Inte för att jag läst så mycket av Aino Trosell, men jag påstår ändå att En gränslös kärlekshistoria måste vara bland det bästa hon skrivit. Den stannar i mig långt efter att jag läst ut den.
Det är en hundra år lång stafett, från Trosells mormorsmor Eli, via mormor Stina och modern Edit, fram till Aino själv, när hon själv blir mor. Hon mejslar fram kvinnornas historia med lätt handlag, som paradoxalt nog skapar en stenhård historia som trycker sig in i mig.
Kvinnornas liv rör sig från Norge in till norra Dalarna, vid den tid då Svensk-Norska unionen sprack och en gammal gräns återuppstod. Och det som blir så smärtsamt tydligt är hur män och kvinnor samtidigt tycks stå på varsin sida om en mental gräns. Och likt vatten och olja delar den sig horisontellt, män ovan kvinnorna, hur än fattigt, så flyter oljan ovanpå vattnet, i kraft av sin styrka och turen att inte behöva föda barnen.
Med det inte sagt att historien är endimensionell - långt ifrån. Det är fyra mycket olika kvinnor som skildras, olika till intressen och bevekelsegrunder. Dock är kvinnolivens villkor oföränderligt hårda lågt fram i historien. Och Trosell ger en lysande inblick i detta. Hon är noggrann med att inte romantisera någonting. Under så hårda livsvillkor kunde kärlek aldrig komma i första rummet. Det är också tydligt att under denna epok, från sent 1800-tal till 1960-tal, när de intellektuella männen agiterade för 'fri kärlek', då var livet för kvinnorna - i synnerhet längst ner på samhällsstegen - fortfarande en strid med livet som insats.
Graviditet i obygd utan sjukvård. Fattigdom. Såväl kroppslig som känslomässig svält. Allt känns närmast övermäktigt. Ändå överlevde de. Det är en 'sann' släkthistoria, ur kvinnoperspektiv. Antagligen den sannaste jag någonsin läst. Trosell lyckas genom att sålla ner berättelsen till ett minimum, vaska fram fakta bortom känslor.
Ändå är det just detta som väckt mina känslor. Ja, det löper en röd tråd av ofullgångna försök till frigörelse genom hela historien.Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Den är inte ny, men finns säkert på många bibliotek, men finns idag även som e-bok.
2016-03-05
Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)
Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.
Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.
1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.
Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.
Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.
Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.
Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.
Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?
Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.
Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?
Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.
Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...
Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.
Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.
1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.
Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.
Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.
Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.
Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.
Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?
Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.
Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?
Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.
Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...
Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.
2016-02-24
NP 1924 - Wladyslaw Stanislaw Reymont
1924 års Nobelpris i litteratur gick till den polske författaren Reymont (1867-1925), för hans
"stora nationalepos Bönderna"
Alltså ett av de fåtal pris som gått till ett specifikt verk, snarare än hela författarskapet. Det verkar vanligast tidigt i Nobelprisets historia, kanske för att man då såg mer till Nobels önskan i testamentet att främst färska prestationer skulle belönas.
Jag har inte läst Bönderna (1903-06). en tetralogi om böndernas liv uppdelad efter de fyra årstiderna. Säkert mycket läsvärd, men än har jag inte försökt fjärrlåna någon av delarna, den finns på några universitetsbibliotek. Ämnet lockade den läsande publiken inte minst i början av 1900-talet, när det svenska såväl som det polska bondelandet snabbt omvandlades mot dagens urbana industri. Förutom en mängd autodidakta arbetarberättelser, skrevs också mer eller mindre nostalgiska skildringar av bondesamhällets som riskerade försvinna.
Nu har jag i stället läst Reymonts debutroman i engelsk översättning, The Comédienne (1896; nyutg 2011). Reymont suktade hela sin uppväxt efter konst och litteratur, men förväntades av sin strikt katolska familj blir skräddare. Men så snart han fått sitt gesällbrev 1885, rymde han hemifrån och följde med ett resande teatersällskap, och därefter arbetade vid Warsawas 'parkteatrar'. De umbäranden han fick utstå inspirerade till debutromanen om medelklassflickan Janina, som rymmer för att slippa bli bortgift mot sin vilja. Hon tänker sig ett självständigt liv, som skådespelare. Hon idealiserar konsten, men tas ner på jorden den hårda vägen.
Reymonts stil är realistisk, med naturalistiska inslag. Han förtiger inget om de fattiga skådespelarnas usla livsvillkor. Romanen är kulturhistoriskt intressant och har ett nyskrivet förord av Marianna Rychlowska (2011, Onesuch Press) som förklarar en del om hur teatervärlden i slutet av 1800-talet. Flertalet skådespelare livnärde sig med nöd och näppe vid tidens 'parkteatrar', utomhus vaudeviller intill caféer och restauranger, som för en billig penning försökte roa den ständigt ökande mängden rotlösa stadsimmigranter. Repertoaren bestod av allt från Shakespeare ner till rena farser. Populärast var operetter med kända sånger och kör/dansare. Nybörjare tycks ha ingått i kören närmast som obetalda lärlingar och lyssnade antagligen in repertoaren den vägen, för repetitioner lade man sällan tid på. Mycket skådespeleri förlitade sig på klichéer.
Reymonts roman visar att i synnerhet de kvinnliga aktörernas position var mycket osäker. De förväntades 'sälja sig' för sin överlevnad. Även denna roman blir därmed ett inlägg i det sena 1800-talets debatt kring kvinnlig underordning. Om hon inte trälar i jordbruket, är piga på annat sätt eller kan arbeta som sömmerska, är kvinnans enda utväg att sälja sin kropp - inom eller utom äktenskapet. Medelklassens kvinnor har dock alltmer belästa, och trängtar efter konstnärlig kreativitet. Men i kampen för livsuppehället uppstår ständiga intriger och slagsmål om de få roller och de få kopek som står dem till buds. Att bli älskarinna åt någon sponsor tycks vara enda utvägen.
Janina vägrar acceptera detta och håller på att hon har rätt till lön nog för att livnära sig själv, men hånas då avundsjukt för sina 'ambitioner'. Men hon ensam kan inte bryta systemet. Och när hon slutligen blir gravid tappar hon helt sugen. Deprimerad, svälter hon och tar slutligen livet av sig. Som i så många historier från det sena 1800-talet erbjuds ingen annan lösning för medelklassens 'bildade' kvinnor som inte vill gifta sig.
Förordet förklarar det dubbeltydiga i romanens polska titel. Komendiantka är inte i första hand en 'komedi-skådespelerska', utan betecknar den lägst stående skådespelerskan, som 'anständigt folk' såg ner på. Ett skällsord. En oantastlig kvinna gifter sig, om inte är hon som kön genetiskt predestinerad till fresterska, en för män farlig bedragerska. Det hjälper inte att hon läst in sig på alla Shakespears dramer. Ingen tror på att hon kan vara uppriktigt hängiven konsten.
Berättelsen översvämmas av falskhet och intriger. Men näst sista kapitlet avviker med betraktelser över livet, som tycks förebåda Bönderna. Det är när sanningen börjat gå upp för den deprimerade, svältande Janina, hon är "dying from inner exhaustion [...] from the hunger of her soul". Hon minns sin barndoms landsbygd och vandrar ut ur staden för att vila i naturen och låta sin själ helas av frisk luft och grönska. Hennes livskraft återvänder. Då möter hon en gammal man som också njuter av lugnet i naturen. Under deras samtal visar han upp en närmast buddhistisk världsfrånvändhet.
För honom är teatern, liksom mycket av samhället, en ren chimär. Han råder henne att sluta strida, och gå sin egen väg: "Do our peasants interest themselves in the theater or in the world affairs? [... No,] it doesn't make the slightest difference to them whether Newton or Shakespeare ever lived or not. And they are just as well off with their ignorance."
Tidningar och teatrar visar bara att människor älskar, hatar och slåss likadant idag som de alltid gjort. Mannen vill slippa se hur människors samveten mals till damm. "To desire nothing for ourselves, care for nothing, and be indifferent that is what we ought to aim at."
Men Janina kan inte acceptera denna världsfrånvändhet, som hon upplever som iskall likgiltighet. Då föredrar hon det vanliga livets plågor. Men mannen har redan sätt henne njuta av solen i gräset. "The best remedy for our mental sufferings is to expand our hearts, to become one with nature." Han uppmanar henne att visa medlidande, att förlåta.
"In a moment of clairvoyant vision she had seen that both the good and the bad suffered equally, that all were struggling, all were clamoring for salvation and protesting against life."
Janina som först tycktes återfinna sig själv i naturen, grips åter av ångest. Och i ett försök att förlåta sina 'mobbare', tappar hon all självkänsla, och mister all lust till skådespeleriet. Så det slutar med att hon tar sitt eget (och sitt ofödda barns) liv.
Apropå kulturhistoria noterar jag att en av skådespelarna där Janina hamnat heter Stanislavskij. Karaktären omnämns bara perifert, och kanske är namnet bara en tillfällighet? Den historiske skådespelaren med samma namn var ryss. Å andra sidan var Polen vid denna tid inte en suverän stat, utan delat mellan Ryssland och Tyskland. Och Stanislavskij var nästan jämnårig med Reymont. Men den fiktive Stanislavskij beslutar plötsligt, i slutet av romanen, att starta ett eget teatersällskap, ett sorts kooperativ, som skall vidareutbilda skådespelarna till äkta konstnärlighet. Han erbjuder den då arbetslösa Janina, att gå med i truppen, men vid det laget är hon så desillusionerad (och gravid) att hon slutgiltigt tappat all tilltro till sitt teaterliv.
Konstantin Stanislavskij, (1863-1938), rysk skådespelare och regissör, som börjat som amatörskådespelare, men med en ovanligt seriös strävan efter äkthet. Han utvecklade metoder för artistisk självanalys, menade att rollen skulle 'upplevas', istället för att bara markeras via ytliga ytliga klichéer. Hans skrifter används än idag inom skådespelarutbildningar, t ex En skådespelares arbete med sig själv : i inlevelsens skapande process.
Stanislavskijs influerades av avant-gardistiska strömningar, som naturalism och symbolism. Hans läror spreds och blev med tiden lika viktig för utvecklingen av realistisk teater i USA, som för socialrealismen i Sovjet. Så jag tror att teaterentusiasten Reymont kände till honom redan då det begav sig och alltså medvetet skrev in honom i sin roman - som en blinkning.
Konstantin föddes i en av Rysslands rikaste släkter, men tog sig scennamnet 'Stanislavskij' 1884, då skådespelaryrket i hans samhällsklass var tabu, med sin extremt låga sociala status, lägre i Ryssland än i något annat europeiskt land. (Reymont rymde som sagt till teatern 1885, och hans namn är också en pseudonym). Ända fram till 1896, (året för Reymonts romandebut), då Stanislavskij fyllde 33 år, uppträdde denne endast som amatörskådespelare och arbetade hela tiden inom sin släkts företag. Ända fram till Ryska revolutionen 1917 kunde han ofta bekosta olika teaterexperiment med sina ärvda tillgångar.
Stanislavskijs far lät 1877 bygga en teater på sitt lantgods, där sonen roade sig med att delta, och 1881 byggde familjen en andra teater, då vid sin herrgård i Moskva där Stanislavskij levde 1863-1903. Denna blev ett kulturellt centrum för Moskva. Stanislavskij experimenterade med att leva sig in i roller och behålla dessa karaktärer även utanför scenen. 1883 spred han sin metod till sina medskåespelare och övergav tidigare inlärda teaterklichéer i sin strävan att skapa maximal trovärdighet.
Redan som 25-åring (1888) var Stanislavskij en välkänd amatörskådespelare. Det är svårt att tro att teatereleven Reymont inte skulle ha känt till honom. 1888, då Stanislavskijs familjeföretag gjort en ovanligt stor vinst använda han detta överskott till att bilda ett Samfund för konst och litteratur, för att ena amatörer och professionella, och lät inreda ett klubbhus med stor scen. För denna utarbetade Stanislavskij en lämplig läroplan för dramasektionen, bl a genom att studera undervisningen vid Comédie-Francaise i Paris. Skolan öppnade den 8 oktober 1888, och samfundet invigdes officiellt den 3 november, med bland annat Anton Tjechov närvarande.
1889 formulerade Stanislavskij sin motsats-metod, dvs "When you play a good man, try to find out where he is bad, and when you play a villain, try to find where he is good." Stanislavskij insisterade på att skådespelarna skulle lära sig sina repliker utantill, vilket krävde repetitioner. Innan dess var repetitioner nästan obefinliga och sufflörer oumbärliga.
"stora nationalepos Bönderna"
Alltså ett av de fåtal pris som gått till ett specifikt verk, snarare än hela författarskapet. Det verkar vanligast tidigt i Nobelprisets historia, kanske för att man då såg mer till Nobels önskan i testamentet att främst färska prestationer skulle belönas.
Jag har inte läst Bönderna (1903-06). en tetralogi om böndernas liv uppdelad efter de fyra årstiderna. Säkert mycket läsvärd, men än har jag inte försökt fjärrlåna någon av delarna, den finns på några universitetsbibliotek. Ämnet lockade den läsande publiken inte minst i början av 1900-talet, när det svenska såväl som det polska bondelandet snabbt omvandlades mot dagens urbana industri. Förutom en mängd autodidakta arbetarberättelser, skrevs också mer eller mindre nostalgiska skildringar av bondesamhällets som riskerade försvinna.
Nu har jag i stället läst Reymonts debutroman i engelsk översättning, The Comédienne (1896; nyutg 2011). Reymont suktade hela sin uppväxt efter konst och litteratur, men förväntades av sin strikt katolska familj blir skräddare. Men så snart han fått sitt gesällbrev 1885, rymde han hemifrån och följde med ett resande teatersällskap, och därefter arbetade vid Warsawas 'parkteatrar'. De umbäranden han fick utstå inspirerade till debutromanen om medelklassflickan Janina, som rymmer för att slippa bli bortgift mot sin vilja. Hon tänker sig ett självständigt liv, som skådespelare. Hon idealiserar konsten, men tas ner på jorden den hårda vägen.
Reymonts stil är realistisk, med naturalistiska inslag. Han förtiger inget om de fattiga skådespelarnas usla livsvillkor. Romanen är kulturhistoriskt intressant och har ett nyskrivet förord av Marianna Rychlowska (2011, Onesuch Press) som förklarar en del om hur teatervärlden i slutet av 1800-talet. Flertalet skådespelare livnärde sig med nöd och näppe vid tidens 'parkteatrar', utomhus vaudeviller intill caféer och restauranger, som för en billig penning försökte roa den ständigt ökande mängden rotlösa stadsimmigranter. Repertoaren bestod av allt från Shakespeare ner till rena farser. Populärast var operetter med kända sånger och kör/dansare. Nybörjare tycks ha ingått i kören närmast som obetalda lärlingar och lyssnade antagligen in repertoaren den vägen, för repetitioner lade man sällan tid på. Mycket skådespeleri förlitade sig på klichéer.
Reymonts roman visar att i synnerhet de kvinnliga aktörernas position var mycket osäker. De förväntades 'sälja sig' för sin överlevnad. Även denna roman blir därmed ett inlägg i det sena 1800-talets debatt kring kvinnlig underordning. Om hon inte trälar i jordbruket, är piga på annat sätt eller kan arbeta som sömmerska, är kvinnans enda utväg att sälja sin kropp - inom eller utom äktenskapet. Medelklassens kvinnor har dock alltmer belästa, och trängtar efter konstnärlig kreativitet. Men i kampen för livsuppehället uppstår ständiga intriger och slagsmål om de få roller och de få kopek som står dem till buds. Att bli älskarinna åt någon sponsor tycks vara enda utvägen.
