Lotten Brenners ferier - Hjalmar Bergman (1928)

Denna märkliga historia bjöd mig på en berg-och-dalbana av olika känslor.

Anti-hjälten blev väl populär under tidigt 1900-tal. Men Anti-hjältinnan? Nog måste Lotten Brenner vara prototypen? Benämnd den 'fula', för att hon är stor, matglad och fräknig? Men blyg är hon inte, utan företagsam, utbildad, doktor i anatomi. Men hennes strategi genom livet har varit att använda humor, som så många som riskerar att mobbas. Hon förekommer begabbarna, är narraktig. En clown? 

Ändå riskerade hon ett tag att falla ner i offerrollen, och då kniper det i hjärtat, hur mobbarna far fram. Efter en lugn inledningen, byter tonen under hela mitten av historien, när Lotten sänts iväg på 'ferier' på Främmande Kusten, av vännerna, som vill att hon ska få uppleva kärlek, kanske hitta en livspartner.  Inte för att någon tror på det. Det behövs intriger. Men då blir Bergmans språk lika narraktigt som Lotten själv. Det måste vara Lotten eftersom både inledning och avslut är så mycket mer sansat. Lotten diktar upp sin ferie med yvigt språk - i sin dagbok. Allt är kodspråk, inga riktiga namn nämns. Hon leker. Och vännerna spionerar via Johan Markurell, men får  också i efterhand tag på Lottens dagbok, för att tyda vad som verkligen hänt. 

Badgästerna kallas 'badianer', vilket med tanke på talet om apache-dansen, tycks vara en samman-sättning av badare + indianer. Å andra sidan får det också en biton av 'babianer', alltså aporna, med tanke på hur de tanklösa badgästerna klampar fram och beter sig på stränder och hotell under sommarbaden. Berättaren är en mosaik av dagbok, spioner, röster ur omgivningen. Det är närmast ogripbart, inte kronologiskt. Först skrattar jag, men emellanåt balanserar allt på gränsen till 'för mycket'. 

Det är då allt lutar mot tragedi, det gör ont. Ska mobbarna vinna?  Men till slut vänder allt. Hon tar sig ur offerrollen, och kommer ur hela röran starkare. Vad som först tedde sig som 'för mycket', får nog sin förklaring i psykologin hos narren, clownen. Allt lugnar ner sig. Vi slipper det tragiska slutet, humorn återvänder. 

Frågan är om Bergman själv, den lite aparta, överviktiga text-skaparen, även lagt in egna upplevelser i kod-form? Nästa roman han skriver blir Clownen Jac. Den sista. Jag har några till att läsa, som skrevs före Lotten Brenners Ferier, men jag läste den här före dem, eftersom Lotten hade en biroll i Flickan i frack. Och när jag når slutet, visar det sig att, jo, Lotten är på ferier, samtidigt som Katja våndas efter hennes frack-episod, hos Ludwig och hans kvinnliga släktingar, samma kvinnor som skickat Lotten till Främmande Kusten. 

Allt snurrar kring Bergmans Wadköping, hans fiktiva kalejdoskop över livet. 

Flickan i frack - Hjalmar Bergman (1925)

'Flickan i frack' gick först som följetong i Bonniers Veckotidning våren 1925. Bergman var i akut behov av inkomster, och denna kom till ganska hastigt. Först intrycket blir lite av lättviktig långnovell riktad till ungdomen. Men man ska aldrig vara för snabb med att bedöma Hjalmar Bergman. 

Han har ju skrivit många romaner med tyngre ämnesval, och alltid har hans språk känts modernt, lätt och rörligt, så att man förleds att glömma tyngden i ämnet. Den här berättelsen  rör sig i ett ganska samtida Wadköping, där den unga Katja Kock, nybakad student, alltid får samma förmåner som sin bror, och protesterar därefter. Får hon ingen klänning till avslutningsfesten, så lånar hon broderns nya frack. 

Ju längre jag läser, desto tydligare blir den ironiska tonen, det småstadskritiska, ställningstagande för ungdomens befriande nytänkande, och medkänsla, i protest mot det ingrott konservativa. Och redan på tredje kapitlet har jag kapitulerat, och roas både av ämnet, och inte minst av hans kreativa svenska språk. Mycket givande. 

De sex kapitlen till trots, är texten ändå mer som en snabbläst långnovell. Men den blev snabbt populär och fick redan samma höst ges ut även som en liten bok, och fick på 1950-talet, en skolupplaga, med förklaringar och arbetsuppgifter, för övre tonåren. Jag har tidigare missat den, men det är en liten pärla. Jag blir alltid lika glad av att läsa Hjalmar Bergman, som den kreativa språkmästare han var. 

