Maigret s'amuse - Georges Simenon (1956)

Denna Maigret-historia verkade lovande eftersom titeln säger att han roar sig. Han har nämligen lovat att äntligen ta tre veckor semester - och inte bryta detta löfte, arbetsnarkoman som han är. Beslutet kommer dock så sent att alla hotell på den traditionella turistorten Sables d'Olonne (det var väl där Tati spelade in Semestersabotören?) är fullbokade. Maigret och hans fru beslutar då att semestra i Paris, flanera på gatorna och äta alla måltider på restaurang. Och han lyckas faktiskt, trots att många är skeptiska.

Jag glömmer ofta att Simenon egentligen var belgare, eftersom Maigret tillhör Paris-polisen. Just denna bok känns dessutom extra mycket Paris-historia, med tanke på alla kända gatunamn som dyker upp under Maigrets 'semestrande'. Självklart inträffar ett mord samtidigt som semestern inleds, som Maigrets assistent får ta över som vikarie. Madame Maigret har nog svårt att tro att han då skall kunna hålla sig borta från kontoret, men det gör han! Hans semesternöje blir i stället att leka 'amatördeckare', och följa med utredningsarbetet via tidningarnas rapporter, samt luska lite via några samtal med en sin läkare (de två möjliga misstänkta är läkare).

Denna metod, där jag tvingas läsa fejkade tidningsartiklar, gör att det tar lite längre tid innan berättelsen börjar intressera mig. Men till slut blir jag road, inte minst av Maigrets lycko-känsla över att slippa ta ansvar för fallets utgång och bara 'leka allmänhet', och naturligtvis av hustruns avvaktande hållning till hurhan verkligen ska kunna hålla sig borta fårn kontoret, hon tänker minsann inte tvinga honom att hålla ett sånt löfte. Vid ett par tillfällen kommer han på nyttiga ledtrådar och sänder dem som 'anonyma' tips till poliskontoret, så som allmämnheten brukar göra.

När jag läser blir det uppenbart för mig hur psykologiska historierna kring Maigret är. En traditionella pusseldeckare är oftast helt inriktad på gåtor, stängda-rummet mysterier etc. Karaktärerna i historierna blir aldrig mer än platta klichéer. Vi ska leta ledtrådar, inte fördjupa oss i personerna.

På sidan 127 i Maigret s'amuse, sitter dock kommissarien och tänker på att han egentligen inte alls tänker på brottet, han vill inte göra några logiska rekonstruktioner. Istället är det somom personerna i dramat levde inuti honom, hankänner sig in i dem, och väntar på att de ska kliva ur skuggan och levandegöra den enda sanna lösningen av alla möjliga.

Jag tänker att detta måste också vara författaren Simenons egen skrivmetod, att karaktärerna lever i honom och stiger fram en och en för honomn, liksom i sitt alter-ego Maigret. Simenon var ju alldeles kopiöst produktiv, skrev felra böcker om året, varav 72 st om Maigret. Och det vi tycker om måste vara det psykologiska inkännandet, vilket ju är den typ av deckare som levt kvar längst. Serier där vi lär känna några huvudpersoner bit för bit ...