"såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne"
1921 års Nobelpris gick till Anatole Francois Thibault (1844-1924), förkortat till pseudonymen Anatole France. Efter världskrigets nordiska inåtvändhet, börjar blickarna åter riktas utåt. Europa bubblar av nyskapande ismer. Nobel ville belöna 'samtida' prestationer, men dem förlorar Akademin kontakten med i sitt sökande efter vad som gagnat mänskligheten och höll hög litterära kvalitet. 'Vidhjärtad humanitet' blev ledordet, vilket man fann i rikliga mått hos Anatole France, överlevare från la belle époque, en arvtagare till den franska Klassicismens 'ädla stilkonst,' inspirerad av filosofer från renässansen och upplysningstiden.
France fick sina första verk tryckta på 1870-talet, estetiska dikter och versdrama, och tog lång tid på sig att finna sitt rätta element - prosa. Medan europeisk litteratur dominerades av ett modernt genombrott, med samhällskritisk problemdramatik och naturalistiska dissekeringar av det mänskliga psyket, försökte France propagera för optimism och förnuft à la Voltaire. Skeptisk till alla dogmer ironiserade han gärna och mycket, ständigt lika godmodigt vänlig, som den övertygade humanist han var. Han kunde inte undgå att med tiden bli alltmer desillusionerad av sin krigiska samtid, men Anatole France godmodiga ironi är läsvärd än idag.
Jag har just läst om Sylvestre Bonnards brott (1881), som blev hans genombrott för en större publik. France har ännu inte tagit till sig romanformen, texten är komponerad som huvudpersonens spridda dagboksanteckningar över ett trettiotal år av spridda upplevelser, vilket ger mig mer ett intryck av pikaresk, populärt under renässansen och 1700-talet. Intrigen är inte huvudsaken, men händelserna grupper sig kring två teman, varför boken upplevs mer som två långnoveller. Viktigare än intrigen är karaktären Bonnard, den godmodige bokmalen, den världsfrånvände forskaren, humanisten som vill alla gott och hellre friar än fäller.
Det tar tid innan vi får reda på vad för 'brott' det gäller och flera tolkningar är möjliga. Det konservativa samhället skulle väl främst döma ut att Bonnard hjälper en föräldralös flicka, Jeanne, att rymma från sin barnhemslika skola. Och snart därefter stödjer han henne när hon önskar gifta sig med en fattig ung man. Men hon är ju trots allt både föräldralös och skamligt utnyttjad av såväl skolan som sin förskingrande förmyndare.
Snarare är det så att Bonnard dömer sig själv, sin bokvurm, en besatthet han njuter av med en liten tagg av dåligt samvete. Bonnard är den evige ungkarlen, som dock i ungdomen svärmat för flickans mor, men som valde att gräva ner sig i böckernas värld. När han så långt senare får reda på Jeannes existens och att hon blivit föräldralös, vill han erbjuda det stöd han kan ge. Pengar har han inga, men när hela förskingringen uppdagas har hon bara Bonnard att luta sig mot, varpå han säljer hela sin boksamling, främst medeltidsa handskrifter. Det räcker till hemgift åt Jeanne, så hon slutligen får sin försörjning och ett drägligt liv.
Det kan väl inte vara ett brott? Nja, men Bonnard själv vet. Två av böckerna var han alltför fäst vid för att kunna skiljas ifrån. Dem gömde han undan, med sin mänskliga blandning av njutning och dåligt samvete. Och nog är han värd det.
Än mer beundrad brukar Min väns bok (1885) vara, en barndomsskildring om pojken Pierre Nouzière och hans närmaste. En rad anekdotiska episoder som drömmer sig tillbaka till barnets tankevärld. Småtrevligt, men naiviteten känns avlägsen idag. Sista avdelning, 'Suzannes vänner', är en rad skilda korta pojkhistorier, där titeln bara är till för att knyta ihop det lösryckta. Att France själv blev far till en dotter ett par år innan är nog den främsta orsaken till dessa betraktelser.
Vårt Hems förlags utgåva, tryckt 1928, har ett märkligt förord, med endast en halvt läsbar namnteckning under. Jag tolkar den som Fredrik Böök, känd litteraturkritiker på den tiden. Bokserier började ges ut för att visa upp nobelpristagarna och förklarande förord hörde till. Det märklig är att förordet inte nöjer sig med att framhäva Anatole France tidiga verk som ypperliga, utan även passar även på att lufta en rad moraliska fördömanden; att France "ofta komprometterat frihetens sak genom att försväxla frihet med libertism", att man efter France död (1924) kunnat avslöja en "obehaglig anda av vulgär cynism", och som slutkläm poängtera att France filosofiska djupsinne "icke heller [är] så stort som man ibland inbillat sig". Förordsförfattaren nöjer sig alltså med att beundra hans smidiga "stilkonst" och fördöma resten.
Varför ett sådant utbrott? Jag har svårt att tro att vi idag skulle reagera på detta sätt, eller uppröras över 'sedlig anarki'. Jag kan inte hjälpa att jag undrar vad det är för 'grumlad humanitet', som omtalas. Det är inget jag har hittat hos senare litteraturhistoriker.
Bonnard beundrade i alla fall Walter Scott och utbrister: "Historien är ingen vetenskap, den är en konst, och blott genom fantasin kan man inom den komma någon vart." Anatole France låter oss dock höra även den motsatta åsikten, genom Jeannes blivande make Gélis, som Bonnard handleder i studiet av gamla handskrifter: "Gammalt skräp", menar Gélis och bedyrar att hur än lärd man är det omöjligt att föreställa sig hur det var för 500-1000 år sedan, när man knappt vet hur det var för 5-10 år sedan. Och historiskt måleri finner han "avskyvärt osant!" Alla slags konst skildrar blott konstnärens själ; oavsett kostym "är anden hans samtida". Konstnären ger "åt sina skapelser sitt eget liv, eller också formar han marionetter".
Ja, nog gav France rikligt med kött och blod åt Bonnard. Läs den gärna.
I en antologi med noveller av nobelpristagare utgiven 1960, representeras Anatole France med den sedelärande histroien "Läxan" (tyvärr utan angivet första utgivningsår), som tilldrar sig på medeltiden i Paris. Den ärbara men fåfäng borgarhustru Violante, gift med en vresig advokat, förmanas av sin biktfader, som vägrar lita på hennes ärbarhet. När han ska resa till Venedig frågar han om hon önskar sig något från hans resa, kanske en helgonbild eller ett radband. Men Violante ber om den klaraste spegel han kan finna. För att ge henne en läsa bar biktfadern istället med sig dödskallen efter Venedigs en gång vackraste kvinna. Violante tar dock till sig lärdomen på sitt eget sätt. Hon inser hur förgänglig skönhet och ungdom är, att den måste tas tillvara medan tid är. Alltså slutar hon avvisa den riddare som länge uppvaktat henne, han får bli hennes älskare.
Ack ja, en så kokett historia. Så går det när man försöker mästra andra människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar