Dödsklockan (1963) är Kerstin Ekmans första mästerverk. Hon har tagit steget fullt ut bort från den vanliga deckargenren och satsat på psykologiskt utmejslade karaktärer - med andra ord en roman. Och en oförglömlig psykologisk thriller, väl värd att läsas om - mer än en gång. Behandlingen av språket och den stegrade spänningen inför den svårlösta konflikt som uppstått, är helt underbar i sin suveränt enkla konstfullhet. Jag vill inte släppa boken utan önskar bara veta mer.
Ekman rör sig åter längre norrut, osäkert var, men i skogstrakter med gott om älg. Om inte Norrland, så åtminstonde Mellansverige en bit upp. Hela boken är dessutom mycket övertygande vad gäller älgjakt och jakthundar, känns fullständigt autentisk.
Jag vill inte avslöja något om intrigen, ifall ni ännu inte läst boken eller sett filmen från 1999. Man behöver inte vara intresserad av jakt för att uppskatta denna spännignsroman. Det är mängden utmejslade karaktärer och relationer som växer fram via subtil intrig och växande komplikation, som gör läsningen upplivande. Mänskliga skröpligheter och insikten att vem som helst kan hamna i bryderier och ljusskygga zoner. Och hur lätt det då är att lurar sig själv i förhoppningen att bevara sin respektabla yta ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar