Roseanna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1965)

Har planerat att läsa hela Sjöwall-Wahlöös En roman om ett brott, dvs Martin Beck-seriens tio delar i någorlunda tätt svep nu i sommar. Har aldrig tidigare läst första boken, Roseanna (1965). Den känns inte som så mycket mer än en introduktion. På sin tid, 1965 då pusseldeckaren ännu dominerad, avvek den genom att vara polisroman, att följa en rad polisers vardag, oglamorös, ofta tröstlös och grå. Karaktärerna är huvudsakligen vanliga knegare.

Ett tema är slumpen. Vi får tidigt veta att polisens arbete sällan ger utdelning, att det är slumpen som avgör om en brottsling spåras upp och avslöjas. Så även i detta fall. En amerikansk turist har mördats på båtutflykt i Sverige, dumpats i Göta kanal och inte återfunnits förän månader senare. Enträget arbete leder till insamlade turistbilder och foton på möjliga kontakter med offret. Men förövaren spåras inte upp, utan återfinns av en ren slump. Hela brottet framställs som en slump, att offer och förövare möttes var en slump, att förövaren är psykopaten som 'råkar' döda offret, när förträngda skamkänslor projiceras och tar över.

Kanske skulle förövaren aldrig ha upprepat sitt brott om inte polisens metod för att få honom att avslöja sig själv, provocerat fram en reaktion genom att gillra en liknande situation. Att de lyckas är alltså inget de kan vara stolta över. De har både gått över lagens gräns och riskerat livet på en ung kvinnlig medarbetare.

Mordet utlöstes av psykologiska orsaker, främst manlig rädsla för kvinnlig sexualitet, rädsla inför den nya fria kvinnan som vågar ta initiativ. 1960-talets sexuell frigörelse krockar med äldre renhetsideal. Det oroande är, att ifall vi ska se polisens provokation, deras gillrade fälla, som främsta brottet, blir konsekvensen att de kvinnliga offren 'har sig själva att skylla', de har ju också 'provocerat' genom slå sig i slang med en främmande man. Jag slår alltså ihop boken med en obehaglig känsla.

I denna första bok i serien sker alltså mordet utanför Stockholm. Inte förrän i slutet börjar jag uppleva en inledning till den Stockholmsskildring som de senare böckerna trots allt är. Nu börjar jag hoppas på nästa bok som något mer ...