Ur sommarnattens famn - Bengt Söderbergh (1991)

Bengt Söderbergh (1925-2019) författare och översättare, flyttade tidigt till Frankrike och bodde sedan där fram till sin död.  Ur sommarnattens famn (1991) är den enda av hans böcker jag läst, men det blir genast uppenbart att språk är ett huvudintresse.  

 'En annan', titulerar sig jag-berättaren, och låter som en fräck springpojke à la 30-talskomedi.  Och det här är en barndoms och uppväxthistoria från 1930-talets Stockholm, men med invandrarfamiljer i högborgen - sydfranska, italienska, vitryska, amerikaner etc - vilket ger ett mycket globalt intryck, även via andra utblickar mot samtiden, det kokande årtiondet före andra världskriget.

Den stora behållningen är den språkliga uppfinningsrikedomen. Och förmågan att frammana 1930-talets Stockholm, genom en mängd disparata intryck och anspelningar, som ofta gör texten allomfattande, ja nästan kompakt, trots att mycket utelämnats och bara just anspelar. 

Det finns femstjärniga avsnitt som gör mig lycklig, men ett visst splittrat upplägg, med mindre medryckande avsnitt, ner mot trestjärnigt, drar ner helhetsintrycket något.  Men inte mycket. Det är en mycket läsvärd bok.

Men här är detta  alldeles speciellt inriktad på språket som identitet. Och det är lustigt för nu har jag läst flera romaner från tidigt 1990-talet som just lekt med språk-blandningar. Och Söderberghs är den allra mest uttalade på det området. Att han dessutom bott i Frankrike större delen av livet tydliggjorde väl också den språkliga splittringen, men i denna roman kunde han utnyttja den som ett omvänt medel i sitt skapande. Genom att huvudpersonen är en pojke ur en fransk familj, men som länge hålls okunnig om sina biologiska föräldrar, växer upp i Stockholm, kan författaren använda sin erfarenhet som svensk i Frankrike, omvänt, med huvudpersonen som fransk i Sverige.

Huvudpersonen Charles, kallad Carlo av sin italienska granne, Kolja av vitryska grannar, och Kasko av alla övriga (svenskar) som missförstått hans mosters sa till honom, på franska, vid skolan. Redan här ser man alla splittrade identitetsmöjligheter. 

Slutknorren blir att nu ska jag-berättaren sluta kalla sig 'en annan'. Han ska inte längre splittra sig via olika språk och fantasier. Han ska bli sig själv. Här blir det formen av vuxenblivandet. Visserligen är uppväxtskildringar ofta ett sökande efter sin egen identitet, men genom att det är ett så dominant drag i denna roman, skulle jag kunna föra samman den med 1980-talets identitetssökande. 

The Turn of the Screw - Henry James (1898)

Det här är en av de mest omtalde historierna av Henry James, som analyserats och granskat otaliga gånger ur alla möjliga vinklar. Men jag har alltså inte läst den förrän nu. Spökhistorier är egentligen inget för mig. Och här blir jag så irriterad på att allt bygger på att folk inte vågar säga vad de menar rakt ut. Alltså typiskt viktorianskt hämmat. 

Eftersom jag nu lever på 2000-talet, så blir känslan för mig att det som ligger under ytan och inte uttalas, handlar om 'pedofili'. Det är den enda förklaring jag kan ge. Oförmågan att få barnen att 'berätta' och bete sig 'normalt'. Tolkas texten så blir det mycket tungt ödesmättat att läsa.

När historien skrevs trodde man fortfarande på 'hysteri' som en kvinnlig åkomma, men historien som påhittad av guvernanten, hysterisk eller inte, blir inte begriplig för mig. ... En annan kanske möjlig tokning som kunde vara populära idag, skulle annars vara tron på 'spöken' mer åt 'alien'-hållet.

The End of the Tether - Joseph Conrad (1902)

En kortroman, tror titeln någon gång översatts till svenska som 'Den yttersta gränsen'. Den handlar om Kapten Whalley, en gammal sjökapten, som närmar sig livets slut, och hur han försöker avsluta sin karriär så att hans dotter, som lever under knappa ekonomiska förhållanden, skall få något att ärva.  

Men det är lättare sagt än gjort för honom, att sluta, att återvända till dottern, när han inte vill ligga henne till last. han säljer sitt lilla fartyg, som var menat för pensioneringen, för att sända pengar dottern behöver för att starta en mindre rörelse, att leva på. Men han vill ge henne mer, men eftersom han behöver någon typ av pensionskapitel, investerar han i en ångbåt, som behöver honom som kapten i tre år. 

Även om starten är lite trög, så är den viktig för att lära känna huvudpersonen, Kapten Whalley. Vi lär oss att han är sympatisk, kunnig, fortfarande kroppsligt stark, men har begränsade ekonomiska medel. Ändå vill han göra allt han kan för att hjälpa sin dotter, enda barnet. Whalley är änkling sedan över 20 år. Men livet krånglar till sig och spänningen byggs skickligt upp.  

