Zenos bekännelser - Italo Svevo (1923)

Italo Svevo är en smart uttänkt författarpseudonym för Ettore Schmitz (1861-1928), född i en judisk familj i Trieste vid Medelhavet. Pseudonymen anspelar både på Italiensk och det sydtyska området Schwaben, som har sitt namn efter de germanska sveberna. Vid Ettores födelse ingick Trieste i kejsardömet Österike-Ungern, och gjorde så fram till 1919, då Italien på första världskrigets segrarsida fick ta över ledningen.

Alltså ett EU-blandat område redan på den tiden. Och med en egen romansk dialekt - Triestinska - som genom århundradena blandats med många grannspråk, slaviska som tyska. Kulturell mångfald med andra ord. Ettores far var av ungersk börd och modern italienska. Eftersom man talade triestinska i hemmet, lärde sig Ettore Italienska som andraspråk. Fadern såg dock flytande tyska som ett måste för karriären och skickade sonen till handelsskola i Tyskland, där han bodde på internat redan från 12 års ålder. Studierna i Tyskland kom dock för Ettores del att inleda ett livslångt intresse för filosofi och litteratur.

Just som Ettore 1880 avslutat sina handelsstudier i Tyskland, gick fadern i konkurs. I stället för att fortsätta till Florens och förkovra sitt italienska skriftspråk, tvingades Ettore återvända till Trieste och försörja sig själv. Han anställdes vid en bank, där han stannade i 18 år. Men han fortsatte att skriva på lediga stunder och gav på 1890-talet ut två romaner, som dock helt förbigicks med tystnad. Så vad ser vi i litteraturhistoriens backspegel? Att Italo Svevo, alltjämnt österrikisk medborgare, influerad av centraleuropeiska traditioner, fokuserad på psykologiska processer, skrev på italienska. Medan Italien vid denna tid var ett mycket ungt rike med starkt nationalistisk agenda. I den kampen ingick att propagera för renhet i språk och tradition, varför italiensk litteratur var dominerad av en estetiserande stil. Kritiken stördes av de 'språkfel' de hittat hos Svevo, en konsekvens av hans  flerspråkighet, och missade att där kunde finnas något nytt och berikande.

Ettore bildade familj och anställdes i sin svärfars internationella företag, fick göra utlandsresor och bodde periodvis i London, alltså ett kosmopolitiskt liv. I tjugo år inriktade han sig främst på det kommersiella, till familjens fromma. Men när han 1907 skaffade sig en lärare i engelska, råkade det bli författaren James Joyce då bosatt i Trieste. De blev vänner för livet. Men så bröt första världskriget ut och isolerade Trieste. Många italienare flydde staden. Ettore och hans hustru blev ensamma kvar av sin släkt för att handha familjens fabrik. Myndigheterna lät dock stänga den, vilket gjorde att Ettore fick all tid han önskade till att läsa och skriva. Bland annat översatte han då ett av Sigmund Freuds kortare verk om drömtydning. Efter fredsslutet ledde detta till en spirande romanidé, som tog Svevo tre år att fullborda på lediga stunder.

Zenos bekännelser (1923), en avantgardistisk romanskapelse, som utger sig för att brottas med psykoanalys som idé, men som snarare bearbetar minnets, självbildens och författandets villkor. I synnerhet fördjupas detta intryck när jag läst Ytterligare bekännelser, en påbörjade fortsättning om Zeno som gammal, som Atlantis förlag lät översätta 1995, och tillfogade till första boken. Ettore dog efter en bilolycka 1928, men hade alltså hunnit skriva fem kapitel, indelade efter olika teman på samma sätt som första boken om Zeno. Trots att den planerade boken är långt ifrån färdig, är kapitlen i sig så väl genomarbetade att det är berikande att läsa dem, en utveckling av Zeno och ökad förståelse inför Italo Svevos utgångspunkter. För hur än intressant första boken var, så är det vid läsningen av denna fortsättning som jag verkligen börjar älska Zeno, gamlingen. Han har nu lämnat den maniskt tvehågsne egoisten bakom sig, och har fått en mer accepterande inställning till livet, utan strid och kamp, med en mjukare framtoning nu när hans pansar fallit, vilket gör hans humor mycket mer berörande. Detta kunde ha blivit ett verkligt mästerverk, som vi dock tyvärr bara fått en liten bit av.