Kvartetten som sprängdes - Birger Sjöberg (1924)

 

En mycket charmig bok, med en helt egen stil. Birger Sjöberg (1885-1929)

Tog lite tid att komma in i den, då det i början kändes mest som spridda noveller, men allt smälte snart samman till en egenartad historia, från en mer eller mindre 'idyllisk' småstad från början av 1900-talet. 'Electrical girl' jobbar i EL-butik, så jag tror inte att det är tidigare än så. Ett röd tråd i boken är också aktiespekulationer och hur det stjälper många godtrogna, vilket och passar med tidigt 1920-tal. Eller lite tidigare också? Men det måste sägas vara närmast profetiskt, eftersom det var vid just den här tiden som spekulationerna började som till slut ledde till den stora börskraschen 1929, med påföljande 10-årig depression.

Boken myllrar av egenartade karaktärer, typer, speglingar, som rör sig kring och om varann, tills mosaiken, pusslet, format en sorts helhet av en svensk småstad. Vet att jag läste den en gång i ungdomen, men inte riktigt hade tålamod att ta den till mig. Kanske skummade jag långa stycken för det är inte många scener jag minns. Men nu hade jag tålamod, och boken känns omistligt nostalgisk, utan att bli patetisk. 

Är Birger Sjöberg fortfarande känd, eller håller han på att glömmas bort? Jag minns när folk fortfarande sjöng visor ur debuten, 'Fridas bok' (1922), idyller som jag vet att bland annat Tommy Körberg sjungit in på skiva. Den boken har såväl prosa som noter, förutom visorna i sig. Också Hasse och Tage använde visor därur, en av dem blev titel till filmen "Släpp fångarne loss - det är vår!"

Därefter kom den modernt nyskapande 'Kriser och kransar' (1926), dikter som 1920-talets Sverige inte ta till sig, de hade vant sig vid idyllerna. Jag minns inte om jag läst något ur den. Men blir nu så desto mer sugen på att få läsa den och se hur han försökte utvecklas. 

Huvudpersonen Cello, Bengt Erlandsson som spelar cello i början av Kvartetten som sprängdes, arbetar som journalist, vilket också Birger Sjöberg gjorde på 1910-20-talet. Jag hade trott att han var vissångare? Vilket han försökt, men scenskräcken satte stopp på det. Och så dog han i dubbelsidig lunginflammation redan 1929. Det gör mig sorgsen, att han fick ett så kort liv, en så kort karriär. 

A Passage to India - E. M. Forster (1924)

A Passage to India  (finns på svenska som En färd till Indien) blev E.M. Forsters sista roman, trots att han levde 46 år till (1879-1970), men var då främst aktiv som essäist och litteraturkritiker. Romanen Maurice utkom dock postumt, 1971, trots att den skrevs 1913-1914.  Alla romanerna finns filmatiserade, 1984-1992. Det är något mycket speciellt känslostämt i Forsters texter, som även gör sig bra på film.

Jag har också just läst Frank Kermodes kåserande bok Concerning E.M. Forster (2009) som tar upp bland annat att Forster i sin litterära stil inspirerats av Wagners musik. Och det kan jag känna, de svepande känslorna med något mystiskt outtalat, som bara ton och rytm kan förmedla, känslor det inte finns entydiga ord för. Så också i A Passage to India, som griper mig genom sin rikedom av motstridiga känslor. 

Efter sin första resa till Indian, passerade han på vägen hem 1913 Frankrike, och köpte då Marcel Prousts just utgivna första del av På spaning efter den tid som flytt, på franska, läste den genast och blev inspirerad av den fiktiva tonsättaren Vinteuils 'lilla fras', som kom att bli genomgående i hela serien, vilket ingen kunde veta 1913. Så Forster påbörjade romanen, men arbetet avbröts av första världskriget, och återupptogs inte förrän efter andra resan till Indien tidigt 1920-tal. 

Det myllrande Indien är huvudtemat, det blir ett mikrokosmos för mänsklig mångfald, men som åskådliggör varför kolonialism aldrig kan vara vägen till samförstånd och vänskap. Det står inget definitivt årtal i romanen, men känslan är ändå att det är samtida tidigt 1920-tal, rasismen grasserar överallt. Indien var i sig själv mångkulturellt, med olika etiska grupper och olika religioner och sekter, och dessutom dominerat av Britter, vilket man dock börjat protestera mot. 