Intrigen är en sorts triangelhistoria, med den sympatiske kapten Whalley, som hamnar mellan två frustrerade 'kollegor'. Mr Massey, ångarens ägare, som också är ingenjör och därför kan ångtekniken, men saknar kaptensgrad och därför måste anställa och betala en kapten, vilket retar gallfeber på honom. Men Massey är även spelberoende, vilket gör att han ständigt förstör sitt båtföretags ekonomi, men hela tiden skyller på omgivningen för sina egna problem. Och så har vi uppkomlingen Sterne, andrestyrman, som vill intrigera sig uppåt i karriären till Whalleys kaptensjobb.

Kapten Whalley är nykter och klok, den enda man kan sympatisera med. Men trots hans välhållna kropp, går alla planer över styr när han plötsligt börjar förlora synen, i snabb takt - men förtiger detta i det längsta, för att inte förlora sina sista pengar, som han betraktar som sin dotters arv. han inser inte att omgivngen redan börjat ana hans synproblem, men själva vill använda den kunskapen i sina egna intriger, för sina egna motsatta mål.  

Ett viktigt tema är inte blindheten som sådan, utan blindheten som metafor, livslögner, hur alla blundar för sina egna lögner. Och vad det leder till. 

The Awakening - Kate Chopin (1899)

The Awakening, Uppvaknandet, är en ganska kort roman, som blev totalt utskälld 1899, och därefter bortglömd ända tills den återupplivades av feministiska omtolkningar mot slutet av 1900-talet. Sedan dess har den tydligen blivit ett populärt analysobjekt. 

Jag slogs genast av textens 'Virginia Woolf' känsla, och med det menar jag att texten flyter fram, huvudsakligen i ett kvinnligt medvetande, en inre monolog som känns modern. Detta 16 år innan Woolfs debut. Alltså var hon föregångare. 

Född i Missouri, med franska rötter, läste Kate Chopin (1850-1904) även fransk litteratur, bland annat Flaubert, Zola och Maupassant, men ändå är det de gigantiska kvinnorna, som Jane Austen och systrarna Brontë, som är det stora arvet som både Chopin och Woolf lutar sig mot, när de tolkar kvinnans kamp att hitta sig själv i en inrutad 'kvinnlig' värld, hemmet som enda scen, där alla kvinnor inte kan få utlopp för sin kreativitet. 

Jag tänker också på de berättelser i slutet av 1800-talet som jämför USA och Europa, ser skillnader, i synnerhet hur amerikanska flickor/kvinnor är frimodigare, ser det som en självklarhet att ta för sig och tro på sig själva. Inte så viktorianskt inrutade. Så känns det när huvudpersonen Edna Pontellier beslutar sig för att skaffa egen mindre bostad, som en väg ut ur det inrutade högborgerliga kvinnolivet med det stora huset med alla hushållskrav, alla tjänare som gör att hon saknar privatliv. Alla krav på att representera och ta emot alla som kommer på visit, mer som Goodwill för makens ställning i företagsvärlden, än för att hon själv skulle se dem som vänner av intresse.  

Edna vill inte ge upp sin själ, utplåna sig, för någon, inte ens för sina barn. Idag hoppas jag alla vet att inga barn mår bättre av att modern hämmas. Men 1899 var det chockerande att uttrycka en sådan tanke. Men här startar den Nya Kvinnans period, dekadensen, som börjar experimentera mot traditionella könsroller. Därför blir det först en stor besvikelse när historien tycks sluta på traditionellt manligt vis, där den fallna kvinnan alltid går under, tar livet av sig. Varför inte fortsätta att tro på sig själv? Hon verkade ju ha chansen, eftersom de amerikanska männen, hur än fast i det patriarkala, ändå låter henne ha en hel del 'amerikansk frihet'. 

Tills jag inser att hela romanen är ett starkt exempel på Symbolismen kring sekelskiftet 1900. Det är möjligt att gräva ner sig djupt i alla symboler i denna roman, inte konstigt om den blivit populär bland litteraturhistoriker. Jag behöver inte se Ednas nedstigande i havsvattnet i slutet som deprimerande, inte om jag läser den symbolisk. Då blir hela intrigen en mytisk cirkelhistoria.

Ednas uppvaknande skedde på semesterorten vid havet, när Edna äntligen lär sig simma. Då föds hon ur vågorna likt Afrodite, så det är dit hon återvänder i slutet, till sitt eget ursprung, havet.

H is for Homicide - Sue Grafton (1991)

 Känner mig alltid lika nöjd efter att ha läst ut en av Sue Graftons deckare. Hon har hållit fast vid sin alfabetiska idé, att gå igenom alla möjlig brott i bokstavsordning. Homicide, mord, står det i titeln från 1991. Och visst börjar historien med ett mord, en skadereglerare på California Fidelity, försäkringsbolaget där Kinsey Milhone har sitt kontor - i utbyte mot att kontrollerar vissa misstänkta fall av försäkringsbedrägeri.

Men på baksidan finns även alternativa titlar, som är viktiga för historien: H is for Hustler och H is for Hazardous. Kinsey hamnar mitt i en härva av systematiska bedrägerier med bilförsäkringar, och blir där, under falsk identitet, ofrivilligt engagerad som medhjälpare, vid en serie 'medvetet framkallade' krockar, för att begära ut ersättning både för bilskador och för Wiplash och andra diffusa kroppsskador. Hon befinner sig alltså under vanskliga förhållanden, bland fifflare och bedragare, och spindeln i nätet är psykopatiskt oempatisk och totalt självcentrerad. 

Miljön är som vanligt gestaltad filmiskt levande. Och hela den klaustrofobiska  stämningen gör att det pågår en kontinuerlig låggradig stress so gör det svårt att släppa boken. Ganska länge tänkte jag att det blev ovanligt 'händelselöst', så att jag kanske inte skulle ge den 5 poäng, men så känns det inte när jag läst klart boken. Spänningen har ökat boken igenom, och på slutet dyker några omsvängningar upp, som för att boken får även den femte guldstjärnan i kanten. 

Kinseys slutsats är att alla människor är redo att fiffla, mer eller mindre. Hon börjar vid krockarna, som blir som ett spännande äventyr där de lurar naiva medtrafikanter - i synnerhet förare som själva slarvar med olika trafikregler - tänka att de 'får skylla sig själva', som är så lättlurade. Hon måste ruska om sig själv emellanåt för att inte tappa sitt rättsmedvetnade och sin empati.

En ramberättelse kring denna historia, gäller att försäkringsbolaget California Fidelity, där Kinsey har sitt kontor, har gjort så stora skadeförluster, att de fått en kontrollant över sig, som ska avskeda folk och se över alla rutiner. En riktigt stelbent paragrafryttare. Jag tänker att det tidiga 1990-talet var en svår tid för världsekonomin. Många konkurser, brant ökad arbetslöshet. Kinsey kommer ihop sig med kontrollanten, när hon påpekar att hon minsann inte är anställd där, så på henne kan han inte ställa några krav. Hon säljer sina tjänster mot hyresfritt kontor. 

Men kontrollanten, Mr Gordon Titus (nickname: Tightass), lyssnar inte på det örat. På sista sidan får vi veta att han sett till att göra sig av med Kinsey. Får väl se i nästa bok vad det innebär. Måste hon skaffa sig ett annat kontor? Där på sista sidan förklarar Kinsey också att det inte bara är 'vanligt folk' som är ohederliga fifflare. Temat om ohederliga poliser finns med även i början av boken, när hon möter en barndomskamrat, som utbildade sig till polis samtidgit med Kinsey, men som frestades att ta mutor, men skaffade sig en bra advokat och stämde sin arbetsgivare när han blev avskedad. 

Slutknorren gäller att trots att Polisen anlitade Kinsey, och lovade hjälpa till och beskydda, vilket dock uteblev, antagligen på grund av administrativt slarv, så har Kinsey inte fått betalt. De olika inblandade polisavdelningarna skickar Kinseys faktura mellan sig, obenägna att ta på sig betalningsansvaret. Den ursprungliga utredningen var dessutom från Försäkringsbolaget självs, som nu verkar ha slängt ut Kinsey. 

Kinsey meddelar beskt att om Polisen inte lyckas betala henne inom 90 dagar, så tänker hon stämma dem! Jag kan inte låta bli att skratta åt dessa slutknorrar. Tidsandan. Och det blir som en cliff-hanger till nästa bok i serien.  

Den femtionde frälsaren - PC Jersild (1984)

Plockade upp en gammal Jersild och blev minst sagt förvånad. Jersilds egen vildvuxna fabuleringskonst har här hittat inspiration i The Holy Blood and the Holy Grail (1982; av Eaigent, Leigh & Lincoln), som talar om en obruten ättelängd från Jesus fram till 1900-talet, dvs att 'den heliga graal', kalken, inte är ett ting, en kalk som samlat blod från Jesu sår på korset, utan Maria Magdalena själv,  som moder till hans son, därigenom fört blodslinjen vidare. Jersild hoppade alltså genast på tåget så snart han hört talas om boken. Det är alltså samma bok som inspirerade Dan Brown 20 år senare, och ledde till dundersuccén Da Vinci-coden (2003).

