Den brinnande ugnen - Kerstin Ekman (1962)

Det är inte första gången jag läser Den brinnande ugnen av Kerstin Ekman, men det är första gången jag läst den så tätt efter De tre små mästarna (1961), att jag lagt märke till att David Malm är med i båda böckerna. I föregående bok var han ung nybakad konststudent, i denna restaurerar han en gammal kyrkomålning. Kerstin Ekmans romaner är inte bara bildrika, hela landskapet levandegörs liksom varje detalj i handlingen. Ofta ingår konst av något slag, ofta målningar. I Den brinnande ugnen ingår alltså en kyrkomålning i handlingen, som både anspelar på en bibeltext och gett titeln på boken. Intressantare är att när scenbilden för de kommande händelserna målas upp i bokens inledning, så jämförs den just med en tavla. Det som skall vara en fiktiv verklighet, ett uppländskt bondbygd med prästboställe, klockstapel och mjölkpall, beskrivs "denna kyliga april" som "en smula overklig". Och fortsätter:

"Himlen upptar fyra femtedelar av tavlan och drar i köldgrönt mot horisonten. Sjön är stilla som en pappskiva och man får en känsla av att man kan knacka på den och få fram ett torrt ljud utan eko."

Längre ner konstateras dessutom att denna uppländska leråker "försöker spela teater". Det bäddas för dramatik. En frän obehaglig lukt som inte borde finnas där...

Till en början tyckte jag att resten av boken var ett steg tillbaka efter De tre små mästarna,  där landskapet hade en så stor huvudroll som väckte intresse. Även karaktärerna var där djupare utvecklade. Vi tycks vara tillbaka i den traditionella pusseldeckaren. I deckarens urtid var det inte nödvändigt med mord, Sherlock Holmes löste även stöldmysterier, eller till och med radera ut indicier för att påvisa att inget brott förelåg. Numera har vi vant oss vid att deckare = mord. Länge håller Ekman oss fångna i en psykologisk brinnande ugn, ett närapå tradigt pyromanmysterium, ända tills allt i slutet knyts ihop på ett mycket intelligent sätt, och jag kan konstatera att ett dödsfall har trots allt funnits med hela tiden - Ekman har bara undvikit att uppmärksamma det.

Mycket listigt! Och väl värd att läsas om än idag, även om den inte tillhör storverken.