Mycket av boken är samtal mellan karaktärer med olika synsätt, kring såväl andliga som samhälleliga sätt att tänka och leva. Än så länge samsades hinduer och muslimer, främst mot Engelsmännen. De hade ställt upp med trupper i första världskriget, och nu mullrar misstron, när britterna vill fortsätta att flyta ovanpå, men är rädda för revolter. Alla karaktärer, oavsett etnicitet, har svagheter likaväl som styrkor. 

Men passionerade muslimen Aziz, är duktig kirurg på ett brittiskt sjukhus, och vill gärna bli vän med britter, i synnerhet High School läraren Fielding, som han först idoliserar, för att denna utbildar indier enligt brittisk förebild. Men detta vänds till katastrof, när Aziz försöker imponera på några britter via en picknick till några grottor. Han blir av oförtjänt misstänkt för att ha gett sig på Miss Quested i en mörk grotta. 

Oskyldig, men oförmögen att reda ut vad som hänt, paralyserad av tanken på vad minsta misstanke kan leda till i den spända rasistiska situation som råder, är det lätt att både bli irriterad på Aziz stundtals, trots hans oskuld, på grund av hans ologiska envishet och misstänksamhet. Men det är också förståeligt. Trots att Fielding litar på honom, och vill hjälpa honom att bli friad i domstolen, ökar Aziz misstänksamhet till hat. När boken slutar två år senare, han hans upplevelser dock gått varvet runt, och traumat löst sig - nästan. Vänskap är aldrig möjlig mellan anglo-indier och lokalbefolkning, så länge kolonialmakten råder.  

Romanen är svår att kategorisera, för att den vägrar att bli etiketterad. Boken är främst känslomässig, inte en intellektuellt utredning, utan precis så motstridig om livet, som människors problem att gripa tag i livet. Romanen förenklar ingenting. Ofta kan britternas sätt att uttrycks sig kännas som grov satir, som jag frestas att skratta åt, men andra stunder misstänker jag att det är en djupt allvarligt bild av den farligt omedvetna lika väl som medvetna rasismen. Och den finns även mellan andra grupper, som muslimer och hinduer, även om de håller ihop mot britterna. 

Enligt Frank Kermode betraktade Forster Indien som 'a muddle', ett virrvarr, och det var detta virrvarr han velat åskådliggöra, och att det var det indiska virrvarret som Forster uppskattat, och vilket blev ett tema i romanen, så avgörande för alla känslornas stötande och blötande i varandra. 

Jag fascineras alltid av Forsters texter, för att de är så mänskliga i sitt känsloliv. 

De sju timmarna i paradiset - Theodor Kallifatides (1997)

Det här är en roman, där Theodor Kallifatides inte har sig själv i centrum, men däremot finns han med i en liten biroll, där han kan retas med sig själv, sitt kändisskap, landsmäns kritik av hans livsstil och annat. Det roar mig alltid när författare stoppar in sig själva, med en utifrånblick. 

Annars hade jag lite svårare för den här romanen än vad jag brukar ha med Kallifatides filosoferande. Romanen har så många stickspår, att den blir som ett fasettslipat prisma. Men det blev inte en diamant. Ändå är romanen vacker i vissa vinklar, men mindre skimrande i andra vinklar. Slutet är otillfredsställande plötsligt, närmast onödigt, nästan en nödlösning. 

Kanske är det för att jag inte finner någon karaktär att identifiera mig med, eller sympatisera med. 

Romanen är tragisk. Sju timmar fick tydligen Adam och Eva i Paradiset, innan de slängdes ut av Gud - resten är saknad, mörker, brister, kamp, beroende och tvång. Var 1990-talet så mörkt? Välfärden hastigt urholkad ... Kärleken urholkad. 

Men känslan som romanen lämnar efter sig, blir trots allt ett sorts prisma över sin samtid.

Silverforsen - Elin Wägner (1924)

Silverforsen kan kallas Elin Wägners tredje 'Prästgårdsroman'. Prästmiljön var hon själv uppväxt med, så det är bankgrunden hon använder till flera stora romaner, kring etiska frågor. Som Åsa-Hanna (1918) som tilldrog sig på landsbygden i slutet av 1800-talet. Nästa var Den namnlösa (1922) som anknöt till första världskriget.  Men Silverforsen tilldrar sig i det fiktiva Silverstad, där Gabriel är präst i en av stadens församlingar, och problematiken är samtida, tidigt 1920-tal, med etiska komplikationer, frågor till individens samvete.

Prästens hem, som han delar med sin syster, Virginie, kallas Doktorsgården, jag antar att det kommer av att Gabriel doktorerat i teologi. Gabriel och Virginie är båda ogifta, men har ett livslångt förbund, och blev tidigt fosterföräldrar till den föräldralösa Gertrud, gift med Bengt sedan sex år, och deras dotter Annami är nu fem år. Denna familj bor på övervåningen i Doktorsgården, och där bor även deras 84-åriga rullstolsbundna mor, som får en framåt pojke som söker plats, att köra hennes rullstol. 

Det är en tät, dramatiskt välkomponerad historia, som huvudsakligen utspelar sig via en rapp dialog inom en begränsad familjekrets, ett dussin personer, fyra generationer, i samma hus, under mindre än en vecka. Så det är mycket teatraliskt, eller snarare filmiskt, för det är mycket rörelse.

I denne begränsade krets rör sig en mängd motstridiga känslor och komplexitet, vad gäller relationer mellan föräldrar och barn, syskon, och två äktenskap på fallrepet. Mycket är okonventionellt, för även om det är 'en gången tid', så är det den samtida brytningstiden - från äktenskap som ingåtts i alltför unga år, under yttre påverkan, till skilsmässa, moral, om barn som fäders egendom eller inte. Även det faktum att syskonparet är fosterföräldrar känns okonventionellt, även om Elin Wägner själv just vid denna tid blev fosterföräldrar, så det låg nära i hennes medvetenhet.

Allt skapar en dynamisk komplexitet, som håller mig intresserad romanen igenom. Även om vi idag kan känna att vi tagit oss igenom många moraliska stötestenar, som skapat frihet åt människor att ändra sina liv, så har de underliggande etiska problemen inte försvunnit, utan är något vi alla kan drabbas av, när relationer behöver upplösas, eller omskapas. Elin Wägner skriver rappt, rörligt, lättläst på ytan, trots att frågeställningarna kan stanna kvar länge efter att man nått till sista punkten.

Så kärnan i historien är hur passion och plikt och etik hamnar i konflikt både mellan karaktärer och inom karaktärer. Och här finns också en andlig dimension, som berör Elin Wägners kontakt med kväkare sedan något årtionde tillbaka. Något som än i dag finns kvar i försöken att lyssna till vårt inre, att finna rätt väg genom att lyssna till intuitionen, till själen, för att finna vad som är rätt väg för en själv, snarare än att låta sig ledas av andra. 

Gertrud hade låtit sig ledas in i ett äktenskap som genast kändes fel för henne själv, men som omgivning vill fortsätta att fullfölja, som en plit, varvid barnet blir en etisk komplikation. Virginie letar efter budskap som kan reda ut hennes egna inre motstridiga känslor. En extra dimension för att åskådliggöra detta, görs genom dödgrävare Lundin, en rak och ärlig människa, som likt kväkare lyssnar inåt, för att alltid lyda de budskap som tycks komma till honom, så att han som en tredje part framför budskap.

På sidan 230 är han obehagligt berörd av biskopens tal, som visserligen handlar om att budskapen kan komma från andra människor, bara vi lär oss lyssna. Problemet är att biskopen bara för fram ratifierade kanaler, dvs äldre andliga ledare som skrivit ner sin tro, och fått följare. För Lundin känns detta "fattigt och falskt" eftersom hans egen "största, underbaraste och sanna erfarenhet, som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kan höra Gud tala i sitt eget hjärta."

På sidan 236 frågar Virginie honom just kring budskap, erkänner han att det inte alltid att man hör det inom sig. Är man orolig försvinner det i det allmänna larmet. "... man hör aldrig om inte det är riktigt tyst inom en."  En gammal sanning, som stämmer än idag. Oro kommer i vägen. Därav allt tal om lugn och meditation. Om vi vill hitta vår egen inre sanning.  Men insikten kan också komma från en medmänniskas omedvetna kommentar, bara vi lyssnar, och skapar vår egen tolkning. 

Jeeves klarar skivan - PG Wodehouse (1925)

 Har man som jag någon gång sett någon TV-scen med Stephen Fry och Hugh Laurie personifiera Jeeves och Wooster, så går det inte att läsa dessa noveller utan att de två och deras perfekta tandem-spel dyker upp i huvudet. Och det intrycket tenderar att höja intycket.  

Jeeves klarar skivan är 10 noveller, nio berättade av den smått förvirrade, närmast aningslöse, värnlöse, sysslolöse aristokraten Wooster, att han alltid förlitar sig på sin smarta betjänt, som alltid har en listig lösning på alla Woosters och hans vänners kniviga problem. Den sista novellen berättas av just denne världsvane Jeeves, och visar hur han retas med sin arbetsgivare, alltid med baktanken att lirka in Wooster på rätt spår. 