Janina vägrar acceptera detta och håller på att hon har rätt till lön nog för att livnära sig själv, men hånas då avundsjukt för sina 'ambitioner'. Men hon ensam kan inte bryta systemet. Och när hon slutligen blir gravid tappar hon helt sugen. Deprimerad, svälter hon och tar slutligen livet av sig. Som i så många historier från det sena 1800-talet erbjuds ingen annan lösning för medelklassens 'bildade' kvinnor som inte vill gifta sig.
Förordet förklarar det dubbeltydiga i romanens polska titel. Komendiantka är inte i första hand en 'komedi-skådespelerska', utan betecknar den lägst stående skådespelerskan, som 'anständigt folk' såg ner på. Ett skällsord. En oantastlig kvinna gifter sig, om inte är hon som kön genetiskt predestinerad till fresterska, en för män farlig bedragerska. Det hjälper inte att hon läst in sig på alla Shakespears dramer. Ingen tror på att hon kan vara uppriktigt hängiven konsten.
Berättelsen översvämmas av falskhet och intriger. Men näst sista kapitlet avviker med betraktelser över livet, som tycks förebåda Bönderna. Det är när sanningen börjat gå upp för den deprimerade, svältande Janina, hon är "dying from inner exhaustion [...] from the hunger of her soul". Hon minns sin barndoms landsbygd och vandrar ut ur staden för att vila i naturen och låta sin själ helas av frisk luft och grönska. Hennes livskraft återvänder. Då möter hon en gammal man som också njuter av lugnet i naturen. Under deras samtal visar han upp en närmast buddhistisk världsfrånvändhet.
För honom är teatern, liksom mycket av samhället, en ren chimär. Han råder henne att sluta strida, och gå sin egen väg: "Do our peasants interest themselves in the theater or in the world affairs? [... No,] it doesn't make the slightest difference to them whether Newton or Shakespeare ever lived or not. And they are just as well off with their ignorance."
Tidningar och teatrar visar bara att människor älskar, hatar och slåss likadant idag som de alltid gjort. Mannen vill slippa se hur människors samveten mals till damm. "To desire nothing for ourselves, care for nothing, and be indifferent that is what we ought to aim at."
Men Janina kan inte acceptera denna världsfrånvändhet, som hon upplever som iskall likgiltighet. Då föredrar hon det vanliga livets plågor. Men mannen har redan sätt henne njuta av solen i gräset. "The best remedy for our mental sufferings is to expand our hearts, to become one with nature." Han uppmanar henne att visa medlidande, att förlåta.
"In a moment of clairvoyant vision she had seen that both the good and the bad suffered equally, that all were struggling, all were clamoring for salvation and protesting against life."
Janina som först tycktes återfinna sig själv i naturen, grips åter av ångest. Och i ett försök att förlåta sina 'mobbare', tappar hon all självkänsla, och mister all lust till skådespeleriet. Så det slutar med att hon tar sitt eget (och sitt ofödda barns) liv.
Apropå kulturhistoria noterar jag att en av skådespelarna där Janina hamnat heter Stanislavskij. Karaktären omnämns bara perifert, och kanske är namnet bara en tillfällighet? Den historiske skådespelaren med samma namn var ryss. Å andra sidan var Polen vid denna tid inte en suverän stat, utan delat mellan Ryssland och Tyskland. Och Stanislavskij var nästan jämnårig med Reymont. Men den fiktive Stanislavskij beslutar plötsligt, i slutet av romanen, att starta ett eget teatersällskap, ett sorts kooperativ, som skall vidareutbilda skådespelarna till äkta konstnärlighet. Han erbjuder den då arbetslösa Janina, att gå med i truppen, men vid det laget är hon så desillusionerad (och gravid) att hon slutgiltigt tappat all tilltro till sitt teaterliv.
Konstantin Stanislavskij, (1863-1938), rysk skådespelare och regissör, som börjat som amatörskådespelare, men med en ovanligt seriös strävan efter äkthet. Han utvecklade metoder för artistisk självanalys, menade att rollen skulle 'upplevas', istället för att bara markeras via ytliga ytliga klichéer. Hans skrifter används än idag inom skådespelarutbildningar, t ex En skådespelares arbete med sig själv : i inlevelsens skapande process.
Stanislavskijs influerades av avant-gardistiska strömningar, som naturalism och symbolism. Hans läror spreds och blev med tiden lika viktig för utvecklingen av realistisk teater i USA, som för socialrealismen i Sovjet. Så jag tror att teaterentusiasten Reymont kände till honom redan då det begav sig och alltså medvetet skrev in honom i sin roman - som en blinkning.
Konstantin föddes i en av Rysslands rikaste släkter, men tog sig scennamnet 'Stanislavskij' 1884, då skådespelaryrket i hans samhällsklass var tabu, med sin extremt låga sociala status, lägre i Ryssland än i något annat europeiskt land. (Reymont rymde som sagt till teatern 1885, och hans namn är också en pseudonym). Ända fram till 1896, (året för Reymonts romandebut), då Stanislavskij fyllde 33 år, uppträdde denne endast som amatörskådespelare och arbetade hela tiden inom sin släkts företag. Ända fram till Ryska revolutionen 1917 kunde han ofta bekosta olika teaterexperiment med sina ärvda tillgångar.
Stanislavskijs far lät 1877 bygga en teater på sitt lantgods, där sonen roade sig med att delta, och 1881 byggde familjen en andra teater, då vid sin herrgård i Moskva där Stanislavskij levde 1863-1903. Denna blev ett kulturellt centrum för Moskva. Stanislavskij experimenterade med att leva sig in i roller och behålla dessa karaktärer även utanför scenen. 1883 spred han sin metod till sina medskåespelare och övergav tidigare inlärda teaterklichéer i sin strävan att skapa maximal trovärdighet.
Redan som 25-åring (1888) var Stanislavskij en välkänd amatörskådespelare. Det är svårt att tro att teatereleven Reymont inte skulle ha känt till honom. 1888, då Stanislavskijs familjeföretag gjort en ovanligt stor vinst använda han detta överskott till att bilda ett Samfund för konst och litteratur, för att ena amatörer och professionella, och lät inreda ett klubbhus med stor scen. För denna utarbetade Stanislavskij en lämplig läroplan för dramasektionen, bl a genom att studera undervisningen vid Comédie-Francaise i Paris. Skolan öppnade den 8 oktober 1888, och samfundet invigdes officiellt den 3 november, med bland annat Anton Tjechov närvarande.
1889 formulerade Stanislavskij sin motsats-metod, dvs "When you play a good man, try to find out where he is bad, and when you play a villain, try to find where he is good." Stanislavskij insisterade på att skådespelarna skulle lära sig sina repliker utantill, vilket krävde repetitioner. Innan dess var repetitioner nästan obefinliga och sufflörer oumbärliga.
2016-02-17
Thérèse Raquin - Émile Zola (1867)
Naturalismens frontfigur, Émile Zola, fick sitt genombrott som 27-åring med romanen Thérèse Raquin. Romanen skildrar ett äktenskapsbrott, där en kvinna och hennes älskare enas om att mörda hennes make. Att de genomför mordet, leder dock inte till den eftertraktade lycka paret hoppats på.
En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.
När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.
Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.
Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.
Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.
Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.
Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.
Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .
Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.
Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...
En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.
När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.
Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.
Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.
Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.
Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.
Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.
Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .
Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.
Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...
2016-01-31
Constance Ring - Amalie Skram (1885)
Har just läst en roman från 1880-talet av norskan Amalie Skram (1846-1905), ännu en skicklig författarinna från det moderna genombrottet. Constance Ring (1885) är Skrams debutroman och jag uppslukas av hennes berättarstil, som består av såväl pregnant lättflytande dialog, som detaljerat återgivna tankar och känslor inifrån karaktärerna. Jag upplever Skrams text som en modern inre medvetandeström.
Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.
Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.
Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.
Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"
Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.
Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.
Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.
I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.
Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.
Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.
Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.
Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.
Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)
Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...
... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.
Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.
Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.
Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.
Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"
Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.
Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.
Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.
I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.
Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.
Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.
Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.
Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.
Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)
Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...
... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.
2016-01-07
San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)
Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.
Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.
Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.
Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.
Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.
Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.
Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.
Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.
Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.
Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.
2015-11-27
NP 1989 - Camilo José Cela
1989 gick Nobels litteraturpris till den spanske författaren Camilo José Cela (1916-2002):
"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".
När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.
Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.
Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.
Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.
I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.
Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.
Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.
Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').
Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).
Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?
Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.
Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.
Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.
Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.
Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969. Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.
1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.
1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.
"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".
När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.
Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.
Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.
Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.
I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.
Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.
Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.
Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').
Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).
Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?
Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.
Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.
Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.
Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.
Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969. Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.
1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.
1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.
2015-10-19
Hjärta av jazz - Sara Lövestam (2013)
Det tog ett tag innan jag accepterade boken. Den började med något som för mig brukar kännas som ett 'dussinknep', att låta gammal pensionär bli bästis med en ungdom - voilà ett oväntat möte. Jag hade alltså lite svårt att köpa den inledningen, men historien växte i komplikation och djup tills den vann över mig.
Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.
Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på 1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...
Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.
Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.
Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)
Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.
Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på 1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...
Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.
Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.
Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)
2015-09-30
NP 1923 - William Butler Yeats
"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"
Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.
Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.
Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.
Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.
Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.
Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.
Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.
Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.
Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.
Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.
Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.
Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.
Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.
Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.
Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.
Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.
2015-09-23
Nada - Carmen Laforet (1944)
Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungerar internationellt även utan något större hum om språket.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
2015-09-06
Kattöga - Margaret Atwood (1988)
Alldeles lysande. Ingen kan som Atwood ge inträngande beskrivningar utan att bli tyngande. En tjock bok, men varje enskilt kapitel är som en delikat smakbit. Jag blir aldrig övermätt, varje mening bara frestar min aptit att läsa vidare.
Historien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
Historien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
2015-08-26
Karl XII - Voltaire (1731)
Voltaires biografi över Karl XII är en faktaspäckad bedrift, som han började arbeta med redan på 1720-talet bara några år efter svenske kungens död. Voltaire skrev alltså om sin samtid och hade intervjuat många personer som varit inblandade i tidens storpolitik. Men han hade också tillgång till många skriftliga källor som entusiaster börjat samla in. Upplysningstiden seglar upp. Voltaires framställning är så faktaspäckad att det kan bli övermäktigt att försöka svälja texten för fort.
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
2015-08-17
De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna (1983)
En bok för alla utgav för åratal sedan en antologi med finsk humor, Konstiga saker de skrattar åt. Jag kan hålla med om titeln. En lika annorlunda upplevelse är det att läsa Paasilinna, och De hängda rävarnas skog, tillhör definitivt en av hans bästa. Hans böcker brukar kallas skrönor, samtidigt som författaren behåller pokerfacet och betraktar sig som realist. Men hans böcker beolkas av en rad udda existenser, med en alldeles egen frejdig äventyrsinställning som driver dem ut i den ena strapatsen efter den andra.
Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...
Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...
Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...
Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...
2015-07-23
The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde - Robert Louis Stevenson (1885)
Robert Louis Stevenson (1850-1894) skrev några oförglömliga historier under sitt korta liv. Dit hör Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Den läste jag, som så många andra, redan som barn. Men även när jag läser om den som vuxen, vilket händer då och då, uppskattar jag den lika mycket. Därför är det svårt att förstå att den höll på att bli en total flopp. Historier med en ung huvudperson förpassade författaren till 'barnboksfacket' och kom därför att ignoreras.
Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.
Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.
Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.
Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.
Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.
Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.
Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.
Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.
Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.
Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...
Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.
Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.
Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.
Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.
Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.
Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.
Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.
Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.
Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.
Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...
2015-07-12
Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)
En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).
Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.
Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.
Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.
Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.
Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.
Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.
Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.
Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.
Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.
Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