PC Jersild var alltså först. Han förlade dock  handlingen till 1790-talet, och Venedig. En revolutionär tid, och i en stad på fallrepet. Första halvan av boken är det mycket lätt att sjunka in i, när Jersild målar upp ett rikt persongalleri, och detaljrikt fabulerande, som får Venedig att myllra fram med en mängd trådar åt olika håll som levandegör denna omvälvande brytningstid i Europas historia. Den unga mannen Ciacco och hans osäkra liv och inkomstmöjligheter, som gör att hans stenogramförmåga blir hans födkrok, vilket också gör honom till ett antecknande vittne till olika intriger. Och som en 1700-talets tjänsteande inte har möjlighet att ta sig fram på egna ben, alltid utnyttjad av omgivningen, även om han lika ofta klarar sig undan de knipor han hamnar i. Allt känns friskt så långt. 

Ciacco anlitas för att skriva ner vittnesmål av den märkliga mannen 'Magdalenus', som yrar om många märkliga ting bakåt och framåt i tiden, alltifrån Jesu tid till vårt 1900-tal, med båtar och andra för 1700-talet märkliga ting. Hur ska man uppfatta detta? Som ett New Age-medium? Ett utslag av en kvantfysisk tillvaro, där tiden egentligen inte är linjär, utan allt beror på synvinkel vad vi får se. 

Först är flottan misstänksam och vill veta om Magdalenus är en spion? Sedan tappar de intresset, och Magdalenus främsta motståndare blir den Katolska kyrkan, som anser att talet om att Jesus skulle ha skaffat barn är hädiska rykten. Magdalenus riskerar att fällas av inkvisitionen, men undkommer pga Napoleon-krigen. Kyrkan är för pragmatisk för att tro på mirakler. Den är medveten om man har bränt kättare vars sanningar senare visat sig stämma. Man är då pragmatisk nog att acceptera att verkligheten är föränderlig. 

Magdalenus har en son, som Ciacco tar hand om som fosterson, och ger honom en anonym barndom.

Den sista tredjedelen blir så rörig att det blir svårt att se tydligt vart författaren vill komma med sin historia. Inspirerande lättläst är dock texten och en njutning som historisk fantasi. 

Dracula - Bram Stoker (1897)

Vampyrer och skräck har väl aldrig hört till mina favoriter. Visst läste jag Dracula när jag var ung, utan att det gav mig mersmak. Men nu har jag läst om Bram Stokers klassiker från 1897, och inser att den är ett genialt uttryck för sin tillkomsttid, det sena 1800-talet. 

Abraham Stoker, född 1847 i Dublin, Irland, var statstjänsteman, med skrivande som hobby. Han hann skriva många böcker, men Dracula (1897) är den enda som eftervärlden minns. Och det med besked, för det finns ett otal efterföljare både i bokform och på film. Han fångade den viktorianska tidens rädslor och visade fram dem på ett minnesvärt groteskt sätt. 

1800-talets tro på teknik och vetenskap stod ännu på en bräcklig grund, därav rädslan för att tekniska haverier skulle låta vidskepelsen vinna i långa loppet. Liksom mängden emigranter från östeuropa, när krig och förföljelser fick folken att röra på sig, många på väg till Amerika.  

Vampyrer tillhör de blodsugande andevarelser som funnits i folktron sedan urminnes tider, något som sedan upplysningstidens 1700-tal plockats upp i den litterära världen, för att roa och skrämma. Men hur än positivistiskt samhället blev, hur än mycket man ville utrota vidskepelser, tycktes det finnas mycket som inte kunde förklaras bort, utan väckte frågor. Dessutom blev psykologin en ny vetenskap, som likt hypnos tycktes magisk. 

Bram Stokers vampyr Dracula kommer från Östeuropa och visar sig förvånansvärt intresserad av den Brittiska kulturen och London, dit han vill för att insupa nytt fräscht blod. För att uppnå detta mål har han lärt sig vad han kan om brittisk kultur, med jurister, kontrakt och telegram. Allt för att ostört kunna förflytta sig och sina kistor med helig transylvansk jord till en ny bostad i England.  

Teosofi, andeseanser med mera var på modet. Romanens huvudpersoner vägrar i det längsta tro på dessa 'odöda' varelser som likt spöken går igen och suger deras blod, dvs vill stjäla livskraften från den moderna civilisationens medborgare. De som byggde detta samhälle var jurister, psykiatrer, medicinska pionjärer och forskningsresande. 

Vampyrbekämparen Van Halen, som fortfarande har tillgång till gammal kunskap om dessa onda andliga väsen och hur man skyddar sig mot dem, tillsammans med hans team av yngre moderna förmågor: juristen, psykiatern, medicinska pionjärer, och den modige forskningsresande amerikanske vännen.  

Först drabbas juristen som besökt greve Dracula i Transylvanien, ditkallad som konsult. Sedan drabbas hans blivande hustru Minas väninna Lucy, och sist Mina själv. 

Sexualiteten skrämde många vid denna tid. I slutet av 1800-talet växte en dekadent rörelse fram, parallellt med den nya synen på kvinnan. Kvinnorna skulle vara oskuldsfullt charmiga, men riskerade att förföras och stjälas av utländska män, som 'saknade hämningar'. Dessa kvinnor ansågs 'fallna' och associeras med syfilis, könssjukdomarna, som gjorde sexualiteten än mer skrämmande. 

Greve Draculas kvinnor i hemlandet är sådana blodsugande vålnader som skrämmer viktorianska män. När madame Minas väninna Lucy drabbas, hjälper det dock inte hur än många blodtransfusioner de ger henne. Hon kan inte räddas. Hon var för okunnig om livets 'realiteter'. Mina själv är dock en modern kvinna, vars intellekt och effektivitet beundras lika maycket som henne friska charm. Hon blir inte bara sin makes, juristen, perfekta sekreterare, maskinskriverskan, som lär sig alla tågtidtabeller utantill, för att alltid vara förberedd. Hon skriver rent alla dagböcker och psykologens fonogramrullar, så att eftervärlden själv kan döma sanningshalten i deras upplevelser i kampen mot det onda. 

Intrigen flukturerar mellan att Mina, likt andra kvinnor, skall skyddas och undanhållas alla otäckheter, till att männen slutligen inser att om kvinnan lämnas okunnig, blir hon bara mer utsatt som offer inför vampyrens hypnos. Mina är inte rädd, hon är okuvligt envis och hjälper männen i kampen mot Dracula. Den hypnos Dracula utsatt henne för, blir också Draculas undergång, när hon via den kan hitta tillbaka till honom när han väl flytt, så de kan hitta och förgöra honom.  

Under den jakten hanterar Mina inte bara skrivmaskiner och telegram, utan även revolver och kör häst och vagn i full fart på bergsvägarna. Den Nya Modern kvinnan ger aldrig upp - hon segrar. Det kan låta patetiskt, men stilen Stoker skriver i, en detaljrik 1800-talsengelska, som gör allt för att vinna vår tilltro med något som liknar realism, är lätt att sjunka in i.

Att romanen är skriven som utdrag ur de inblandades dagböcker, kan känns föråldrat, eftersom det var en vanlig metod på 1700-talet. Förklaringen är dock att Stoker vill skapa trovärdighet och realism åt sin groteska skräckhistoria. Alla inblandades samstämmiga återberättande av händelseförloppet, ska borga för sanningshalten, även om sammanställaren i slutet suckar över att så många originalhandlingar förstörts, och att det mesta som återstår är madam Minas maskinskrivna kopior. Idag har vi väl lite svårare att inse att en 'handskriven' dagbok skulle vara mer trovärdig än en maskinskriven?  

Mitt slutomdöme blir att tidsandan fångats skickligt av Stoker, trots att hela romanen är allt annat än gråvädersrealism. Det sena 1800-talet är en brytningstid mellan vetenskap och äldre vidskepelser, men också med nya medicinska upptäckter som blodtransfusion, liksom den nya psykologin, där hypnos kan tyckas magiskt oförklarlig. Teknik som ångbåtar, telegrafer, skrivmaskiner och fonografrullar (som en tidig föregångare till skivinspelningar) är visserligen nytt och spännande, men riskerar alla att fallera, de hinner inte alltid fram i tid, det misslyckas som så mycket annat. Och så länge Dracula har Mina i sin makt bränns hennes hud vid kontakten med oblater, dvs Kristi kropp vid nattvarden. För kristendomen var trots allt den största faran mot vampyrens hedendom. Mina kan dock nå honom via hypnotisk tankeöverföring.

Stokers slutomdöme tycks vara att modern vetenskap måste balanseras mot gammal kunskap, och att mekanik inte är allt, människan har också en djupare andlig/psykologisk dimension. 

Efter Floden - PC Jersild (1982)

 Dystopi, skriven i slutet av 'kalla kriget', när kärnvapenkriget fortfarande var ett reellt hot på agendan. Jersild engagerade sig i 'Läkare mot kärnvapen' och ger oss en realistisk fantasi om undergången människan kan utsätta sig själv för. Mycket deprimerande postapokalyptisk SF-roman. 

Utspelar sig på någon sorts ö ungefär vid Östersjön, en resta efter att kärnvapen utplånat all civilisation, och en människospillra hankar sig fram, letar vad de kan ta tillvara i soporna efter den utraderade samhället. Och det är 'mannens värld', den starkes värld. Och inget hopp finns om överlevnad på ängre sikt, trots att trettio år gått efter kriget som utspelat sig på 1990-talet. 

Romanen återutgavs 2011, av Coltso/Ersatz, nära trettio år efter första utgåvan, i snygg högkvalitativ inbunden bok. Synd att den är så deprimerande och helt utan hopp. Förhoppningsvis inser alla det och vägrar acceptera tanken. Ser till att vi är på väg mot en bättre värld än hotbilderna vill påstå....

Bönder och Herrar - Theodor Kallifatides (1973)

 Theodor Kallifatides klara svenska språk är något jag alltid ser fram emot att få läsa. 

Efter några diktsamlingar inledde Kallifatides med  Bönder och herrar en trilogi från Grekland som inleds med tyskarnas invasion under andra världskriget. Men utvikningar gör att man får en bild av det gamla kulturlandets bondebefolkning även längre tillbaka. Det är satir av hög klass, som först får mig att skratta, men som ju längre historien går stockar sig allt mer, med fördomar, krig och inbördeskrig som avslöjar det elände som människor alltför ofta fastnar i. 

Om byn Jalos, som historien rör sig kring, är en verklig by spelar mindre roll. För mig är den symbolisk för mänskliga förhållanden när allt handlar om överlevnad, stark mot svag, kvinnor underordning osv.

Jag hade tänkt läsa hela trilogin denna jul, för jag hittade nyligen den avslutande delen på antikvariat. Del ett och två har jag hittat för flera år sedan. Del två allra först, därför blev den inte läst, och nu har jag inte lyckats gräva fram just del 2, då den tycks ha gömt sig långt bak i någon av bokhyllorna. Synd.

Men jag får återkomma. 

Wise Children - Angela Carter (1991)

Wise Children blev Angela Carters sista roman, redan drabbat av cancer skriver hon denna  pratglads fabuleringsexplotion. Berättare är Dora (Floradora) Chance, som lever med sin tvillingsyster Nora (Leonora), "enäggstvillingar men inte siamesiska" som hon själv uttrycker saken. De delar bostad, men inte rum, utan bevarar varandras privatliv. Men i yrkeslivet är det en fördel för dem att vara enäggstvillingar, flera gånger upprepar hon att var och en för sig är de alldagliga, men tillsammans väcker de uppmärksamhet. 

Det finns fler tvillingpar i historien, som ett släktdrag. Carter är inspirerrad av William Shakespeare som har en förkärlek för tvillingar och förväxlingskomedi. Och hon tar alla chanser att driva med 'nationalskalden', 'nationalskatten'.

Historien börjar och slutar på tvillingarnas biologiske fars 100-årsdag, en tidigare berömd Shakespear-skådis. Men boken är fördelad på fem kapitel kring olika dramatiska händelser, liksom såväl tragedier som komedier på Shakespears teater. Dora är evigt pratglad och fladdrar fram och tillbaka i minnet i sitt liv och sin teaterfamiljs liv. Dora och Nora började som dansare. Alltså blir hela historien en bild av 1900-talets teater från vaudeville till Shakespeare, humoristiskt och fränt berättat. Via Broadway, London, tills Hollywood började filmatisera klassikerna. 

Huvudtema är de problematiska relationerna mellan biologiska föräldrar och deras barn. I historien har detta dragits så till sin spets att biologiska fäder alltid är frånvarande, att föräldraskapet är föremål för både tragedi och förväxlingskomedi. En bred familjesaga som också speglar scenkonsten, livet som teater, drama och komedi. 

"Comedy is tragedy that happens to other people." (s.213)

"I may never have known my father in the sense of an intimate acquaintance, but I knew who he was. I was a wise child, wasn't I?" (s.196) Därav titeln. Men när Dora skriver ner sina minnen är hon 75 år, ser sig i spegeln och skrattar ironiskt att nu är de 'wizened' (skrumpna)!

Språkliga kullerbyttor och fulla av citat och anspelningar på Shakespeare, där jag som inte kan Shakespeare utantill, antagligen missar en hel del. Det går antagligen att hitta många lager och tolkningar som även gör texten till en text om texten.  

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.

NP 1927 - Henri Bergson

Den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941) fick 1927 års Nobelpris i litteratur (uppskjutet till 1928), och motiveringen löd: "som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits".

En stilist, som skrev klart och tydligt om svåra ting. Han sa själv att filosofi är både oerhört komplicerat och mycket enkelt. Så känns det utan tvekan att läsa hans texter. Jag har läst de tre texter jag hittat i svensk översättning, inte bara för att jag gärna nosar på nobelpristagare, utan lika mycket för att jag som student lärde mig att hans filosofi var mycket viktig för fransk litteratur i början av 1900-talet. 

Henri Bergsons tid som professor vid collége de France i Paris 1900-21, gjorde honom till superkändis. Hans föreläsningar bevistades inte bara av studenter utan av hela den intellektuellt intresserade samhällsgräddan, och påverkade såväl filosofer som författare. Och snart spreds intresset ut över världen. 1911 föreläste han i Storbritannien och 1913 i USA. Själv ville han slippa berömmelsen, så 1921 sa han upp sig och drog sig undan. Men så fick han alltså nobelpriset, utdelat 1928.