Först när jag läste en av novellerna, där en karaktär frågor om hans namn stavas Wooster eller Wochester, insåg jag att namnet stavas så som vi alla borde uttala Worchester, platsen och såsen, vilket understryker det typiskt brittiskt tvetydiga dubbelheten, mellan stavning versus uttal, och av skenet som bedrar?

Det språkliga är höjdpunkten, Wooster talar det tidiga 1900-talets utbredda nya 'slang', medan Jeeves i allt för sig som en gentleman, en närmast kunglig butler, och talar fläckfritt. 

Humorn i sig rör i allmänhet de svaga tanklösa sysslolösa männens fasa inför manhaftiga mostrar, fastrar och presumtiva flickvänner. Vilket blir tjatigt i längden, även om tanken bakom inte ligger djupare än deras egen osäkerhet inför livet. Så fort de blir hjälpa av händiga barnflickor etc, så är plötsligt kvinnosläktet helt 'underbart', just för sin händighet. 

De svaga männen kontra den nya kvinnans manhaftighet låg i tiden. Det är symptomatiskt för 1910-1920-talen, och rolig mest som sin samtids kliché. 

Swan Song : Forsyte saga 6 - John Galsworthy (1928)

Sjätte delen om släkten Forsyte, men också tredje och sista delen i Trilogin 'The Modern Comedy', där Galsworthy har koncentrerat sig på sin samtid, 1920-talets förvirring och ytlighet, modernismen efter första världskriget desillusion. Denna del, utgiven 1928, inleds med Generalstrejken i maj 1926, som  pågick i nio dagar i ett försök att stödja kolgruvearbetarna, som hotades med sänkta löner. Den var över på nio dagar, under vilka flera personer ur Forsyte släkten ställer upp och stödarbetar.

Gruvarbetarna fortsatte i flera månader, och den segdragna kampen omnämns då och då under boken, som en suck, från Soames Forsyte. Osäkerheten i tiden. Kol var värme källan för många britter vintertid. Gruvstrejken ebbade ut till vintern, men den brittiska kolindustrin lär aldrig ha  hämtat sig därefter, utan var på ett allmänt nedåtsluttande plan.

Hur än mycket variant på Romeo & Julia, när det gäller Fleur och Jon, så fortsätter ändå Soames Forsytes  att vara den mest gripande karaktären. Första delen i Forsyte Sagan bullade upp en stor släkt, men i slutänden snurrar det mesta runt Soames, i synnerhet denna andra trilogi, The Modern Comedy (del 4-6). Soames har vunnit livsvisdom genom trägen kamp genom livet, och framför allt genom att bli far, och skämma bort sin dotter. Passionen alltid väl undanstoppad, men en desto hetare glöd. 

Fleurs historia är en variant på fadern i allt. Hon försöker att vinna sin passion, personifierad i Jon, den blonde unge mannen, skönheten hon vill dra till sig. Ändå tvingas hon dölja den för omvärlden, men det går inte. Lika lite som för fadern. Soames känner precis allt Fleur känner, de har samma gener, liksom Irene och Jon delade samma gener. De är oförenliga på ett praktiskt plan. Drömmen är en illusion som föder desillusion.

Det är inte bara Soames Svanesång, utan i främsta rummet kharma, desillusionen,från släktled till släktled, som får spela ut sin Svanesång, sin dödskamp. Hur skall mänskligheten gå vidare, i oron efter det stora kriget. Någon nämner Mussolinis maktövertagande i Italien, oron i Tyskland. Ändå fortsätter de att hoppas på britternas 'karaktär'. I backspegeln vet vi hur börskrasch och 30-talets sociala omvälvningar ännu finns kvar att spelas ut, författaren visste inte, men kände på sig. 

Soames har verkligen växt från bok till bok, i Galsworthys gestaltning, den muttrande gamlingen, fördomsfullt envis, men ändå hjärtegod i det fördolda. Svårt att inte fästa sig vid honom. Väl värd nobelpriset, för detta levande porträtt. 

Den dagen kastanjerna slår ut ... - Bodil Malmström (1994)

Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.

Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.

Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.

Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?

Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer.  Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. . 

För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta! 

The Silver Spoon : Forsyte Saga 5 - John Galsworthy (1926)

Del fem av Forsyte Sagan, främst om man ser den som Soames Forsytes liv, även om dottern Fleur och hennes make Michael Mont är mest i blickpunkten här, i det som också är del två i andra trilogin, som egentligen kallades The Modern Comedy. En mycket talande samlingstitel, inte minst här, i del 2. Utgiven 1926, handlar den om åren 1924-1925. Precis som i del 4 (Modern Comedy 1), ville Galsworthy beskriva sin samtid. Modern Comedy är de omedelbara intrycken av det 'glada, ytliga' 1920-talet, oron efter första världskriget, ekonomin är fortfarande i gungning,  en berg-och-dalbana med ökande arbetslöshet och många förändringar i samhället. Krigsgenerationen känner sig för alltid förändrad av Världskriget, det Stora, det förändrade allt, vände på de invanda värderingarna, väckte nyfikenhet på nyheter. 

The Silver Spoon rör 'Societen', en blandning av pengar och övre medelklass med kulturella intressen för att de inte längre kan finna några andra värden att lita till. Desillusionen råder, men också en förhoppning om 'frihet' från tvång. Men vägen dit är ännu lång. Galsworthy poängterar också 'Pressens' nya makt, där skvallret flödar, och kan påverkar människors liv, med sina  endimensionella pikar, samtidigt som Galsworthys roman hela tiden fördjupar karaktärernas mångdimensionella tankebanor. Men huvudpersonerna är födda med 'silversked' i mun, med eller utan pengar. I synnerhet de adliga landägarna har brist på pengar, men hankar sig fram på sina ärvda titlar. Gräsrötterna har dock desto svårare att överleva arbetslösheten, några söker sig till Australien, andra till Amerika. 

Fleurs make Michael Mont äger en titel, som 10e baronet, och har redan en liten arvinge, Kit. vill dock göra en insats för 'England', utnyttja sin adliga plats i Överhuset, få folket och ekonomin på rätt köl, propagerar för att sprida ut 'unga britter' till det världsvida samväldet, i boken kallat 'foggertism'. Men inte många hoppar på tåget, han blir uthängd i pressen, och engagemang att försöka skapa arbete till några krigsoffer - genom att öppna en hönsfarm - leder till ännu mer negativ 'press', då en av hönsfarmarna hänger sig. Michael känner sig dock och närmast maktlös. 

Fleur själv hamnar i schism med Marjorie, som tillhör det hippa innefolket, som vågar utmana den gamla viktorianska moralen, och gå sin egen väg. Som dotter till en markis, med oftast skuldsatt, som klättrar i societetslivet, genom att syssla med teater och konst. Alla vill vara moderna och frigjorda, det är ändå fortfarande skillnad på jordägaradel och fastighetsägare som Forsytes, med säkra ränteinkomster. Samhället håller på att omdanas.

Marjorie eggas att stämma Fleur i domstol, trots att det var Marjorie själv som baktalat Fleur först, vid en salong i Fleurs eget hem. Men trots att Fleur 'vinner', förlorar hon, för att den 'nya moral' som Marjorie förespråkar,  och som fäller henne i domstolen, ändå är den som 'Societén' föredrar att tillhöra, förespråka. Öppna och dolda moraliska regler skiljer sig. Galsworthy är skicklig på att balansera klichéer till komplexa nät som hela tiden motsäger varandra. Karaktärerna har mer än en sida, ingen är bara ond eller god, eller bara egoist. Så hur än deprimerade människorna känner sig, så är det lätt att se det nya moderna livet som en enda komedi.   

Och fortfarande är porträttet av Saomes det mest lysande, oförglömliga. Soames som hela livet varit så strikt, försöker trappa ner och njuta av livet som pensionär. Muttrande och motsträvig, blir han förärad golfklubbor, och försöker sig på det, och börjar växa som människa, utöver sin gamla yrkesroll, även om familjen fortsätter att stödja sig på honom, inte minst när det gäller att klara sig ur domstolsaffären. Hans hjärta slutar aldrig blöda för dottern.

Så även om alla läsare inte kan ta till sig det politiska spelet i den här romanen, så är det Galsworthys vakna blick på sin samtid, som gör att även denna roman är värdig det kommande nobelpriset, 1932. Och fortsätter att väcka mitt intresse, tack vare sitt fokus på 'tidsanda'. 

Afrodites tårar - Theodor Kallifatides (1996)

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till de mer uppslagsliknande verk jag läst efter Iliaden och Odysséen. Att läsa Kallifatides är berikande, som alltid. Som tur är, finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

Några citat: 

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande till höger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska naturgudarna: Åska och Fruktbarhet. Apollon skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, på ännu ett stickspår ...

The White Monkey : Forsyte Saga 4 - John Galsworthy (1924)

Fjärde boken, en sorts fortsättning på Forsyte-Sagan. Nu med Soames dotter Fleur och hennes generation i blickpunkten. Skriven 1924, handlar den om 1922-1923, när fransmännen invaderade Rhur och proppen gick ur den tyska ekonomin. Och hur det påverkar den brittiska ekonomin, naturligtvis. Soames är fortfarande en viktig kugge, främst i sina omsorger om dottern. Och han blir allt mer sympatisk i mina ögon, hans iakttagelser, 'Old Forsyte'-generationen inför den nya förvirrade tiden. Och den unga generationens likgiltighet inför 'alla gamla värden' så här några år efter första världskriget. 

Oron. Försöken att blunda för realiteter, och hänge sig åt konstnärliga 'poser'. Galsworthy är skicklig, i sina dialoger, och karaktärernas svårigheter att hitta ett nytt fotfäste i tillvaron. Skriven redan 1924, utan facit i hand, är det helt briljant. Här ställer han alltså sina frågor mitt i samtiden, till skillnad från tidigare Forsyte-böcker som såg tillbaka på den Viktorianska eran och dess nedmontering. 

Den Vita Apan, är en tavla i kinesisk stil - som Soames köper till dotterns lilla salong inredd i kinesisk stil - 'novelties' är högsta mode. Apan som symbol för människan och hennes djuriska natur. Att äta livets frukter, kasta skalen omkring sig, och inte inse vad hon gör för fel, men ändå straffas. Men boken berör också några gräsrötter, som har små möjligheter att överleva, drabbas av  arbetslöshet, och drömmer om Australien som ett nytt paradis. Och ärlighet vs att sko sig på andras bekostnad. 

Man har lämnat förkrigstiden bakom sig, evolutionen, apmänniskan, är i centrum. Själen tror man inte på längre, så vad ska man tro på i stället? Det undermedvetna, vilket blir en ny tro, Viljan räcker inte, eftersom det omedvetna gömmer sig, man måste hypnotisera sig själv med affirmationer, österländska andliga ting i kombination med Freud?  Den franske psykologen och hypnositören Émile Coués metoder att försöka styra sitt eget undermedvetna utövas av såväl Fleur och hennes mor - och Soames i hemlighet. Det franska är ju inget Soames vill annat än gnälla på, trots att hans egen dotters gener är 50% franska. 

Motsägelserna finns boken igenom, och hur karaktärerna brottas med sin tid, sin omgivning, och alla motsägelser. 1920-talets virvlar. Väl åskådliggjord mitt i Galsworthys samtid. Nobelpriset 1932 räknade säkert in den här boken också i utmärkelsen. 

Apollons uppror : de odödliga historia - Villy Sörensen (1989)

 En helt fantastisk bok. Min favorit alla kategorier, den bok jag skulle välja att ta med mig till en öde ö. Läste den flera gånger när den var ny, kunde inte få nog. Det var länge sedan. När jag nu läser om den blir jag precis lika fascinerad. 

Sörensen är filosofen som tydligen grävt sig ner i alla källor kring grekiska myter och gudar, och vaskat fram en kronologi, från världens skapelse, via Zeus maktövertagande, i en tid av sjöfart och ridande erövringar, fram till de filosofiska grekernas favoriserande av Apollon, Zeus son som skiljer sig avsevärt från övriga grekiska gudar, och deras häftiga passioner. Dionysos dök visserligen upp på slutet, för att balansera Apollon, i sitt hellenistiska rus. 

Boken är precis så filosofiskt kontemplativ som jag vill ha dem. Den består av 24 'berättelser', dvs mytologiska stadier återberättade, som alla följs av filosofiska betraktelser, dvs kommentarer som fördjupar förståelsen, och även tar upp motsägelser, förväxlingar, påståenden som ibland hävdats, men som vi kan vederlägga som felaktiga.

Det är så här jag vill se på gudamyter. Inte direkt psykologiskt, men helt klart filosofiskt. 

Mänsklig krocket - Kate Atkinson (1997)

Eftersom jag älskade Kate Atkinsons debut, I museets dolda vrår, såg jag fram att få läsa nästa roman, men det kom mycket emellan ... Men nu har jag slutligen läst den och visst är hon duktig att skriva, men detta är verkligen en dystopi. Precis som i debuten har personerna mycket svårt att komma överens. Så jag sitter mest med en knut i magen hela läsningen igenom. I debuten fanns den klarögda Ruby som inkarnerade acceptans och gott hopp. Så inte här. Det är återigen en släkthistoria, och hopp fram och tillbaka i kronologin, men med en betydligt vagare verklighetskänsla. 

Det är ett modigt försök till en 'kvantfysisk' roman. Livet en dröm. 

Feberfantasier, mardrömmar under Coma, som i slutet leder till att berättaren blir författare.

"Är detta på riktigt? Eller är det bara fantasier? Vad är skillnaden? (...) Hur kan man skilja en hopfantiserad jul från en ihågkommen?" (s.253)

"Verkligheten är förmodligen relativ, precis som tiden. Det finns kanske mer än en version av verkligheten - hur man uppfattar saker och ting beror på ur vilken synvinkel man ser det." (s.293)

Det är intressanta frågeställningar, såväl för livet i stort, hur olika personer tolkar samma sak olika, som för allt skapande, särskilt litteratur. Illusionen av verklighet/sanning. Men det är svårt. Den här romanen är fullpackad med info, möjliga varianter, som gör mig som läsare lika förvirrad som när huvudpersonen emellanåt börjar fråga sig om hon är galen, eller?

Den fångna : På spaning ... 5 - Marcel Proust (1923)

 Ack ja, Marcel Proust dog 1922, innan han hunnit färdigställa sitt mastodontverk, På Spaning efter den tid som flytt (Del 1-7). Det betyder att del fem utkom året efter hans död. Och enligt efterordet hade Proust inte hunnit slutredigera delarna fem, sex och sju. Jag har nu läst femte delen, och jag upplever den som betydligt lösare i konturerna. Den är nästan som ett första utkast. Ibland skriver han 'och så vidare', ungefär som ett minnesord till sig själv att vid fortsatt arbete med texten, brodera ut sina tankar. Och dessutom förekommer upprepningar och misstag jämfört med tidigare delar. 

Men som läsare vill jag ju gärna se vartåt verket var menat att gå, och hur det skall gå för Marcel, kommer han någonsin att få ihop sina hypoteser om vad som orsakar hans ångest och sorg och nervösa sjuka. Hans omedvetna inre är djupt, och hur än mycket han strider med olika inre delpersonligheter, den känslosamma vs. den logiskt analyserande, så fortsätter känslorna att vara det mest dolda i det omedvetna. Men att skylla allt på att Marcel som barn inte alltid fick någon godnattkyss av sin mor, det känns alltför lättvindigt. 

Den här delen är tyvärr mycket plågsam, för att Marcel återigen vältrar sig i svartsjukans kval, och det är obehagligt. Han har tagit med sig 'lilla Albertine', från Balbec, till lägenheten i Paris, där de vistas 'ensamma' med Francoise och annat tjänstefolk. Marcel döljer hennes närvaro, hon är gisslan för hans svartsjuka försök att hitta känslomässig balans, där han hela tiden ljuger för sig själv och alla andra, medan han anklagar Albertine för att vara en liderlig lögnare. Han ser inte bjälken i sitt eget öga, för grandet hos andra. Och det är mycket övermaga att hela tiden 'prata ner' på Albertine och kalla henne 'lilla' i alla varianter. 

Självklart sympatiserar jag med Albertine, och tror inte ett dugg på Marcels lögner om hennes lögner. Det är en omöjlighet att leva instängd med en så förföljelsemaniskt neurotiker, som hela tiden misstänker och ljuger. Jag förstår att hennes 'lögner' är försök att 'lugna' Marcel. Vilket naturligtvis är lönlöst. Marcel är mer fången i sina egna svartsjuka fantasier, än Albertine, även om hon också behöver ta steget ur buren. 

Så denna bok börjar lika hopplöst, som del två, med svartsjuke-ältande, vilket drar ner behållningen. Men det finns lysande avsnitt, som skildringen av monsieur de Charlus, ännu en karaktär med maniska tendenser till självförhärligande livslögner. Men när ödet drabbar honom i denna del, då är det ett hårt slag, som får honom at helt tappa fotfästet, och Proust skildrar det mycket gripande (trots att detta kanske 'bara' är ett 'utkast'). Det etsar sig in. För Proust har större insikt än berättaren Marcel ännu har, trots att han plockar upp mer och mer ur sitt omedvetna, så har han ännu långt kvar. 

Min förhoppning är att han ska nå hela vägen fram, att ta sig igenom och ut på andra sidan av sina livslögner, och inse att hans sysslolösa liv i ett evigt fantiserande och drömmande, inte gör honom lyckligare. Det talas mycket om kärlek, men egentligen finns den inte någonstans i böckerna. Här är bara projiceringar av egna behov, lustar, begär, omskrivna som förälskelser och utnyttjanden av andra när ett skräckslaget behov av symbios är det som dominerar. Mer äkta kärlek? Inte ett spår.