En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.
Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.
2020-06-22
En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)
I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit - hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Barnens Ö - P C Jerild (1976)
Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.
På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.
Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation? Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?
På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.
Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation? Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?
2020-04-23
Grisjakten - PC Jersild (1968)
1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.
Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.
Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.
Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.
En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).
Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.
Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.
Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.
Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.
Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.
Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.
Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.
En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).
Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.
Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.
Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.
Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.
2020-04-18
Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)
Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.
Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.
Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.
Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.
Graham blir så manisk att han börjar använda hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk 'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.
Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.
Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.
Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.
Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.
Graham blir så manisk att han börjar använda hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk 'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.
Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.
2020-04-04
Medan natten lider - Fríða Á. Sigurðardóttir (1991)
Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.
Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.
Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.
När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.
Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.
Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.
När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.
Svanen - Guðbergur Bergsson (1991)
Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.
Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.
Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.
Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att Svanen har hållit för tidens tand.
Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.
Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.
Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att Svanen har hållit för tidens tand.
2020-03-25
Färden genom mangroven - Maryse Condé (1989)
Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien
Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.
Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år.
Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.
Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.
Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.
Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år.
Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.
Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.
2020-03-15
Vilda Svanar - Jung Chang (1991)
Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden.
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
2020-03-05
Vredens slott - Alessandro Baricco (1991)
Alessandro Baricco (född 1958 i Turin, Italien) tycks vara en mångsysslare, åtminstonde vad gäller det skrivna ordet. Han studerade filosofi vid Turins universitet, med ett examensarbete om Adornos estetik, parallellt med pianostudier på musikkonservatoriet. Han blev också musikkritiker och skrev essäer om bl a Rossini, flera år innan Castelli di rabbia (1991; Vredens slott) blev hans roman-debut.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
2020-02-28
Dekadensens kön - Ebba Witt-Brattström (2007)
Apropå tidsatmosfär, så har jag läst ännu en faktabok från förra sekelskiftet. Dekadensens kön är en akademisk text, med allt vad det innebär av snårighet, på grund av att Ebba Witt-Brattströms (EWB) idéanalys är mycket djupgående och detaljrik. Det blir mycket mäktigt i längden, därför valde jag att läsa den en munsbit i taget utspritt under en stor del av förra året.
Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.
Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.
Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.
Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.
Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för.
De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.
Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet. Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag. En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen.
Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.
Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.
Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.
Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.
Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för.
De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.
Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet. Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag. En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen.
Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)
Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
2020-02-27
Timmen mellan hund och varg - Silke Scheuermann (2007)
En ganska kort tysk roman från 2000-talet, 176 sidor. Snabbläst. Men vad har jag läst? Jag är inte så nöjd, jag kan inte relatera till historien. Informationen är så knapphändig, så det korta formatet får mig att uppleva boken mer som ett första utkast.
Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.
Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.
En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."
Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.
'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?
Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av
Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.
Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?
Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.
Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.
En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."
Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.
'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?
Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av
Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.
Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?
2020-02-21
Joy Luck Club - Amy Tan (1990)
Amy Tan (född 1952) debuterade med The Joy Luck Club. Nu har jag läst den och fann den extremt tilltalande, lättläst, trots sitt djupa tema, mor-dotter-relationer med fördjupat generationsklyfta på grund av kulturkrocken när mor och dotter växt upp i helt olika kulturer.
Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.
Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.
De kinesiska mödrarna har en den mer österländska intuitiva inriktning, medvetenhet i nuet, som väst hade rusat ifrån och tappat bort, även om detta är på väg tillbaka idag. Avarter finns förstås också, som negativ vidskepelse. Läser man om Amy Tans liv så inser man att hon inspirerats av sin egen familjs historia, men även andra öden, eftersom hon i romanen tar upp fyra mödrar från olika delar av den kinesiska samhällspyramiden. Amy Tans föräldrar flydde från Kinas inbördeskrig på 1950-talet, och hennes mor tvingades lämna ifrån sig sina tidigare barn när hon flydde från Kina, medan Amy själv blev första barnet i USA. Så precis som i boken har Amy halvsystrar i Kina, som hon mötte först på 1980-talet, när hon reste tillbaka med sin mor. Fadern och en av bröderna hade dött redan när Amy var barn. Vilket alltså skiljer sig från romanen, där modern aldrig hann resa tillbaka till barnen hon tvingats överge, utan den av döttrarna i boken som reser tillbaka till sina halvsystrar, reser med fadern som återförenas med sin faster. Mångfalden berättelser, ger oss dramatiska scener ur Kinas omstörtande historia i mitten av 1900-talet. Tydligt tema är den språkliga och kulturella förbistring som personerna fastnar i. Men alla växer och mognar och vinner med tiden allt större förståelse för varann, när mödrarna berättar sina historier och alla öppnar sina murar. |
2020-02-04
Sexing the Cherry - Jeanette Winterson (1989)
Wintersons roman från 1989, är ett sorts postmodernt klimax. Prislönt. Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska med titeln Skapelsens kön. Romanen innehåller bland annat metafysiska meditationer över Tid, som fenomen, och gestaltar detta samtidigt, genom att hela tiden hoppa i tid och rum, lika lätt som människors tankegångar.
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