Hans doktorsavhandling, Essai sur les données immédiates de la conscience (1889) heter i  svensk översättning: Tiden och den fria viljan. Den var inte lång, men som ett första möte med Bergson hade jag först svårt att komma in i tankebanorna. Han låg i framkant av de strömningar som låg i tiden, när symbolismen stod för dörren i protest mot den deterministiska materialismen som brett ut sig. 

Bergson visade upp helt egna insikt på det metafysiska området som växte sig starkt kring sekelskiftet 1900. Symboler och begrepp hindrar intutionen och skapandet i Bergsons teorier. Allt han skrev tycktes nytt och radikalt för det framväxande modernistiska avantgardet. 

Ofta tänker vi rumsligt om tid, som en tidslinje med början och slut utmärkta på linjen. I tanken 'ser' vi tiden, oftast som något som redan förflutit. Vi rör oss fritt i rummet, men vi kan inte röra oss fram och tillbaka i tiden. Bergsons huvudtes blir: "Tid är inte rum". Vilket kan tyckas självklart. Ändå är våra tidsenheter, sekunder minuter timmar dagar etc, härledda ur jordens rörelse runt solen. .  

Vår erfarenhet av tiden, upplevelsen att den rinner ifrån oss, kallar Bergson la durée réelle, verklig varaktighet. Att tidens sanna natur är en omätbar kvalitet, kan vi bara fatta via intutition. En insikt i ögonblicket. Som att jämföra Tid och Musik. Båda är en odelbar mångfald. Visst kan musiken studeras och delas upp i enheter och begrepp, och nedtecknas med not-symboler på linje, men är egentligen en mångfaldig helhetsupplevelse, unik för varje musiker och varje åhörare. 

Bergsons nuflödet (la durée réelle) skiljer sig från det praktiska livets kvantitativa, klocktid. Nuflödet  kan inte beskrivas med logik, endast uppfattas via intuition. Vårt psyke bärs upp av nuflödet, endast i detta skapande flöde finns Jagets fria vilja. Oftast är vi inrutade i rutiner och samhällsnormer, som riskerar att göra oss till marionetter för omständigheter. 

Den mest lättlästa av Bergsons texter jag läst är Le rire (1900; Skrattet) som undersöker vad som roar människor. Han  jämför tragedi och komedi och finner att tragedi bara finns i det unika enskilda ödet, medan komiken (narren, clownen, marionetten) alltid är ett schematiserat mekaniskt gruppbeteende, ett beteende som förlorat sin indivdualitet, som stelnat i brist på kontakt med det djupare inre självet. Bergson menar att omgivningens skratt verkar som en korrigerande kraft. En lärdom som ska väcka den sovande till insikt, tillbaka till äkthet och intuitiv äkthet. 

Först var jag undrade, jag har själv aldrig varit särskilt road av clowner, då jag tycker alltför synd om den som ramlar och slår sig. Jag har sett det tragiska. Och eftersom min egen kunskap om skrattet, grundar sig på insikten om att vi oftast skrattar mest åt det som ligger på gränsen till det tabubelagda. Men ju längre Bergson resonerar ju mer vinner han mig över och jag börjar se sambandet. Samhället har ändrats en hel del dessa 120 år. Men gränsen för det tabubelagda, som växer skratt, är naturligtvis även det en varning, ett sätt att korrigera när vi närmar oss något otillåtet som kan behöva kokrrigeras. 

Bergsons bild av vårt psyke, vår personliga identitet, blir ett Själv i konstant förändring, likt tiden i nuflödet samlas alla våra erfarenejter och smälter samman till en varaktig, odelbar medvetandeström. Om vi inte lyssnar till vårt inre, vår djupaste intuition, riskerar vi att bli marionetter, styrda av andra, och förlorar vår möjlighet att agera fritt. Vår fria vilja har därför sitt ursprung i vårt djupaste varaktiga själv. Bergson vägrar se psyket som en karta över hjärnans olika delar, att mätas och vägas. Vi bär vårt förgångna inom oss i vårt väsens odelbarhet, där varje ögonblick kan skapas fritt på nytt. 

Introduktion till metafysiken (1903) har i min upplaga från 1993 en utmärkt inledande essä av Asbjörn Aarnes, som ger mig en tydlig bild av sammanhanget, vad Bergson vände sig emot från tidigare filosofer, och vart han syftade. Här vidareutvecklar Bergson klart hur 'intuitionen' är den verkliga vägen till kunskap, eftersom människans inre är av samma art som det skapande utvecklingsflödet. Vår känsla och meditativa förståelse ligger närmare sanningen, eftersom så snart vetenskapen börjar mäta och väga så splittras verkligheten, och kan inte längre nå kunskap om helheten. hur än mycket statistik vi samlar in, blir bilden bara alltmer splittrad och ogripbar.  

När jag läste denna kom jag genast att tänka på Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, och förstod 'intuitivt' sambandet mellan Bergson och den samtida litteraturen.  Proust uttrycker Bergsons tidsuppfattning, där madelene-kakan är det oförglömliga 'intuitiva' ögonblicket, som väcker hela nuflödet, det varaktiga tidlösa. Det skapande minnet. Som gav mig en liknande intuitiv insikt angående Bergsons filosofi. En lycklig stund. 

Ett par dagar senare läste jag att Bergson dessutom gifte sig med en kusin till Marcel Proust, och att Proust var med på deras bröllop. Då blir det nästan självklart, att de känt varandra och talat ingående, inte bara via föreläsningar, utan som vänner delat erfarenheter. 

Men få som hamnar på parnassen får sitta där för evigt. Många filosofer av facket menade snart att Bergson inte var en 'riktig' filosof, utan mer diktare, en stilkonstnär som gestaltar sin vision av tillvaron.

Intresset för Bergsons idealistiska, anti-intellektuella filosofi minskade efter att han fått nobelpriset. 

Men inte så att hans betydelse försvunnit, allt tycks mig pendla fram och tillbaka. Nya upplagor på 1990-talet, och ännu senare. Francesco Alberoni (1993, Värden) menar att Bergons teoristruktur är en 'teologi', den enda som uppstått på 1900-talet, och var en viktig grund så sent som under 1968-rörelsen Vilket får mig att tänka på Flower Power som inledning till 'New Age', som fortfarande verkar i vågor när vi upplever att vi vist har en inre skaåarkraft, en själ, något mer än summan av våra atomer.  

Bergson sa att vårt inre samlar upp det oupphörliga skapande livsflödet, livsimpulsen. Intuition är medvetandets instinkt. Konst är intuition, konstnären kastar sig in i livsflödet. Intuitionen är livets utvecklingsdrift som bryter sönder det gamla och låter nytt uppstå i kontakt med det absoluta varat.

An Outpost of Progress - Joseph Conrad (1897)

Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter. 

I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".

Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.

An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta. 

Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där  enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.  

På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden. 

Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.

Textermination : a novel - Christine Brooke-Rose (1991)

Rena julafton för en litteratur- och språknörd som jag. Redan titeln, leken med orden text och extermination (förintelse) förutspår något ovanligt. Det är en experimentell metaroman, skriven av den brittiska författarinnan och litteraturvetaren Christine Brooke-Rose (1923-2012) som debuterade med 1957 med realistiska romaner, men blev känd senare genom experimentromaner.

Textermination är full av kända karaktärer från klassiska texter från alla tider, och även om texten huvudsakligen är på engelska så pratar Madame Bovary franska, Goethe och Lotte tyska, osv. Även andra språk dyker upp, t ex spanska, latin, grekiska, som spridda fraser. Eftersom denna roman utgavs 1991 när 'walkman' var populär - har dessa fiktiva gestalter, som möts på ett Kongress som vill försöka rädda livet på karaktärer i olästa, alltså döende romaner - så har dessa deltagare försetts med en 'talkman', ett motsvarande teknisk apparat som simultantolkar mellan karaktärer från olika språkområden. Detta en av historiens smarta detaljer. 

Har man läst romanerna och känner igen karaktärerna är det en rolig dubbeltydig läsning, med ironi och satir och igenkänning av olika slag. Om inte blir texten antagligen obegriplig. Å andra sidan dyker det även upp klassiska filmatiseringar, alltså skådespelare som spelat romankaraktärerna, och även kända TV-seriefigurer, från TV årtiondena t o m 1980-talet, med Dallas, Falcon Crest, MacGyver, James Bond, och Colombo som tassar in i sin skrynkliga Trench-coat, och försöker avleda genom att prata om sin fru, medan han ska utreda vad som hände när terrorister bröt sig in på Kongressen och blev halshuggna av den Obefintlige Riddaren, alltså Calvinos romanfigur. 

Men detta är mer än en humoristisk roman, det är en postmodern genreblandning, för som en äkta metaroman, diskuterar den skapandet av romanen. Men inte bara denna. De 18 kapitlen har olika teman som alla hör hemma i den litteraturvetenskapliga diskussionssfären. Vilket gäller olika typer av teknik som författare använder, hur romanen utvecklats, förändrats, men även frågor som hur Läsaren skapar texten, sociologiska frågor, sagor, religiösa texters påverkan, TV och filmatiseringars påverkan och mycket annat. 

Detta smygs dock in, nästan omärkligt, i denna relativt korta text (inte ens 200 sidor), och blir aldrig störande, utan kan snarare locka till eftertanke, kanske väcka intresse för litteraturteori hos läsare som aldrig tänkt de de banorna tidigare. 

Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila."