberg levande miljö, men snart bleknar denna känsla, när jag inser att han bara använder Skånes 1600-tal som en kuliss för sina egna erfarenheter i Danmark 1888. Berättelsen kom också först ut på danska, 1889, men inte på svenska förrän 1897.
Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.
Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak. egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).
Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.
Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.
Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom.
Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak.
Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.
Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.
Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak. egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).
Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.
Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.
Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom.
Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak.
Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.
2017-12-30
I havsbandet - August Strindberg (1890)
Har läst Strindbergs tredje bok med skärgårdsmotiv, I havsbandet, den bok han själv länge såg som en grandios roman, och sitt mognaste verk. Men som sågades av kritikerna. De önskade sig en ny Hemsöborna. En folklig historia. I stället var Strindberg inspirerad av Nietzsche och hans 'övermänniska'. De växlade några brev vid denna tid, beundrade varandras verk. Det var strax innan Nietzsche insjuknade psykiskt.
Läsningen går trögt. Romanens första tredjedel känns mest som ett omständlig pseudovetenskapligt tuggande. Litteraturhistorikerna har visat att det gick ovanligt trögt för Strindberg att färdigställa texten. Att han planerar en tredje bok omnämns redan i förordet till Skärkarlslivs (dat. sep. 1888), men annat kom emellan. Trots att han planerat ett 'storverk' på ca 400 sidor, blev det bara 182 sidor. De första sju kapitlen tog över ett år, och känns just så splittrade som han antagligen var. De sista sju kapitlen klämde han dock ur sig på några sommarmånader 1890, och då flyter texten igen.
Alla inledande beskrivningar vill få fiskeriintendent Axel Borg att framstå som ett geni, en övermänniska, men oförstådd sådan. Något Strindberg kunde relatera till. Geniet som inte känner att omgivning uppskattar honom efter förtjänst. Axel Borg hamnar hela tiden på undantag, och accepterar slutligen en undanskymd fiskeri-tjänst i yttre skärgården. Men hur än liten ö, hindrar det inte att han genast kommer på kant med befolkningen.
De upplever intendent Borg, som en besserwisser som lägger snaror, och nedvärderar deras kunskaper, snarare än förbättra det vikande fisket. Borg själv ser öns fiskare som lata vildar, utan minsta omtanke om framtida miljö och djurliv. Han är inte där av omtanke med sina medmänniskor, utan för att vetenskap roar honom. Han förlovar sig med en sommargäst, Maria, i en trängtan efter intimitet, men ser hela tiden ner på henne. Enligt Borg är kvinnor längre stående 'halvmänniskor'.
Drömmen om intimitet för att öka sin egen livslust, att få vara den allvetande stödjaren, för att erfara sin egen styrka, denna enkelriktade relation, med mannen överst, kan inte bli annat en en black om foten. Likaså relationen till öbefolkningen, där ateisten Borg låter bygga ett missions-kapell med banktanken att 'packet måste skrämmas'. Predikningar och mirakelliknande fenomen, gör dem inte mer fogliga och arbetsamma - tvärtom.
Borgs hemliga forskningsprojekt gäller att utröna ifall naturen verkligen är lagbundet ordnad, eller om det bara är den mänskliga hjärnan som själv väljer hur kaoset skall ordnas. Och vem är då bättre lämpat att ordna detta kaos, om inte geniet själv? Borg berusas av sitt eget medvetande, som likt en gud ordnar upp kaos.
Maria misstänker snart att hon aldrig kan bli mer för Axel Borg, än den livmoder som han själv saknar, ett organ att föda hans arvtagare. Hon vägrar att utsätta sig för den livsfaran, om han inte kan visa att hon betyder mer än så. Men icke, han intrigerar och styr om så att en vacker yngling kommer i Marias väg, så hon kan förälska sig och själv bli orsak till deras brytning. Borg känner att han styr över allt. Ja, han försöker skapa ett foster på konstgjord väg, i en tidig kuvös.
Detta är ett av tecknen på att Borg vetenskapligt ligger före sin tid. En kuvös för förtidigt födda barn utvecklades av en fransk förlossningsläkare, efter att denne sett en äggkläckningsmaskin på en utställning 1878. Något Strindberg troligen läst om, även om de färdiga kuvöserna för barn inte visades upp med levande barn i förrän på världsutställningen 1896. Han var i alla fall övertygad om att all vetenskap att räkna med stammade från Paris intelligentia.
Andra framtidsvisioner som Borg har är ett 'blixttåg' som skulle gå mellan Stockholm och Helsingborg på endast sex timmar. Tror inte att det gick så snabbt på 1880-talet, men idag tror jag det är normaltid på den sträckan. Ångfärja över Öresund skulle knyta samman Stockholm och Köpenhamn, Nordens dynamiska centrum. Nordens vintersömn skulle stävjas med isfria hamnar så handeln kunde upprätthållas året runt. Ryska handelsvaror, ja även indiska och persiska, skulle färdas via Stockholm och Göteborg till England. Norden skulle inte längre acceptera att vara en fattig utkant, utan locka till sig turister. Viktigast av allt - att återskapa en Europeisk Gemenskap - genom att återupprätta latinet som gemensamt språk, och katolicismen som gemensamt språkrör.
Snabbtåg och EU. Tja, Engelska vann över latinet, även om Storbritannien idag arbetar på att lämna EU. Lite väl drastiskt pseudovetenskapligt är idéerna om att stänga av Mälaren och göra Stockholm till en 'saltsjöstad', då man tidigare i historien lagt stor vikt vid naturens och vädrets inverkan på människornas psyken. De fattiga sömniga Stockholmarna skulle alltså ingjutas ny livsenergi via salta havsvindar, kan man tänka. Nåja, alla dessa idéer och hypoteser livar i alla fall upp texten.
Att Axel Borg inte lyckas, varken med det konstgjorda fostret, eller sina relationer överhuvudtaget, utan närmar sig psykisk upplösning, först drabbad av förföljelsemani, men tappar slutligen helt livslusten, och tänker hellre godvilligt lämna livet. Ett lika tragiskt slut som någonsin Fadren eller Fröken Julie. Var Borg förföljd av sin ogina omgivning, eller var det Borg som ogint förföljde sin omgivning?
Strindberg psykologiserar Borgs öde helt i linje med 1890-talets tendenser och nya strömningar. Trodde Strindberg någonsin att 'geniet' var livsdugligt nog att ensam styra världen mot en ljusare framtid? Avsaknaden av medmänskliga känslor och medbestämmande gör idén omöjlig. Endast via kärlek tar vi ta till oss goda idéer, inte via tyranniska despoter.
I slutet saknar Borg sin egen avlidna moder, trösterskan, ursprunget. Kvinnan är mannens rötter i jorden (s.177). När ett skeppsbrott, med dockor i vrakgodset flyter iland som hittebarn till Borg, verkar havet ha besvarat hans bön. Han pysslar med de livlösa dockorna, maktlös i sin ensamhet.
Slutligen seglar Borg en mörk julnatt ut mot öppna havet. Havet, 'den Stora Allmodern', länken mellan omedvetet och medvetet liv. Seglar ut i havets sköte som tänt livets första gnista, fruktsamheten. Men det är Herkulesstjärnan som är Borgs riktmärke, som leder honom. han drömmer än om Herkules storverk.
Många tolkar slutet som självmord och undergång. Men det kan ju lika väl vara en cliff-hanger, till en påföljande möjlig uppföljare ...
Nu när 1890-talet går in har man sedan länge tröttnat på Naturalismen som pedantisk återgiven realism. Strindberg servera här i stället några motstridiga idéer utan lösning. En märklig roman.
Läsningen går trögt. Romanens första tredjedel känns mest som ett omständlig pseudovetenskapligt tuggande. Litteraturhistorikerna har visat att det gick ovanligt trögt för Strindberg att färdigställa texten. Att han planerar en tredje bok omnämns redan i förordet till Skärkarlslivs (dat. sep. 1888), men annat kom emellan. Trots att han planerat ett 'storverk' på ca 400 sidor, blev det bara 182 sidor. De första sju kapitlen tog över ett år, och känns just så splittrade som han antagligen var. De sista sju kapitlen klämde han dock ur sig på några sommarmånader 1890, och då flyter texten igen.
Alla inledande beskrivningar vill få fiskeriintendent Axel Borg att framstå som ett geni, en övermänniska, men oförstådd sådan. Något Strindberg kunde relatera till. Geniet som inte känner att omgivning uppskattar honom efter förtjänst. Axel Borg hamnar hela tiden på undantag, och accepterar slutligen en undanskymd fiskeri-tjänst i yttre skärgården. Men hur än liten ö, hindrar det inte att han genast kommer på kant med befolkningen.
De upplever intendent Borg, som en besserwisser som lägger snaror, och nedvärderar deras kunskaper, snarare än förbättra det vikande fisket. Borg själv ser öns fiskare som lata vildar, utan minsta omtanke om framtida miljö och djurliv. Han är inte där av omtanke med sina medmänniskor, utan för att vetenskap roar honom. Han förlovar sig med en sommargäst, Maria, i en trängtan efter intimitet, men ser hela tiden ner på henne. Enligt Borg är kvinnor längre stående 'halvmänniskor'.
Drömmen om intimitet för att öka sin egen livslust, att få vara den allvetande stödjaren, för att erfara sin egen styrka, denna enkelriktade relation, med mannen överst, kan inte bli annat en en black om foten. Likaså relationen till öbefolkningen, där ateisten Borg låter bygga ett missions-kapell med banktanken att 'packet måste skrämmas'. Predikningar och mirakelliknande fenomen, gör dem inte mer fogliga och arbetsamma - tvärtom.
Borgs hemliga forskningsprojekt gäller att utröna ifall naturen verkligen är lagbundet ordnad, eller om det bara är den mänskliga hjärnan som själv väljer hur kaoset skall ordnas. Och vem är då bättre lämpat att ordna detta kaos, om inte geniet själv? Borg berusas av sitt eget medvetande, som likt en gud ordnar upp kaos.
Maria misstänker snart att hon aldrig kan bli mer för Axel Borg, än den livmoder som han själv saknar, ett organ att föda hans arvtagare. Hon vägrar att utsätta sig för den livsfaran, om han inte kan visa att hon betyder mer än så. Men icke, han intrigerar och styr om så att en vacker yngling kommer i Marias väg, så hon kan förälska sig och själv bli orsak till deras brytning. Borg känner att han styr över allt. Ja, han försöker skapa ett foster på konstgjord väg, i en tidig kuvös.
Detta är ett av tecknen på att Borg vetenskapligt ligger före sin tid. En kuvös för förtidigt födda barn utvecklades av en fransk förlossningsläkare, efter att denne sett en äggkläckningsmaskin på en utställning 1878. Något Strindberg troligen läst om, även om de färdiga kuvöserna för barn inte visades upp med levande barn i förrän på världsutställningen 1896. Han var i alla fall övertygad om att all vetenskap att räkna med stammade från Paris intelligentia.
Andra framtidsvisioner som Borg har är ett 'blixttåg' som skulle gå mellan Stockholm och Helsingborg på endast sex timmar. Tror inte att det gick så snabbt på 1880-talet, men idag tror jag det är normaltid på den sträckan. Ångfärja över Öresund skulle knyta samman Stockholm och Köpenhamn, Nordens dynamiska centrum. Nordens vintersömn skulle stävjas med isfria hamnar så handeln kunde upprätthållas året runt. Ryska handelsvaror, ja även indiska och persiska, skulle färdas via Stockholm och Göteborg till England. Norden skulle inte längre acceptera att vara en fattig utkant, utan locka till sig turister. Viktigast av allt - att återskapa en Europeisk Gemenskap - genom att återupprätta latinet som gemensamt språk, och katolicismen som gemensamt språkrör.
Snabbtåg och EU. Tja, Engelska vann över latinet, även om Storbritannien idag arbetar på att lämna EU. Lite väl drastiskt pseudovetenskapligt är idéerna om att stänga av Mälaren och göra Stockholm till en 'saltsjöstad', då man tidigare i historien lagt stor vikt vid naturens och vädrets inverkan på människornas psyken. De fattiga sömniga Stockholmarna skulle alltså ingjutas ny livsenergi via salta havsvindar, kan man tänka. Nåja, alla dessa idéer och hypoteser livar i alla fall upp texten.
Att Axel Borg inte lyckas, varken med det konstgjorda fostret, eller sina relationer överhuvudtaget, utan närmar sig psykisk upplösning, först drabbad av förföljelsemani, men tappar slutligen helt livslusten, och tänker hellre godvilligt lämna livet. Ett lika tragiskt slut som någonsin Fadren eller Fröken Julie. Var Borg förföljd av sin ogina omgivning, eller var det Borg som ogint förföljde sin omgivning?
Strindberg psykologiserar Borgs öde helt i linje med 1890-talets tendenser och nya strömningar. Trodde Strindberg någonsin att 'geniet' var livsdugligt nog att ensam styra världen mot en ljusare framtid? Avsaknaden av medmänskliga känslor och medbestämmande gör idén omöjlig. Endast via kärlek tar vi ta till oss goda idéer, inte via tyranniska despoter.
I slutet saknar Borg sin egen avlidna moder, trösterskan, ursprunget. Kvinnan är mannens rötter i jorden (s.177). När ett skeppsbrott, med dockor i vrakgodset flyter iland som hittebarn till Borg, verkar havet ha besvarat hans bön. Han pysslar med de livlösa dockorna, maktlös i sin ensamhet.
Slutligen seglar Borg en mörk julnatt ut mot öppna havet. Havet, 'den Stora Allmodern', länken mellan omedvetet och medvetet liv. Seglar ut i havets sköte som tänt livets första gnista, fruktsamheten. Men det är Herkulesstjärnan som är Borgs riktmärke, som leder honom. han drömmer än om Herkules storverk.
Många tolkar slutet som självmord och undergång. Men det kan ju lika väl vara en cliff-hanger, till en påföljande möjlig uppföljare ...
Nu när 1890-talet går in har man sedan länge tröttnat på Naturalismen som pedantisk återgiven realism. Strindberg servera här i stället några motstridiga idéer utan lösning. En märklig roman.
2017-12-28
Himmel och Helvete - Kirsten Thorup (1982)
Jag saknar 'En bok för alla's vuxenutgivning, deras förmåga att plocka fram lite bortglömda böcker, eller författarskap som man annars skulle ha missat i det allmänna mediabruset. Jag har just läst en bok som 'En bok för alla' återutgav 2003. Och när jag nu googlar på Kirsten Thorup ser jag att hon just denna höst, 2017, belönats med Nordiska Rådets litteraturpris för en roman som ännu inte översatts till svenska, Erindring om kaerligheden.
Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.
Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.
Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.
Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.
Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.
Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.
Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.
Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.
Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.
Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.
2017-12-10
Hedda Gabler - Henrik Ibsen (1890)
Så var det dags för ännu en Ibsenpjäs, en kvinnlig titelroll, som räknas till de stora dramatiska rollerna, som spelats många gånger, filmatiserats och tolkats på helt olika sätt.
När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känt sig tvingad till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.
Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldrama, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.
Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.
Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.
Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulett med.
Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.
Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.
Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.
Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.
Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.
Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetande makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.
När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känt sig tvingad till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.
Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldrama, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.
Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.
Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.
Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulett med.
Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.
Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.
Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.
Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.
Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.
Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetande makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.
2017-12-09
The Anglomaniacs - Mrs Burton Harrison (1890)
Mrs Burton Harrison, född Constance Fairfax Cary (1843-1920), plantage aristokrater från Virginia. Hennes far var tidningsredaktör, men hennes morfar kom från skotsk adel. När fadern dog 1854 flyttade mor och dotter till släktens plantage i Virginia, där de stannade fram till inbördeskrigets utbrott,1861, då plantaget förstördes. Constance ställdes inför krigets fasor och assisterade sin mor som fältsjukvårdare.
Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.
Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.
Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.
I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.
Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...
Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.
Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.
Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.
I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.
Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