Svenskans Bekännelser får, likt engelskans Confessions, betonar bara en av alla möjliga betydelser hos den italienska glosan i titeln: La coscienza di Zeno. Samvetet som talar ut kring begångna synder, en vinkling som blir smått ironisk, vilket visserligen stämmer med Zeno. Men Coscienza inbegriper så mycket mer än samvete - medvetande, medvetenhet, vetskap, kännedom. Vilket naturligtvis är meningen med titeln. Att författaren för medvetna semantiska val, visar inte minst hans pseudonym, Italo Svevo. Romanen har gått till historien som 'psykoanalytisk' genom inledningen där Zeno förklarar at thans psykonalaytiker bett om förbereda deras samtal genom att skriva ner självbiografiska minnen. Tidigt moderslös och med allt större hälsoproblem sedan faderns död, känner sig tveksam till om han är inbillningssjuk eller inte. Framför allt vill han bli en 'god' människa, vilket god hälsa borde vara ett tecken på. Kan psykoanalys hjälpa? Därmed framträder titelns betydelse av psykologisk medvetenhet, och dess underförstådda tvilling i det undermedvetna, psykets omedvetna innehåll.

Zenos bekännelser är en 428 sidor lång (Atlantis, 1995) Jag-berättelse, en intensiv inre monolog indelad i långa tematiska avsnitt som bryter mot all tänkt kronologi. Den inledande avdelningen behandlar hans rökbegär och lika oupphörliga som fruktlösa försök att sluta röka. Zeno behöver aldrig arbeta, eftersom fadern efterlämnar ett självgående företag med god avkastning. Fadern (curlingförälder) har till och med stipulerat att Zeno inte ens skall tillåtas ta del i arbetet, närapå omyndigförklarat honom. Han ska 'tro' att han är chef, men ändå kunna leva på företagetse avkastning. Zeno får ändå veta hur det ligger till, vilket väcker negativa känslor i honom. Han är välbeställd, men handikappad. I Ytterligare bekännelser uppstår en omvänd, men lika evig motsättning mellan honom själv och hans egen nu vuxne son. Hur än väl fäderna menar, strider sönerna emot. En av alla eviga livsmekanismer, svårigheter, vi alla måste gå igenom - kanske från båda håll.

Zeno är den arketypiske maktlöse anti-hjälten. Han för begränsat, sysslolöst liv och lämnar aldrig Trieste. Han brottas med sina olika begär i förhoppningen om att bli en 'god människa', och känner sig stå över de han anser 'mindre goda' i omgivningen. Samvetet säger honom dock att det synsättet är negativt även för hans egen livsväg, varför han försöker hjälpa och stödja dem han föraktar. Zeno uppfylls alltså ständigt av motstridiga känslor, både inre och yttre. Trots att han har såväl förmögenhet, och bästa tänkbara hustru, trängtar han efter 'något annat', och får sitt liv att framstå som en lång fruktlös kamp mot olika begär. Det här kan låta dystert, men Italo Svevo ironiska humor uppblandat med insiktsfullhet är mycket tilltalande. Zeno betraktar sig själv på håll, tiden ger honom distans och varm humor. Hans monolog är ett försök till självanalys. Svevo låter oss ana att ingen någonsin blir helt klar över sig själv, utan behöver en hel livstid för att nå målet.

Först under första världskriget, i slutet av första boken, lyckas Zeno ta sig ur sin passivitet, vad som verkat vara hans villrådiga normaltillstånd. Kriget hade vänt upp och ner på samhällets alla förutsättningar och Zeno blir ensam kvar i Trieste och gör mycket goda affärer, han vågar riskera och vinna stort. Alltså är det först när hela samhället förändras, som han kan ändra sitt liv. Inte genom psykoanalys, inte genom att låtsas att felet, hans 'sjuka' varit en inbillning inom honom själv. Men med sin vanliga tvetydighet inser han samtidigt, att hans hälsa kommer ur hans övertygelse. Genom att tro sig frisk, är han frisk. Slutsatsen blir att det är verksamhet, kamp, aktivitet som är lösningen.

Denna slutliga gnista får mig att tänka på Pontoppidan, där såväl Lykke-Per som hans f.d. fästmö Jakobe vinner styrka genom kampen i livet. Det känns som en huvudströmning i det tidiga 1900-talets idéliv, vilket ju ledde till första världskriget. Att det var de som satte igång kriget som förlorade på det, men de som bekämpade det som vann på idén, tillhör ju livets eviga paradoxer. Något annat som påminner mig om Pontoppidan är att ingen av alla levande karaktärer som modelleras fram är endimensionella. Han skriver dessutom nästan ordagrant (detta hos den insiktsfullare 'gamlingen') att alla människor har såväl vackar som fula drag. Helt enkelt att ingen är antingen bara ond eller bara god.

Ett annat plötsligt omvändning i slutet av första boken är, att Zeno efter att ha fördjupat sig så grundligt i sina minnen, avfärdar denna psykoanalys, genom att säga att 'självklart' får man inget vettigt av minnen som uttalas på andra språk än modersmålet. Där diskvalificerar han själv hela boken. Zeno var lika tvåspråkig som Italo Svevo. Att han tvingats ägna sig åt psykoanalys på den florentinska dialekten (riksitalienska), är något läkaren borde ha insett, leder till minsta motståndets lag, att man faller tillbaka på lätta fraser, clichéer. Och undviker alla svårare ämnen och sanningar.

När vi återförenas med den åldrade Zeno i Ytterligare bekännelser, då har författaren bara åldrats ca 5 år, men Zeno har blivit 70 år, och med vuxna barn 20-30 år äldre än när föregående bok slutat. Här fördjupas de betraktelsesätt som gör att man kan läsa texten som en sorts metaroman, alla tankar om det omöjliga i att skriva en sannignsenlig självbiografi, ett liv, en människas essens kan omöjligt fångas i ord. 'Det som skrivs ner är bara en av en oändlig mängd möjliga tolkningar. När den åldrade Zeno återfunnit sina 'anteckningar' från sitt försök till psykoanalys, upplever han det som en återfunnen skatt. Allt han glömt kan nu återupplivas, men det är inte den han var som växer fram, utan den bild som skrevs ned. Vi kan aldrig få veta 'sanningen'.

Italo Svevo lät trycka Zenos bekännelser på egen bekostnad, men Italien var fortfarande inte intresserat. Desto lyckligare blev James Joyce över sin väns roman. Han lät översätta den och introducerade den i Frankrike, där den väckte stor uppståndelse, och man började kalla Italo Svevo för en "italiensk Proust".
Det är sant att båda använde sofistikerade tidsperspektiv som bröt mot det vanliga kronologiska berättandet. Dock är det inte något nytt. Snarare är det utnyttjandet av minnes-paradoxer i berättandet som tillhör det modernistiska. Men medan Marcel Proust (1871-1922) upplevde att han verkligen återfunnit den tid som flytt, (hans romansvit 1913-1927), ledde Italo Svevos eget filosoferande till en motsatt insikt. Det som fästs på papper kan aldrig bli mer än fiktion. Vi arrangerar och konstruerar för att göra något begripligt av våra upplevelser, och varje gång är det en ny tolkning, aldrig någon grundläggande sanning om tingens slutgiltiga tillstånd. Allt är i ständig utveckling, livet ut. Svevo ingår alltså i den modernistiska rörelse som alltmer kom att upplösa personligheten som begrepp.

Appropå gamlingen Zeno, i den påbörjade fortsättningen, inser vi att livet efter kriget återgått till det gamla, en passiv åskådare till sina inkomsters förvärvande. Rädslan, tveksamheten, är tillbaka och han förlorar raskt alla vinster han samlat på sig. Roande är det också beskrivningen av hur mönster upprepas i de nya generationerna, livet är ett liknande tröskverk för oss alla på ena eller andra sättet, vilket för mig som läsare leder till inkännandets humor.

Zeno är en fiktiv person, men självklart måste Ettore, likt de flesta författare använda sina egna erfarenheter som bas för sitt filosoferande. Som nämnt fanns det mer allmänna strömningar kring 'kamp' som livets motor, å andra sidan slapp Ettore själv ifrån en stor del av sitt kommersiella arbete under första världkriget, och kunde åter tillåta sig att filosofera. Alltså en helt motsatt effekt än i Zenos liv. Zeno hindrades från att sköta affärer, och befriades genom kriget då han kunde göra sig stora vinster på guld och utnyttjandet av anra människors krigstida armod. Ettore tvingades till ständig kommersialism, ända tills kriget lät honom dra sig tillbaka till sin studerkammare och alltså bli en annan sorts 'onyttig parasit'. I den kommersiella värld han uppfostrades i var möttes litterära böjelser med skepsis.

Det vegeterande filosoferandet betraktas inte som legitimt om man inte kan försörja sig på det, och knappt ens då. Detta begär, som jag har gemensam med honom, blir därför något suspekt som man borde sluta med - vilket dock känns lika omöjligt som rökavvänjning för en inbiten rökare. Och detta trots att Italo Svevo inte använde litteraturen som estetiska etyder, utan som en väg till självkännedom och kunskap om världen, två begrepp som innefattas i det italienska substantivet coscienza.

Apropå Zenos klarsyn i slutet av första Bekännelse-boken, gör han apropå sin livgivnade upplevelse av kamp och aktivitet, menar han också att sjuka blir vi, inte av psykologiska orsaker, utan av maskinerna. Maskinåldern har just inträtt och han ser hur alla maskiner passiviserar. Han profeterar också om att till slut kommer en av de mest sjuka personerna att skapa et sprängämne så starkt att det kan spränga hela jordklotet i bitar, och befria det från alla parasiet. Vilket naturligtvis leder min tanek till atombomber.

Och som sagt, Italo Svevo kom att missta livet i en  bilolycka, blev alltså offer för maskinåldern. Vid den tiden arbetade han också på ett kapitel kring Zenos våghalsige, och inte särskilt kunnige chaufför, som alltid drabbades av fortkörningsböter...