Lotten Brenners ferier - Hjalmar Bergman (1928)

Denna märkliga historia bjöd mig på en berg-och-dalbana av olika känslor.

Anti-hjälten blev väl populär under tidigt 1900-tal. Men Anti-hjältinnan? Nog måste Lotten Brenner vara prototypen? Benämnd den 'fula', för att hon är stor, matglad och fräknig? Men blyg är hon inte, utan företagsam, utbildad, doktor i anatomi. Men hennes strategi genom livet har varit att använda humor, som så många som riskerar att mobbas. Hon förekommer begabbarna, är narraktig. En clown? 

Ändå riskerade hon ett tag att falla ner i offerrollen, och då kniper det i hjärtat, hur mobbarna far fram. Efter en lugn inledningen, byter tonen under hela mitten av historien, när Lotten sänts iväg på 'ferier' på Främmande Kusten, av vännerna, som vill att hon ska få uppleva kärlek, kanske hitta en livspartner.  Inte för att någon tror på det. Det behövs intriger. Men då blir Bergmans språk lika narraktigt som Lotten själv. Det måste vara Lotten eftersom både inledning och avslut är så mycket mer sansat. Lotten diktar upp sin ferie med yvigt språk - i sin dagbok. Allt är kodspråk, inga riktiga namn nämns. Hon leker. Och vännerna spionerar via Johan Markurell, men får  också i efterhand tag på Lottens dagbok, för att tyda vad som verkligen hänt. 

Badgästerna kallas 'badianer', vilket med tanke på talet om apache-dansen, tycks vara en samman-sättning av badare + indianer. Å andra sidan får det också en biton av 'babianer', alltså aporna, med tanke på hur de tanklösa badgästerna klampar fram och beter sig på stränder och hotell under sommarbaden. Berättaren är en mosaik av dagbok, spioner, röster ur omgivningen. Det är närmast ogripbart, inte kronologiskt. Först skrattar jag, men emellanåt balanserar allt på gränsen till 'för mycket'. 

Det är då allt lutar mot tragedi, det gör ont. Ska mobbarna vinna?  Men till slut vänder allt. Hon tar sig ur offerrollen, och kommer ur hela röran starkare. Vad som först tedde sig som 'för mycket', får nog sin förklaring i psykologin hos narren, clownen. Allt lugnar ner sig. Vi slipper det tragiska slutet, humorn återvänder. 

Frågan är om Bergman själv, den lite aparta, överviktiga text-skaparen, även lagt in egna upplevelser i kod-form? Nästa roman han skriver blir Clownen Jac. Den sista. Jag har några till att läsa, som skrevs före Lotten Brenners Ferier, men jag läste den här före dem, eftersom Lotten hade en biroll i Flickan i frack. Och när jag når slutet, visar det sig att, jo, Lotten är på ferier, samtidigt som Katja våndas efter hennes frack-episod, hos Ludwig och hans kvinnliga släktingar, samma kvinnor som skickat Lotten till Främmande Kusten. 

Allt snurrar kring Bergmans Wadköping, hans fiktiva kalejdoskop över livet. 

Flickan i frack - Hjalmar Bergman (1925)

'Flickan i frack' gick först som följetong i Bonniers Veckotidning våren 1925. Bergman var i akut behov av inkomster, och denna kom till ganska hastigt. Först intrycket blir lite av lättviktig långnovell riktad till ungdomen. Men man ska aldrig vara för snabb med att bedöma Hjalmar Bergman. 

Han har ju skrivit många romaner med tyngre ämnesval, och alltid har hans språk känts modernt, lätt och rörligt, så att man förleds att glömma tyngden i ämnet. Den här berättelsen  rör sig i ett ganska samtida Wadköping, där den unga Katja Kock, nybakad student, alltid får samma förmåner som sin bror, och protesterar därefter. Får hon ingen klänning till avslutningsfesten, så lånar hon broderns nya frack. 

Ju längre jag läser, desto tydligare blir den ironiska tonen, det småstadskritiska, ställningstagande för ungdomens befriande nytänkande, och medkänsla, i protest mot det ingrott konservativa. Och redan på tredje kapitlet har jag kapitulerat, och roas både av ämnet, och inte minst av hans kreativa svenska språk. Mycket givande. 

De sex kapitlen till trots, är texten ändå mer som en snabbläst långnovell. Men den blev snabbt populär och fick redan samma höst ges ut även som en liten bok, och fick på 1950-talet, en skolupplaga, med förklaringar och arbetsuppgifter, för övre tonåren. Jag har tidigare missat den, men det är en liten pärla. Jag blir alltid lika glad av att läsa Hjalmar Bergman, som den kreativa språkmästare han var. 

Kvartetten som sprängdes - Birger Sjöberg (1924)

 

En mycket charmig bok, med en helt egen stil. Birger Sjöberg (1885-1929)

Tog lite tid att komma in i den, då det i början kändes mest som spridda noveller, men allt smälte snart samman till en egenartad historia, från en mer eller mindre 'idyllisk' småstad från början av 1900-talet. 'Electrical girl' jobbar i EL-butik, så jag tror inte att det är tidigare än så. Ett röd tråd i boken är också aktiespekulationer och hur det stjälper många godtrogna, vilket och passar med tidigt 1920-tal. Eller lite tidigare också? Men det måste sägas vara närmast profetiskt, eftersom det var vid just den här tiden som spekulationerna började som till slut ledde till den stora börskraschen 1929, med påföljande 10-årig depression.

Boken myllrar av egenartade karaktärer, typer, speglingar, som rör sig kring och om varann, tills mosaiken, pusslet, format en sorts helhet av en svensk småstad. Vet att jag läste den en gång i ungdomen, men inte riktigt hade tålamod att ta den till mig. Kanske skummade jag långa stycken för det är inte många scener jag minns. Men nu hade jag tålamod, och boken känns omistligt nostalgisk, utan att bli patetisk. 

Är Birger Sjöberg fortfarande känd, eller håller han på att glömmas bort? Jag minns när folk fortfarande sjöng visor ur debuten, 'Fridas bok' (1922), idyller som jag vet att bland annat Tommy Körberg sjungit in på skiva. Den boken har såväl prosa som noter, förutom visorna i sig. Också Hasse och Tage använde visor därur, en av dem blev titel till filmen "Släpp fångarne loss - det är vår!"

Därefter kom den modernt nyskapande 'Kriser och kransar' (1926), dikter som 1920-talets Sverige inte ta till sig, de hade vant sig vid idyllerna. Jag minns inte om jag läst något ur den. Men blir nu så desto mer sugen på att få läsa den och se hur han försökte utvecklas. 

Huvudpersonen Cello, Bengt Erlandsson som spelar cello i början av Kvartetten som sprängdes, arbetar som journalist, vilket också Birger Sjöberg gjorde på 1910-20-talet. Jag hade trott att han var vissångare? Vilket han försökt, men scenskräcken satte stopp på det. Och så dog han i dubbelsidig lunginflammation redan 1929. Det gör mig sorgsen, att han fick ett så kort liv, en så kort karriär. 

A Passage to India - E. M. Forster (1924)

A Passage to India  (finns på svenska som En färd till Indien) blev E.M. Forsters sista roman, trots att han levde 46 år till (1879-1970), men var då främst aktiv som essäist och litteraturkritiker. Romanen Maurice utkom dock postumt, 1971, trots att den skrevs 1913-1914.  Alla romanerna finns filmatiserade, 1984-1992. Det är något mycket speciellt känslostämt i Forsters texter, som även gör sig bra på film.

Jag har också just läst Frank Kermodes kåserande bok Concerning E.M. Forster (2009) som tar upp bland annat att Forster i sin litterära stil inspirerats av Wagners musik. Och det kan jag känna, de svepande känslorna med något mystiskt outtalat, som bara ton och rytm kan förmedla, känslor det inte finns entydiga ord för. Så också i A Passage to India, som griper mig genom sin rikedom av motstridiga känslor. 

Efter sin första resa till Indian, passerade han på vägen hem 1913 Frankrike, och köpte då Marcel Prousts just utgivna första del av På spaning efter den tid som flytt, på franska, läste den genast och blev inspirerad av den fiktiva tonsättaren Vinteuils 'lilla fras', som kom att bli genomgående i hela serien, vilket ingen kunde veta 1913. Så Forster påbörjade romanen, men arbetet avbröts av första världskriget, och återupptogs inte förrän efter andra resan till Indien tidigt 1920-tal. 

Det myllrande Indien är huvudtemat, det blir ett mikrokosmos för mänsklig mångfald, men som åskådliggör varför kolonialism aldrig kan vara vägen till samförstånd och vänskap. Det står inget definitivt årtal i romanen, men känslan är ändå att det är samtida tidigt 1920-tal, rasismen grasserar överallt. Indien var i sig själv mångkulturellt, med olika etiska grupper och olika religioner och sekter, och dessutom dominerat av Britter, vilket man dock börjat protestera mot. 

Mycket av boken är samtal mellan karaktärer med olika synsätt, kring såväl andliga som samhälleliga sätt att tänka och leva. Än så länge samsades hinduer och muslimer, främst mot Engelsmännen. De hade ställt upp med trupper i första världskriget, och nu mullrar misstron, när britterna vill fortsätta att flyta ovanpå, men är rädda för revolter. Alla karaktärer, oavsett etnicitet, har svagheter likaväl som styrkor. 

Men passionerade muslimen Aziz, är duktig kirurg på ett brittiskt sjukhus, och vill gärna bli vän med britter, i synnerhet High School läraren Fielding, som han först idoliserar, för att denna utbildar indier enligt brittisk förebild. Men detta vänds till katastrof, när Aziz försöker imponera på några britter via en picknick till några grottor. Han blir av oförtjänt misstänkt för att ha gett sig på Miss Quested i en mörk grotta. 

Oskyldig, men oförmögen att reda ut vad som hänt, paralyserad av tanken på vad minsta misstanke kan leda till i den spända rasistiska situation som råder, är det lätt att både bli irriterad på Aziz stundtals, trots hans oskuld, på grund av hans ologiska envishet och misstänksamhet. Men det är också förståeligt. Trots att Fielding litar på honom, och vill hjälpa honom att bli friad i domstolen, ökar Aziz misstänksamhet till hat. När boken slutar två år senare, han hans upplevelser dock gått varvet runt, och traumat löst sig - nästan. Vänskap är aldrig möjlig mellan anglo-indier och lokalbefolkning, så länge kolonialmakten råder.  

Romanen är svår att kategorisera, för att den vägrar att bli etiketterad. Boken är främst känslomässig, inte en intellektuellt utredning, utan precis så motstridig om livet, som människors problem att gripa tag i livet. Romanen förenklar ingenting. Ofta kan britternas sätt att uttrycks sig kännas som grov satir, som jag frestas att skratta åt, men andra stunder misstänker jag att det är en djupt allvarligt bild av den farligt omedvetna lika väl som medvetna rasismen. Och den finns även mellan andra grupper, som muslimer och hinduer, även om de håller ihop mot britterna. 

Enligt Frank Kermode betraktade Forster Indien som 'a muddle', ett virrvarr, och det var detta virrvarr han velat åskådliggöra, och att det var det indiska virrvarret som Forster uppskattat, och vilket blev ett tema i romanen, så avgörande för alla känslornas stötande och blötande i varandra. 

Jag fascineras alltid av Forsters texter, för att de är så mänskliga i sitt känsloliv. 

De sju timmarna i paradiset - Theodor Kallifatides (1997)

Det här är en roman, där Theodor Kallifatides inte har sig själv i centrum, men däremot finns han med i en liten biroll, där han kan retas med sig själv, sitt kändisskap, landsmäns kritik av hans livsstil och annat. Det roar mig alltid när författare stoppar in sig själva, med en utifrånblick. 

Annars hade jag lite svårare för den här romanen än vad jag brukar ha med Kallifatides filosoferande. Romanen har så många stickspår, att den blir som ett fasettslipat prisma. Men det blev inte en diamant. Ändå är romanen vacker i vissa vinklar, men mindre skimrande i andra vinklar. Slutet är otillfredsställande plötsligt, närmast onödigt, nästan en nödlösning. 

Kanske är det för att jag inte finner någon karaktär att identifiera mig med, eller sympatisera med. 

Romanen är tragisk. Sju timmar fick tydligen Adam och Eva i Paradiset, innan de slängdes ut av Gud - resten är saknad, mörker, brister, kamp, beroende och tvång. Var 1990-talet så mörkt? Välfärden hastigt urholkad ... Kärleken urholkad. 

Men känslan som romanen lämnar efter sig, blir trots allt ett sorts prisma över sin samtid.

Silverforsen - Elin Wägner (1924)

Silverforsen kan kallas Elin Wägners tredje 'Prästgårdsroman'. Prästmiljön var hon själv uppväxt med, så det är bankgrunden hon använder till flera stora romaner, kring etiska frågor. Som Åsa-Hanna (1918) som tilldrog sig på landsbygden i slutet av 1800-talet. Nästa var Den namnlösa (1922) som anknöt till första världskriget.  Men Silverforsen tilldrar sig i det fiktiva Silverstad, där Gabriel är präst i en av stadens församlingar, och problematiken är samtida, tidigt 1920-tal, med etiska komplikationer, frågor till individens samvete.

Prästens hem, som han delar med sin syster, Virginie, kallas Doktorsgården, jag antar att det kommer av att Gabriel doktorerat i teologi. Gabriel och Virginie är båda ogifta, men har ett livslångt förbund, och blev tidigt fosterföräldrar till den föräldralösa Gertrud, gift med Bengt sedan sex år, och deras dotter Annami är nu fem år. Denna familj bor på övervåningen i Doktorsgården, och där bor även deras 84-åriga rullstolsbundna mor, som får en framåt pojke som söker plats, att köra hennes rullstol. 

Det är en tät, dramatiskt välkomponerad historia, som huvudsakligen utspelar sig via en rapp dialog inom en begränsad familjekrets, ett dussin personer, fyra generationer, i samma hus, under mindre än en vecka. Så det är mycket teatraliskt, eller snarare filmiskt, för det är mycket rörelse.

I denne begränsade krets rör sig en mängd motstridiga känslor och komplexitet, vad gäller relationer mellan föräldrar och barn, syskon, och två äktenskap på fallrepet. Mycket är okonventionellt, för även om det är 'en gången tid', så är det den samtida brytningstiden - från äktenskap som ingåtts i alltför unga år, under yttre påverkan, till skilsmässa, moral, om barn som fäders egendom eller inte. Även det faktum att syskonparet är fosterföräldrar känns okonventionellt, även om Elin Wägner själv just vid denna tid blev fosterföräldrar, så det låg nära i hennes medvetenhet.

Allt skapar en dynamisk komplexitet, som håller mig intresserad romanen igenom. Även om vi idag kan känna att vi tagit oss igenom många moraliska stötestenar, som skapat frihet åt människor att ändra sina liv, så har de underliggande etiska problemen inte försvunnit, utan är något vi alla kan drabbas av, när relationer behöver upplösas, eller omskapas. Elin Wägner skriver rappt, rörligt, lättläst på ytan, trots att frågeställningarna kan stanna kvar länge efter att man nått till sista punkten.

Så kärnan i historien är hur passion och plikt och etik hamnar i konflikt både mellan karaktärer och inom karaktärer. Och här finns också en andlig dimension, som berör Elin Wägners kontakt med kväkare sedan något årtionde tillbaka. Något som än i dag finns kvar i försöken att lyssna till vårt inre, att finna rätt väg genom att lyssna till intuitionen, till själen, för att finna vad som är rätt väg för en själv, snarare än att låta sig ledas av andra. 

Gertrud hade låtit sig ledas in i ett äktenskap som genast kändes fel för henne själv, men som omgivning vill fortsätta att fullfölja, som en plit, varvid barnet blir en etisk komplikation. Virginie letar efter budskap som kan reda ut hennes egna inre motstridiga känslor. En extra dimension för att åskådliggöra detta, görs genom dödgrävare Lundin, en rak och ärlig människa, som likt kväkare lyssnar inåt, för att alltid lyda de budskap som tycks komma till honom, så att han som en tredje part framför budskap.

På sidan 230 är han obehagligt berörd av biskopens tal, som visserligen handlar om att budskapen kan komma från andra människor, bara vi lär oss lyssna. Problemet är att biskopen bara för fram ratifierade kanaler, dvs äldre andliga ledare som skrivit ner sin tro, och fått följare. För Lundin känns detta "fattigt och falskt" eftersom hans egen "största, underbaraste och sanna erfarenhet, som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kan höra Gud tala i sitt eget hjärta."

På sidan 236 frågar Virginie honom just kring budskap, erkänner han att det inte alltid att man hör det inom sig. Är man orolig försvinner det i det allmänna larmet. "... man hör aldrig om inte det är riktigt tyst inom en."  En gammal sanning, som stämmer än idag. Oro kommer i vägen. Därav allt tal om lugn och meditation. Om vi vill hitta vår egen inre sanning.  Men insikten kan också komma från en medmänniskas omedvetna kommentar, bara vi lyssnar, och skapar vår egen tolkning. 

Jeeves klarar skivan - PG Wodehouse (1925)

 Har man som jag någon gång sett någon TV-scen med Stephen Fry och Hugh Laurie personifiera Jeeves och Wooster, så går det inte att läsa dessa noveller utan att de två och deras perfekta tandem-spel dyker upp i huvudet. Och det intrycket tenderar att höja intycket.  

Jeeves klarar skivan är 10 noveller, nio berättade av den smått förvirrade, närmast aningslöse, värnlöse, sysslolöse aristokraten Wooster, att han alltid förlitar sig på sin smarta betjänt, som alltid har en listig lösning på alla Woosters och hans vänners kniviga problem. Den sista novellen berättas av just denne världsvane Jeeves, och visar hur han retas med sin arbetsgivare, alltid med baktanken att lirka in Wooster på rätt spår. 

Först när jag läste en av novellerna, där en karaktär frågor om hans namn stavas Wooster eller Wochester, insåg jag att namnet stavas så som vi alla borde uttala Worchester, platsen och såsen, vilket understryker det typiskt brittiskt tvetydiga dubbelheten, mellan stavning versus uttal, och av skenet som bedrar?

Det språkliga är höjdpunkten, Wooster talar det tidiga 1900-talets utbredda nya 'slang', medan Jeeves i allt för sig som en gentleman, en närmast kunglig butler, och talar fläckfritt. 

Humorn i sig rör i allmänhet de svaga tanklösa sysslolösa männens fasa inför manhaftiga mostrar, fastrar och presumtiva flickvänner. Vilket blir tjatigt i längden, även om tanken bakom inte ligger djupare än deras egen osäkerhet inför livet. Så fort de blir hjälpa av händiga barnflickor etc, så är plötsligt kvinnosläktet helt 'underbart', just för sin händighet. 

De svaga männen kontra den nya kvinnans manhaftighet låg i tiden. Det är symptomatiskt för 1910-1920-talen, och rolig mest som sin samtids kliché. 

Swan Song : Forsyte saga 6 - John Galsworthy (1928)

Sjätte delen om släkten Forsyte, men också tredje och sista delen i Trilogin 'The Modern Comedy', där Galsworthy har koncentrerat sig på sin samtid, 1920-talets förvirring och ytlighet, modernismen efter första världskriget desillusion. Denna del, utgiven 1928, inleds med Generalstrejken i maj 1926, som  pågick i nio dagar i ett försök att stödja kolgruvearbetarna, som hotades med sänkta löner. Den var över på nio dagar, under vilka flera personer ur Forsyte släkten ställer upp och stödarbetar.

Gruvarbetarna fortsatte i flera månader, och den segdragna kampen omnämns då och då under boken, som en suck, från Soames Forsyte. Osäkerheten i tiden. Kol var värme källan för många britter vintertid. Gruvstrejken ebbade ut till vintern, men den brittiska kolindustrin lär aldrig ha  hämtat sig därefter, utan var på ett allmänt nedåtsluttande plan.

Hur än mycket variant på Romeo & Julia, när det gäller Fleur och Jon, så fortsätter ändå Soames Forsytes  att vara den mest gripande karaktären. Första delen i Forsyte Sagan bullade upp en stor släkt, men i slutänden snurrar det mesta runt Soames, i synnerhet denna andra trilogi, The Modern Comedy (del 4-6). Soames har vunnit livsvisdom genom trägen kamp genom livet, och framför allt genom att bli far, och skämma bort sin dotter. Passionen alltid väl undanstoppad, men en desto hetare glöd. 

Fleurs historia är en variant på fadern i allt. Hon försöker att vinna sin passion, personifierad i Jon, den blonde unge mannen, skönheten hon vill dra till sig. Ändå tvingas hon dölja den för omvärlden, men det går inte. Lika lite som för fadern. Soames känner precis allt Fleur känner, de har samma gener, liksom Irene och Jon delade samma gener. De är oförenliga på ett praktiskt plan. Drömmen är en illusion som föder desillusion.

Det är inte bara Soames Svanesång, utan i främsta rummet kharma, desillusionen,från släktled till släktled, som får spela ut sin Svanesång, sin dödskamp. Hur skall mänskligheten gå vidare, i oron efter det stora kriget. Någon nämner Mussolinis maktövertagande i Italien, oron i Tyskland. Ändå fortsätter de att hoppas på britternas 'karaktär'. I backspegeln vet vi hur börskrasch och 30-talets sociala omvälvningar ännu finns kvar att spelas ut, författaren visste inte, men kände på sig. 

Soames har verkligen växt från bok till bok, i Galsworthys gestaltning, den muttrande gamlingen, fördomsfullt envis, men ändå hjärtegod i det fördolda. Svårt att inte fästa sig vid honom. Väl värd nobelpriset, för detta levande porträtt. 

Den dagen kastanjerna slår ut ... - Bodil Malmström (1994)

Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.

Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.

Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.

Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?

Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer.  Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. . 

För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta! 

The Silver Spoon : Forsyte Saga 5 - John Galsworthy (1926)

Del fem av Forsyte Sagan, främst om man ser den som Soames Forsytes liv, även om dottern Fleur och hennes make Michael Mont är mest i blickpunkten här, i det som också är del två i andra trilogin, som egentligen kallades The Modern Comedy. En mycket talande samlingstitel, inte minst här, i del 2. Utgiven 1926, handlar den om åren 1924-1925. Precis som i del 4 (Modern Comedy 1), ville Galsworthy beskriva sin samtid. Modern Comedy är de omedelbara intrycken av det 'glada, ytliga' 1920-talet, oron efter första världskriget, ekonomin är fortfarande i gungning,  en berg-och-dalbana med ökande arbetslöshet och många förändringar i samhället. Krigsgenerationen känner sig för alltid förändrad av Världskriget, det Stora, det förändrade allt, vände på de invanda värderingarna, väckte nyfikenhet på nyheter. 

The Silver Spoon rör 'Societen', en blandning av pengar och övre medelklass med kulturella intressen för att de inte längre kan finna några andra värden att lita till. Desillusionen råder, men också en förhoppning om 'frihet' från tvång. Men vägen dit är ännu lång. Galsworthy poängterar också 'Pressens' nya makt, där skvallret flödar, och kan påverkar människors liv, med sina  endimensionella pikar, samtidigt som Galsworthys roman hela tiden fördjupar karaktärernas mångdimensionella tankebanor. Men huvudpersonerna är födda med 'silversked' i mun, med eller utan pengar. I synnerhet de adliga landägarna har brist på pengar, men hankar sig fram på sina ärvda titlar. Gräsrötterna har dock desto svårare att överleva arbetslösheten, några söker sig till Australien, andra till Amerika. 

Fleurs make Michael Mont äger en titel, som 10e baronet, och har redan en liten arvinge, Kit. vill dock göra en insats för 'England', utnyttja sin adliga plats i Överhuset, få folket och ekonomin på rätt köl, propagerar för att sprida ut 'unga britter' till det världsvida samväldet, i boken kallat 'foggertism'. Men inte många hoppar på tåget, han blir uthängd i pressen, och engagemang att försöka skapa arbete till några krigsoffer - genom att öppna en hönsfarm - leder till ännu mer negativ 'press', då en av hönsfarmarna hänger sig. Michael känner sig dock och närmast maktlös. 

Fleur själv hamnar i schism med Marjorie, som tillhör det hippa innefolket, som vågar utmana den gamla viktorianska moralen, och gå sin egen väg. Som dotter till en markis, med oftast skuldsatt, som klättrar i societetslivet, genom att syssla med teater och konst. Alla vill vara moderna och frigjorda, det är ändå fortfarande skillnad på jordägaradel och fastighetsägare som Forsytes, med säkra ränteinkomster. Samhället håller på att omdanas.

Marjorie eggas att stämma Fleur i domstol, trots att det var Marjorie själv som baktalat Fleur först, vid en salong i Fleurs eget hem. Men trots att Fleur 'vinner', förlorar hon, för att den 'nya moral' som Marjorie förespråkar,  och som fäller henne i domstolen, ändå är den som 'Societén' föredrar att tillhöra, förespråka. Öppna och dolda moraliska regler skiljer sig. Galsworthy är skicklig på att balansera klichéer till komplexa nät som hela tiden motsäger varandra. Karaktärerna har mer än en sida, ingen är bara ond eller god, eller bara egoist. Så hur än deprimerade människorna känner sig, så är det lätt att se det nya moderna livet som en enda komedi.   

Och fortfarande är porträttet av Saomes det mest lysande, oförglömliga. Soames som hela livet varit så strikt, försöker trappa ner och njuta av livet som pensionär. Muttrande och motsträvig, blir han förärad golfklubbor, och försöker sig på det, och börjar växa som människa, utöver sin gamla yrkesroll, även om familjen fortsätter att stödja sig på honom, inte minst när det gäller att klara sig ur domstolsaffären. Hans hjärta slutar aldrig blöda för dottern.

Så även om alla läsare inte kan ta till sig det politiska spelet i den här romanen, så är det Galsworthys vakna blick på sin samtid, som gör att även denna roman är värdig det kommande nobelpriset, 1932. Och fortsätter att väcka mitt intresse, tack vare sitt fokus på 'tidsanda'. 

Afrodites tårar - Theodor Kallifatides (1996)

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till de mer uppslagsliknande verk jag läst efter Iliaden och Odysséen. Att läsa Kallifatides är berikande, som alltid. Som tur är, finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

Några citat: 

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande till höger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska naturgudarna: Åska och Fruktbarhet. Apollon skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, på ännu ett stickspår ...

The White Monkey : Forsyte Saga 4 - John Galsworthy (1924)

Fjärde boken, en sorts fortsättning på Forsyte-Sagan. Nu med Soames dotter Fleur och hennes generation i blickpunkten. Skriven 1924, handlar den om 1922-1923, när fransmännen invaderade Rhur och proppen gick ur den tyska ekonomin. Och hur det påverkar den brittiska ekonomin, naturligtvis. Soames är fortfarande en viktig kugge, främst i sina omsorger om dottern. Och han blir allt mer sympatisk i mina ögon, hans iakttagelser, 'Old Forsyte'-generationen inför den nya förvirrade tiden. Och den unga generationens likgiltighet inför 'alla gamla värden' så här några år efter första världskriget. 

Oron. Försöken att blunda för realiteter, och hänge sig åt konstnärliga 'poser'. Galsworthy är skicklig, i sina dialoger, och karaktärernas svårigheter att hitta ett nytt fotfäste i tillvaron. Skriven redan 1924, utan facit i hand, är det helt briljant. Här ställer han alltså sina frågor mitt i samtiden, till skillnad från tidigare Forsyte-böcker som såg tillbaka på den Viktorianska eran och dess nedmontering. 

Den Vita Apan, är en tavla i kinesisk stil - som Soames köper till dotterns lilla salong inredd i kinesisk stil - 'novelties' är högsta mode. Apan som symbol för människan och hennes djuriska natur. Att äta livets frukter, kasta skalen omkring sig, och inte inse vad hon gör för fel, men ändå straffas. Men boken berör också några gräsrötter, som har små möjligheter att överleva, drabbas av  arbetslöshet, och drömmer om Australien som ett nytt paradis. Och ärlighet vs att sko sig på andras bekostnad. 

Man har lämnat förkrigstiden bakom sig, evolutionen, apmänniskan, är i centrum. Själen tror man inte på längre, så vad ska man tro på i stället? Det undermedvetna, vilket blir en ny tro, Viljan räcker inte, eftersom det omedvetna gömmer sig, man måste hypnotisera sig själv med affirmationer, österländska andliga ting i kombination med Freud?  Den franske psykologen och hypnositören Émile Coués metoder att försöka styra sitt eget undermedvetna utövas av såväl Fleur och hennes mor - och Soames i hemlighet. Det franska är ju inget Soames vill annat än gnälla på, trots att hans egen dotters gener är 50% franska. 

Motsägelserna finns boken igenom, och hur karaktärerna brottas med sin tid, sin omgivning, och alla motsägelser. 1920-talets virvlar. Väl åskådliggjord mitt i Galsworthys samtid. Nobelpriset 1932 räknade säkert in den här boken också i utmärkelsen. 

Apollons uppror : de odödliga historia - Villy Sörensen (1989)

 En helt fantastisk bok. Min favorit alla kategorier, den bok jag skulle välja att ta med mig till en öde ö. Läste den flera gånger när den var ny, kunde inte få nog. Det var länge sedan. När jag nu läser om den blir jag precis lika fascinerad. 

Sörensen är filosofen som tydligen grävt sig ner i alla källor kring grekiska myter och gudar, och vaskat fram en kronologi, från världens skapelse, via Zeus maktövertagande, i en tid av sjöfart och ridande erövringar, fram till de filosofiska grekernas favoriserande av Apollon, Zeus son som skiljer sig avsevärt från övriga grekiska gudar, och deras häftiga passioner. Dionysos dök visserligen upp på slutet, för att balansera Apollon, i sitt hellenistiska rus. 

Boken är precis så filosofiskt kontemplativ som jag vill ha dem. Den består av 24 'berättelser', dvs mytologiska stadier återberättade, som alla följs av filosofiska betraktelser, dvs kommentarer som fördjupar förståelsen, och även tar upp motsägelser, förväxlingar, påståenden som ibland hävdats, men som vi kan vederlägga som felaktiga.

Det är så här jag vill se på gudamyter. Inte direkt psykologiskt, men helt klart filosofiskt. 

Mänsklig krocket - Kate Atkinson (1997)

Eftersom jag älskade Kate Atkinsons debut, I museets dolda vrår, såg jag fram att få läsa nästa roman, men det kom mycket emellan ... Men nu har jag slutligen läst den och visst är hon duktig att skriva, men detta är verkligen en dystopi. Precis som i debuten har personerna mycket svårt att komma överens. Så jag sitter mest med en knut i magen hela läsningen igenom. I debuten fanns den klarögda Ruby som inkarnerade acceptans och gott hopp. Så inte här. Det är återigen en släkthistoria, och hopp fram och tillbaka i kronologin, men med en betydligt vagare verklighetskänsla. 

Det är ett modigt försök till en 'kvantfysisk' roman. Livet en dröm. 

Feberfantasier, mardrömmar under Coma, som i slutet leder till att berättaren blir författare.

"Är detta på riktigt? Eller är det bara fantasier? Vad är skillnaden? (...) Hur kan man skilja en hopfantiserad jul från en ihågkommen?" (s.253)

"Verkligheten är förmodligen relativ, precis som tiden. Det finns kanske mer än en version av verkligheten - hur man uppfattar saker och ting beror på ur vilken synvinkel man ser det." (s.293)

Det är intressanta frågeställningar, såväl för livet i stort, hur olika personer tolkar samma sak olika, som för allt skapande, särskilt litteratur. Illusionen av verklighet/sanning. Men det är svårt. Den här romanen är fullpackad med info, möjliga varianter, som gör mig som läsare lika förvirrad som när huvudpersonen emellanåt börjar fråga sig om hon är galen, eller?

Den fångna : På spaning ... 5 - Marcel Proust (1923)

 Ack ja, Marcel Proust dog 1922, innan han hunnit färdigställa sitt mastodontverk, På Spaning efter den tid som flytt (Del 1-7). Det betyder att del fem utkom året efter hans död. Och enligt efterordet hade Proust inte hunnit slutredigera delarna fem, sex och sju. Jag har nu läst femte delen, och jag upplever den som betydligt lösare i konturerna. Den är nästan som ett första utkast. Ibland skriver han 'och så vidare', ungefär som ett minnesord till sig själv att vid fortsatt arbete med texten, brodera ut sina tankar. Och dessutom förekommer upprepningar och misstag jämfört med tidigare delar. 

Men som läsare vill jag ju gärna se vartåt verket var menat att gå, och hur det skall gå för Marcel, kommer han någonsin att få ihop sina hypoteser om vad som orsakar hans ångest och sorg och nervösa sjuka. Hans omedvetna inre är djupt, och hur än mycket han strider med olika inre delpersonligheter, den känslosamma vs. den logiskt analyserande, så fortsätter känslorna att vara det mest dolda i det omedvetna. Men att skylla allt på att Marcel som barn inte alltid fick någon godnattkyss av sin mor, det känns alltför lättvindigt. 

Den här delen är tyvärr mycket plågsam, för att Marcel återigen vältrar sig i svartsjukans kval, och det är obehagligt. Han har tagit med sig 'lilla Albertine', från Balbec, till lägenheten i Paris, där de vistas 'ensamma' med Francoise och annat tjänstefolk. Marcel döljer hennes närvaro, hon är gisslan för hans svartsjuka försök att hitta känslomässig balans, där han hela tiden ljuger för sig själv och alla andra, medan han anklagar Albertine för att vara en liderlig lögnare. Han ser inte bjälken i sitt eget öga, för grandet hos andra. Och det är mycket övermaga att hela tiden 'prata ner' på Albertine och kalla henne 'lilla' i alla varianter. 

Självklart sympatiserar jag med Albertine, och tror inte ett dugg på Marcels lögner om hennes lögner. Det är en omöjlighet att leva instängd med en så förföljelsemaniskt neurotiker, som hela tiden misstänker och ljuger. Jag förstår att hennes 'lögner' är försök att 'lugna' Marcel. Vilket naturligtvis är lönlöst. Marcel är mer fången i sina egna svartsjuka fantasier, än Albertine, även om hon också behöver ta steget ur buren. 

Så denna bok börjar lika hopplöst, som del två, med svartsjuke-ältande, vilket drar ner behållningen. Men det finns lysande avsnitt, som skildringen av monsieur de Charlus, ännu en karaktär med maniska tendenser till självförhärligande livslögner. Men när ödet drabbar honom i denna del, då är det ett hårt slag, som får honom at helt tappa fotfästet, och Proust skildrar det mycket gripande (trots att detta kanske 'bara' är ett 'utkast'). Det etsar sig in. För Proust har större insikt än berättaren Marcel ännu har, trots att han plockar upp mer och mer ur sitt omedvetna, så har han ännu långt kvar. 

Min förhoppning är att han ska nå hela vägen fram, att ta sig igenom och ut på andra sidan av sina livslögner, och inse att hans sysslolösa liv i ett evigt fantiserande och drömmande, inte gör honom lyckligare. Det talas mycket om kärlek, men egentligen finns den inte någonstans i böckerna. Här är bara projiceringar av egna behov, lustar, begär, omskrivna som förälskelser och utnyttjanden av andra när ett skräckslaget behov av symbios är det som dominerar. Mer äkta kärlek? Inte ett spår. 

Rövarbruden - Margaret Atwood (1993)

 Besviken att det tog över 211 sidor innan den här romanen väckte något intresse i mig. Det är en stor besvikelse, som var helt oväntat, eftersom det jag tidigare läst av Atwood har varit så lysande. Det här är en tegelsten, en mycket kompakt text med ett otal karaktärer. Den har material till minst tre ordinära romaner, som hon hade kunnat spinna ut till en mer gripbar text. Nu är det mängder av karaktärer och släktförhållandens om svischar förbi i ett insisterande 'telling' och föga 'showing' - bara mal på ett berättande, som egentligen inte riktigt hänger ihop, och inte alltid är trovärdigt.

Vad är det här? Det forsar som livet själv, ogripbart. Eller som det står om 'Zenia', den sammanhållande länken. "Historien om Zenia saknar substans" (s.495). För egentligen handlar det om det osystematiska livet, historien, så som vi berättar våra liv för andra, våra sorger och smärtor, blir ett sammelsurium, där vi försöker rättfärdiga våra svagheter. Och i den här romanen är det i synnerhet männen som är svaga.

När jag kommit till sista sidan är det klart att det här är en krigsroman. "Gulfkriget är över [...] Båda sidor påstår sig ha vunnit och båda sidor har förlorat." (s. 499) Zenia, titelns 'Rövarbrud', är den som hela tiden sår split. Hon börjar med att förföra, kvinnor som män, är narcissistiskt trevlig, men slutar alltid som 'mansslukare', stjäl kvinnornas män. Och utbrister i hatiska anklagelser och avslöjar sin svarta sida. Hon ljuger ihop den ena historien efter den andra, en mytoman, som kan skapa lögner på löpande band för att vinna fördelar. Och i minst 30 år lyckas hon, men dukar slutligen under. Historien pågår från andra världskriget till 1991.

En av de tre huvudpersonerna, Tony (smeknamn för Antonia), som inleder boken är krigshistoriker, en liten nätt kvinna som tagit sig in på männens akademiska område. Och specialiserat sig på krigsstrategi. Och i slutet är jag inte säker på om Zenia finns, eller om det bara ingår i Tonys fantasivärld. Hon beslutar att Zenia, efter hennes död, hela romanens död, måste få ett avslut. Så det får bli "Den 11 november, 1991, klockan elva på morgonen, den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden."

Alltså samma tidpunkt från vilken som krigsstilleståndet för första världskriget gällde. Fast alltså 73 år senare. Zenias aska skall strös i sjön vid Toronto, Kanada. Och den brutala Zenia, är symbolen för vårt eget krigiska inre. För allt split börjar inom oss, i det lilla personliga, när vi skor oss på andra, anklagar andra för våra egna brister. Vilket sedan växer ut till allt större områden. Vi måste börja fredsarbetet med oss själva, i oss själva. 

Men med en så här tät text, finns det naturligtvis många fler lager att gräva i. Även det som har svårt att hänga ihop, har åtminstone symboliska motsvarigheter, i samhällets utveckling. Där Tony kan sägas vara kvinnornas inbrott på den akademiska arenan på 1960-talet, och Charis är den flummiga hippie, tillbaka till naturen andliga sidan av det tidiga 1970-talet, med Billy som Vietnam-vapenvägrare, som utnyttjar henne. Och Roz är 1980-talets Yuppie-era, företagsledaren, som tjänar gott om pengar, men också representerar den Backlash som åter vill pressa in den nya jämlika kvinnans i reklambilden med smink och bröstimplantat. 

En nyckel i romanen är när Roz tvillingflickor som barn, kräver att alla roller i godnattsagorna alltid skall innehas av 'flickor/kvinnor', Nalle Puh, Peter Pan med flera skall alla vara 'hon'. Och det är också vad huvudpersonerna Tony, Charis och Roz får vara, genderbenders. De tar sig in på manliga områden, men inte hjälper det. Så nog finns det mycket att fundera över i romanen, även om det tog tid för mig att väcka mitt intresse. För allt kändes väldigt mycket cliché. Och det är ju just dom Atwood lekar med. Varför hela texten känns konstruerad. De tre vännerna Tony, Roz och Charis är så osannolika som vänner. Och det verkar vara så sällan de träffas, så hur ska jag få ihop det?

Det som väckte mitt intresse var Charis barndomshistoria - hennes mormor lantbrukaren, bondmoran som klarar sig själv som änka, och lever med sina djur och 'lite skit rensar magen'-attityd. Vilket dottern inte klarar av, men som för dotterdottern Charis slutligen blev en överlevnadsstrategi. Och det är också den okonventionella Charis som fortsatte att intressera mig. Det är ett ovanligare ämne, som inte är utnött, jämfört med Yuppies och krigiska kvinnor. Charis självaklara andliga synsätt på livet, att hon hela livet ser 'auran' på alla hon möter - självklar trots att vänner bara stönar och ignorerar det - ger en dimension jag gillar i texten. Den fick mig att läsa vidare, och så fram till slutet, och den bredare förståelsen för vad Atwood ville med sin roman. 

Chefen fru Ingeborg - Hjalmar Bergman (1924)

Att läsa Hjalmar Bergmans romaner är alltid en storartad upplevelse för mig. Hans stil är alltid helt hans egen. Hur än mycket han 'moraliserar', så känns han modern och helt flärdfritt öppen för människans svagheter. han noterar och kommenterar, och ändå känns det som ett inre utforskande. 

Och den här hade jag läst förut. Det är första romanen efter att han varit i Hollywood, för att börja arbeta för filmindustrin, men blivit besviken. Alkohol hade också börjat bli ett problem i hans liv, och den dyker upp i texten, som en erfarenhet han kan utveckla, bland många andra. 

Som titeln visar är denna historia helt byggt kring titel-karaktären, Ingeborg, änka chef och moder, kvinnan som alltid fått ta hand om sig själv och de sina. Och även om Bergman emellanåt svävar ut  i beskrivningar över mänskliga beteenden, så är det främst i Ingeborgs tankar vi befinner oss. Vilket gör att det Ingeborg förtränger i sitt eget beteende, det får inte heller läsaren veta förrän mot slutet. Och då kan vi också känna jag också känna mig lika tveksam, som Ingeborg känner sig psykiskt labil. Vad säger folk? Vad har de sett i henne, som hon själv inte varit medveten om? Hon går undrande omkring och försöker gömma sig inför omgivningen, vad har de sett och tolkat, som hon själv inte förstått. Och något helt avgjort svar får jag inte. Vi karaktären känner och menar, blandas med vad omgivningen påstår och tolkar in.  

Hjalmar Bergman är superb på att sätta sig in i och skildra kvinnors tankevärldar, lika väl som männens. Och samtidigt som han  tycks forsa fram i lättläst flyende text, griper han om så mycket, en mångfald teman. Han är som alltid mycket subtil, aldrig entydig, alltid mångtydig, i avsaknad av objektiv 'sanning', i det som händer i karaktärernas liv. Huvudtemat i denna roman är främst bindningar mellan mödrar och söner, mellan yngre män och äldre kvinnor. Samtidigt skapar vi historier vi fastnar i, och dömer andra med. 

Ingeborgs barn tycks se sin mor som ett hinder för deras egna giftermål, hon känner det och beslutar offra sig - livsödet som offer är typisk för Bergman. Ändå sker det flytande lätt. Ingeborgs känslor för dotterns fästman, om den nu är 'förälskelse' eller inte, så ser hon ett ödets symbol även i hans liv. Trots sin svaga sida, hans låt-gå-livsstil, har han sina egna oböjliga moraliska krav, som uppstått redan inför faderns handlande, och senare inför sin nära vän, verkar han se dem, ansvariga för sina egna misstag. Skall Ingeborg nu också se sig ansvarig nog för att offra sitt liv? 

Hjalmar Bergman ser på 1920-talet som en brytningstid, i moral och modern livsstil, kvalitet vs. konsumtion, Generationsskillnader. Och hur svårt människor verkar ha att förstå varandra, samtidigt som deras öden är sammantvinnade och påverkar varann. 

Det som är lite förvirrande för mig är att historien tilldrar sig i Stockholm, några gatunamn dyker upp här och där. Ändå halkar mina tankebilder ofta in i Wadköping, eftersom fästmannen är Louis de Lorche, vars far blev utfattig på grund av förskingring i Markurells i Wadköping. Uppenbarligen har mor och son flytt undan skvallret, hans mor förtidspensionerad tack vare sitt vita hår, efter den skandal maken åsamkat dem. 

Den här boken hör till de jag sparar för att läsa om - som de flesta av Bergmans texter, har den en klar modern aura, något oföränderligt evigt och  modernt på samma gång. En text som för mig alltid känns  ny, med nya möjliga tankegångar att försjunka i. Nyhetens behag försvinner aldrig, även om jag 'kan intrigen', så blir den aldrig helt avgjord och utsliten. Så säker om den blir jag aldrig. Den är som livet, värt att omtolka och omforma.

Hjalmar Bergman känns för mig alltid som vår mest moderna författare när på den tid när alla gamla regler kring romaner och text bröts upp på 1910-1920-talen. 

I museets dolda vrår : en familjesaga - Kate Atkinson (1995)

 Kate Atkinsons sensationella debut, den läste jag när den var ganska ny, och greps genast av den geniala stilen att berätta denna släkthistoria i fyra generationer, full med karaktärer, som ändå är gripbar, karaktärerna försvinner inte som träd i skog. Och inte tvärtom heller, landskapet är tydligt, trots alla 'träd'. 

Det geniala är de tydliga kapitlen, med årtal, från fjärde generationen från 1951-1970 (plus lite till fram till 1992). Mellan dessa kapitel figurerar föregående tre generationer i s.k. Fotnoter, men som är lika utvecklade och intressanta kapitel från 1880-talet och framåt, där viktiga händelser (naturligtvis första och andra världskriget, och annat), skildras som familjemedlemmarnas öden. Dessa kapitel hoppar fram och tillbaka på tidslinjen, alltefter de 'blänkare' (minnen kallade fotnot) som som skickar oss tillbaka till någon av karaktärernas livsavgörande tidpunkter, bakåt - från den strikta moderna tidslinjen.

Allt berättas med en kristallklar barnröst, huvudkaraktären Ruby Lennox, oskuldsfulla accepterande av 'livet'. Och det blir dråpligt och humoristiskt, hur än mycket tragik jordelivet består av. Hon gråter inte över den familj hon hamnat i, det är hennes livsvillkor. Man överlever. Eller tja, genom generationer, med krig och andra olyckor, överlever ju ingen i slutänden. 

Eftersom livet inte är enkelt, finns här många misslyckade äktenskap och föräldraskap. Så hur än burleskt det kan vara bitvis, kan man också känna igen sig. Först under de sista kapitlen blir berättarrösten 'vuxen', och mer nertonad. 'Visare'. 

När jag läste romanen första gången drabbades jag helt 'oförberedd' på den twist som uppdagas mot slutet av boken, den omkastning som öppnar Rubys ögon och förklarar det oförklarliga i hennes eget liv. Denna twist gjorde boken oförglömlig för mig. Och jag har länge velat läsa om den för att se ifall det verkligen inte fanns ledtrådar som hade kunnat ge mig en aning om vad det handlade om. 

Så nu när jag läst om romanen denna vecka, har jag läst med öppna ögon, och funnit ledtrådarna. Och visst finns de, men inte var det lättare för läsaren än för Ruby, förrän man sitter med facit i hand. Boken är mycket läsvärd, både för humorn, och för den stora livets väv, släkten, utvecklingen, livet och döden. Och inte minst Rubys okuvlighet. 

Från Seine, Rhen och Ruhr : små historier från Europa - Elin Wägner (1923)

Jag har läst en hel rad böcker av Wägner, men vill försöka läsa än fler, särskilt romaner. Den här är dock en reportagebok, och intressant främst om man vill ta del av tidsandan, det tidiga 1920-talet, med allt det svåra som kokar nere i Europa efter första världskriget. En bild av tidsandan med andra ord. 

Wägner var en mycket observant resenär, här främst i Paris och de trakter på båda sidor om den fransk-tyska gränsen, som föröddes av kriget. Det hon skriver om tilldrar sig främst kring 1922. Hon har ofta sällskap av kväkare och pacifister, och de försöker se en lösning på röran efter kriget. Försöka hjälpa och försöka hya tillförsikt för framtiden, hur än svårt det verkar vara. Och vi sitter ju med facit i hand.

Wägner låter de små människornas öden komma till tals. Men är också väl medveten om hur tidningar kan förvanska fakta. Intressant läsning. Den börjar lite lågmält, i Frankrike, alla intryck har ännu inte mognat. Men ju längre män läser, när hon väl befinner sig på tyska områden, främst områden ockuperade av franska 'fredsstyrkor', då börjar det hetta till. Orden blir starkare, inför absurditeter, och medlidande med de som hamnat i underläge. Hon är dock hela tiden medveten om att allt har minst två sidor. 

Det sista ljuset - Theodor Kallifatides (1995)

Sammanträffande, eller? Efter att ha läst en rad med böcker kring Odysseus, plockade jag upp den här romanen av Kallifatides, med 30 år på nacken, för en billig penning hos Myrorna.  Och vad heter en av huvudpersonerna, om inte Odysséas! (modern grekisk form av namnet)

Odysséas både inleder och avslutar romanen, och visst handlar det om hans liv och äktenskap efter att hans 22-årige son dör i en Tunnelbaneolycka. Men berättelsen förflyttar sig hela tiden mellan de personer som kommer i kontakt med varandra genom olyckan - eller är gamla bekanta. Så romanen känns faktiskt som en sorts Odyssé genom det föränderliga svenska invandrarsamhället i början av 1990-talet. Främst greker, men även från andra länder. 

Många greker har redan återvänt, men några stannar och trivs i det 'lugna' och 'trista' svenska samhället. Andra inte. Det är en mycket suggestiv rörelse, under ett halvår, med många tillbakablickar på olika livsöden. Grekerna hade redan en 30-årig närvaro i landet. Och nu har det alltså gått ytterligare 30 år sedan boken skrevs. Tiden flyger ...

Romanen fokuserar på personernas känsloliv, inte bara relationer, utan även hur förlusten av nära och kära påverkar oss, och hur vi tolkar meningen med livet. Återigen 'vårt liv bland människor'. Det är hjärteknipande och och meditativt på samma gång. Mycket läsvärt än idag. 

Odysseus (Ulysses) - James Joyce (1922)

Jag hade läst den här unika skapelsen av James Joyce - på engelska döpt Ulysses (Odyssevs namn på latin) - en gång tidigare, men det var inom ramen för en litteraturkurs för 15 år sen. Vi hade alltför bråttom, och fokuserade på på slutet. Det räckte inte för att ta till sig helheten. Nu har jag läst om den i ultrarapid utspritt över sex veckor, vilket fått mig att kapitulera helt. Det har varit en helt annan upplevelse, av närmast bibliska dimensioner, men byggt på humor, vilket gör det till 'en mänsklig komedi'. Även om det gudomliga hela tiden finns i bakgrunden, hur än mycket Stephen Deadalus med flera avsagt sig religionen.

Man ska inte överdriva svårigheten att ta sig genom texten, det krävs koncentration, och tid - något de flesta har brist på idag - och först och främst lyhördhet, att lyssna inåt. Läsaren behöver inte förstå några symboler, det viktiga är att lyssna inåt, i ultrarapid. För det här är inte berättelse i vanlig mening, vi kan inte skumma den för att hitta en röd tråd. Det är ett Allkonstverk, onomatopoetisk ordmusik, som tycks innehålla allt upptänkligt mänskligt. Det är som ett hologram, där varje del innehåller nycklar till helheten. 

James Joyce hade dålig syn som blev allt sämre, men lär ha haft en vacker sångröst, precis som sin far. Så det är en text att lyssna till, men jag tror inte att en ljudbok skulle fungera. Den låter oss inte stanna upp och reflektera i ultrarapid. Ordmusiken är viktigare än symboler, även om de finns, det är snarare lager på lager av livserfarenheter. Viktigast för Joyce var att leka med orden och ljuden, och att plocka ner all mänsklig snobbigt översitteri på jorden. Han leker - med allt och alla, via orden. Där ligger humorn, som gör det till en kontemplativ lek, även att läsa. Och från och med andra läsning, kan man egentligen välja olika avsnitt fritt, ta vad man känner för, ur detta enorma potpurri. Fördjupa sig i valfri ordlek, när man har en stund över.

Parallellt har jag läst vad Anthony Burgess skrev i Re Joyce (1965), om just Ulysses, som gav några av hans nycklar till verket. Han är mycket insiktsfull, och förhållandevis och föredömligt kortfattad, för det är egentligen omöjligt att berätta om boken, utan att själva trassla in sig i detaljer, som räcker till en lika tjock bok som den jag just läst, 746 sidor. För hur än mycket Burgess och andra har försökt reda ut olika avsnitt anknyter till Homeros Odysséen, men även till Shakespears värld, så går det inte att renodla Joyce text på det sättet. Jag möter ett hologram, där helheten finns i varje del. De 18 episoderna kan anknyta till någon sång i eposet, likaväl som man hittar olika vetenskaper och konstarter att hylla, litterära stilar att leka med, människans olika inre organ fokuserat i olik episoder, så är de ändå aldrig så renodlade att man inte samtidig också omedvetet sväljer helheten. Vilket kan göra en förvirrad, och därför kräver flera genomläsningar. Det är en värld av mänskligt liv, att fröjdas över.

Onomatopoetisk ordmusik, som kan vara nog så grov på ytan, den roar på ytan, med något av bibliska proportioner i tanken att allt finns i den, och man kan återvända till den och finna något meningsfullt var än man öppnar den. Man behöver inte 'förstå' eller 'lista ut' vad som ligger under ytan. Det räcker att lyssna till livet. Så hur än grov på ytan - vilket ledde till censur och förbud i årtionden - så finns där många lager, med subtila referenser.  Som man inte behöver förstå, men som när man upptäcker dem, kanske får en att le, eller skratta, väcker 'Aha!' Joyce leker med oss. Kanske spelar vi schack ihop?

Jag kan ge ett exempel, som bara blev uppenbarat för att jag har Homeros Odysséen i färskt minne. Där fick Odysseus av guden Hermes en liten ört vid namn moly som skydd mot häxan Kirkes förmåga att förvandla män som kommer till hennes ö, till svin. Leonard Bloom, vår hjälte (antihjälte?) i Ulysses, får ingen ört. Däremot har han en hustru, Marion, som kallas Molly, och det är tanken på henne som gör att Bloom inte beter sig som ett svin, att han inte följer andra mäns exempel i bordellkvarteren. Liknelser mellan människor och djur förekommer i flera episoder, i synnerhet vid 'utfodringen' på en krog, där Bloom inte klarar av att äta, det andra äter. 

Å andra sidan har Bloom 'blomster' även i sitt efternamn, och är den hjältemodige antihjälten, med humanistiska ideal, som gör boken till ett anti-rasistiskt, anti-nationalistiskt inkluderande verk, ja till  ett kärlekens testamente. Detta trotts att Molly är otrogen mot Bloom i köttet, och Bloom i anden, skulle man kunna säga, när han skaffar sig hemlig brevvän, och fantiserar om unga flickor han ser. Men det är mänskligt, och rent själsligt är det trots allt ett starkt äktenskap som binder dem samman. 

Här gladde det mig att Anthony Burgess berättade att Joyce, när han satt i Trieste (Italien) och skrev romanen, blivit vän med Italo Svevo, som själv ville bli författare, och i honom såg en inspiration till Bloom. Det gladde mig, för att jag själv läst och uppskattat Italo Svevos antihjälte Zeno. Ett faktum som också fördjupar förståelsen för Bloom som konverterad jude i sekelskiftet 1900 och dess starka judehat, med Dreyfuss-affären, och annat nationalistiskt och chauvinistiskt tankegods som kom att leda till 1900-talets stora krig. Vilket alltså Joyce bara sett början på medan han skrev sin roman 1904-1922.  

Helst vill jag inte skriva om James Joyce roman, även om det bubblar i mig efter denna långa ultrarapid läsning, för när man väl börjat kan man inte sluta. Läs den hellre själv - i ultrarapid. försök ta till dig humorn, oavsett om i engelskt original, eller i den senare rättade upplagan av Thomas Warburtons mycket givande svenska översättning. Verket är fyllt av humor, och humanisten Blooms godmodiga medkännande blick, han ser mänskliga tillkortakommanden utan att fördöma, och söker snarare acceptans som något självklart, trots att han hela tiden går in i betongväggar. 

Romanen tilldrar sig den 16 juni 1904, och Bloom rör sig runt Dublin från morgon till gryning. Det är ett evigt nu, medan Homeros Odysseus bortavaro var tjugo år, 10 år krig och 10 år resa med förhinder, har också den stannat i mänsklighetens medvetande som ett 'evigt nu'. Antagligen tilldrar sig Joyce roman ca 20 timmar, från Blooms frukost vid åtta-tiden, till gryningen kanske vid fyra-tiden i juni några dagar före sommarsolståndet. 

Drygt halva boken tilldrar sig i dagsljus och det motsvarar den tid då författaren likt Penelope väver sin mäktiga väv med motiv över livet och människan. Men under natten började Penelope att riva upp sin väv, och då börjar också Joyce att repa upp sin text, sin väv, med helvetesfantasier, i en allt glesare väv av uppbrutna repliker, som i ett teatermanus. Och därefter tråcklar sig texten allt opersonligare fram, som om granskat genom en stjärnkikare, nattens himlakroppar avlägsna, fram till slutmonologen.

Mollys 25.000 ord långa 'stream of consciousness' - 44 sidor utan skiljetecken. Det var  nytt och revolutionerande 1922. Joyce ville att det kvinnliga medvetandet skulle få sin egen, icke-manliga, osofistikerade version. Vid första läsning kunde jag inte ta det till mig. Jag hade velat ha tankestreck eller andra pauser. Jag kunde/kan inte relatera till ett sådat vattenfall av inre tankar. För mig tycktes Molly snarare sitta i telefon med en väninna, och hon öser ur sig beklaganden över livet. Medan väninnan inte får en syl i vädret, mer än enstaka hum.

Men Joyce gjorde sitt bästa. Molly är en osofistikerad Moder jord, som inte bryr sig om alla manliga konstruktioner som hela boken bygger på. Hon ser sin makes, Leonard Blooms, alla svagheter, och kan ge honom lite plus i kanten här och där. Det är mänskligt, även om det inte är min bild av 'Moder Jord', så måste det ha varit Joyce bild av det ursprungliga, den kvinnliga skaparguden, den som skänker liv, men som år 1904 befann sig i otakt med den manliga världen.

Efter denna läsning inser jag att det här är ett standardverk, värt att ta en munsbit ur då och då, helst på engelska, för nu vet jag att 'storyn' är varken mer eller mindre än allt och inget, vad än läsaren vill få det till. 

Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

Slaget om Troja - Theodor Kallifatides (2018)

Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.

Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom.  Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?

Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar  mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism. 

Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt. 

Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig. 

Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.

Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll. 

Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.  

Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Gömda land - Karin Boye (1924)

 "Så är den vida världen

  ett daggkåpeblad

  och ini skålen vilar

  en vattendroppe klar.

  Den enda stilla droppen

  är livets ögonsten."

      (några rader mot slutet av dikten 'Önskan')

Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land (1924), är vad titeln säger, disiga, nästan ogripbara, närapå esoteriska känslolandskap. Ända fram till de sista dikterna som tar sig an vikingatida storheter - asar och alver och en 'dis'. Då klarnar bilden något. Eller?

NP 1945 - Gabriela Mistral

 "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden"

Gabriela Mistral är en pseudonym, för Lucila Godoy y Alcayaga (1889-1957), poet från Chile, den första latinamerikan som fick Nobelpriset i litteratur. Gullberg skriver i sitt förord att hon särskilt uppskattat den provencalske skalden Frédéric Mistral (som fick dela på 1904 års Nobelpris), vilket styrks av att hon tog hans efternamn som pseudonym. 'Mistral' är också namn på den starka nordanvinden i Frankrike.  

1945 avslutades andra världskriget. Inget Nobelpris hade utdelats krigsåren 1940-44. Men nu var det äntligen fred, men troligen gjorde kriget att kommittén vände sig långt ut i världen, och hamnade alltså hos en skollärare i en bergsby i Chile. Och när jag nu läst en del av hennes dikter är min känsla att efter krig och elände stödde man sig åter på ordet 'ideal' i Nobels testamente.

Gabriela Mistral hade 1914 vunnit en diktartävling med 'Dödens sonetter', och då genast blivit berömd. 1922 kom första diktsamlingen Desolación (Förtvivlan), med djupa spår av hennes olyckliga kärlekshistoria i ungdomen, att han dog i förtid och att hon inte fått bli mor till hans barn. 

I stället kom hon att ägna sitt liv åt sitt arbete som lärarinna, och överhuvudtaget att ägna sin omsorg åt fattiga barn. År 1922 fick hon dessutom i uppdrag av Mexiko, att reformera deras undervisningsväsen (!). alltså parallellt med att författandet tog fart. I efterhand lär hon ha beklagat att hon kanaliserat så mycket bitterhet in i första samlingen. Men den innehöll hennes kanske mest kända dikt, "Sången om en son", om den barnlösa kvinnans moderslängtan. 

En gång, för åtskilliga år sedan, höll jag i min hand, en utgåva med Gabriela Mistrals samlade dikter. Men den var mig övermäktig. Så nu har jag bara läst det tunna urval av dikter som Hjalmar Gullberg översatte 1945-46. De flesta är från första samlingen, men också ett par ur andra samlingen, Ternura (Ömhet, 1924) och tredje diktsamling Tala (Kalhygge, 1938). 

Efter att i början ha utgått ur konstfullt rimmade dikter, kom hon att alltmer övergå till fri vers och prosadikter. Och även om prosadikterna är enklare att ta till sig, så är svårigheten med översatta dikter, frågan om 'vems' dikt jag läser? Jag läser Hjalmar Gullbergs ord och tolkning, om än Gabriela Mistrals tankar?

Jag tänker och minns i bilder, men de här dikterna känns mer som tankar av 'ord', begrepp av något tänkt. De målar inte av livet. Hon drömmer om det barn hon aldrig fick, hon håller andra barn i sina armar. I synnerhet dikterna om moderskap är det lättare att ta till sig, när de uttrycker känslor, som några av oss kan relatera till, som prosadikter kring graviditet. Visst kan man i tankarna byta ut 'son' mot 'barn', eller kanske något annat man vill skapa, en passionerad längtan av något slag. 

Så några av dikterna uttrycker känslor som kan gripa tag i mig. Men som svensk, tror jag att det kan vara svårt att relatera till det andliga innehållet. För någonstans finns hela tiden Madonnan och barnet/Sonen i bakgrunden. Ser man inte den dubbelheten, som  Mistral hämtat ner i vardagen, blir dikterna svårare att ta till sig. 

Jag, Ljung och Medardus - Hjalmar Bergman (1923)

Läste ut den här romanen för flera dagar sedan, första gången jag läst den, och har processat den i bakhuvudet. Det är en mycket mörk historia, för mig mörkare än En döds memoarer (1918), som tycktes sluta i andevärlden. Den här slutar med funderingar kring meteoritnedslag (kanske inspirerat av det stora nedslaget i Ryssland 1908), och detta tycks leda till tankar om världens undergång. De flesta karaktärerna är hårdnackade materialister, förnekar andliga varelser. Men Hannele försöker mot slutet att 'lura' Baronen på Rogershus, med hjälp av ett 'teaterspöke'. Mest genomgripande tycks det vara att baronen låtsas tro på föreställningen. När så Hannele till slut dör i lungsot, blir hon berättarens guide i andevärlden, vad vi idag kanske skulle kalla astralresor. Men då kanske sågs som en parallell till Dante guidad av Beatrice i Den gudomliga komedin. Men betydligt svartare. 

Att romanens titeln börjar med Jag, visar mer på berättarens stora Ego, än på att historien skulle vara Hjalmar Bergmans mest självbiografiska historia. Visst, hans romanvärld är inspirerad av hans hembygd och uppväxt. Vilken författare använder inte sina egna erfarenheter, sin egen tankevärld i skapandet? Även denna roman tilldrar sig i Wadköping (Örebro) med omnejd. Och många karaktärer från tidigare romaner dyker upp. Alltifrån baronen på Rogershus, från Hans nåds testamente (1910) till Markurells i Wadköping (1919). Men här är krögaren Markurell ny i Wadköping, så det är ännu långt till hans sons studentexamen 1913.

Jag-berättaren heter Ludwig Arnfelt, kallad Love, född 1879, alltså fyra år före författaren själv, och vännen Medardus är ytterligare fyra år äldre, då han ibland måste gå om ett år i skolan. Medardus föräldrar är resande skådespelare, för vilka konsten verkar viktigare än föräldraskapet, så sonen bor på pensionat och får ta hand om sig själv. 

Love själv ingår alltså i den adliga Arnfelt-släkten från En döds memoarer. De med makt och pengar, så Love kan bli bortskämd med att fadern tar fram plånboken och löser de problem som uppstår. Love var som liten mamma-bunden, och njöt faderns blinda stolthet, ända tills en tvist med fadern utvecklas i 12-årsåldern,. Det är i pubertets-kampen egot växer. Love känner sig missförstådd, tänker inte lyda, hellre busa och utveckla en slyngelaktig genstörighet. Vilket också är hans försök att vinna Medardus och andra jämnårigas pojkars gunst. Vilket leder till mer missförstånd.

Jag, Ljung och Medardus inleds med Loves första minne som sexåring, alltså ca 1885, och fortsätter  skolåren igenom, med lektor Barfot i yngre version (än i Markurells) som pojkarnas släpphänte lärare, fram mot sekelskiftet. Love är ingen 'trevlig' pojke, han tillhör ju Arnfeltarna, de privilegierade. Men Hela Wadköping tycks fyllt av elaka rykten och ont skvaller, fördömanden omöjliga att ta sig ur. Det är dystert. 

Lika svart finner jag det dysfunktionella förhållandet mellan barn och föräldrar, vuxna. Jag minns inte när En döds memoarer utspelar sig, troligen senare, men där har Mikael Arnfelt också ett stort Ego med ett närmast demonisk framtoning. I den romanen har Arnfeltarna sin parallell i den oäkta oadliga grenen av familjen, Arnberg (Johan, Jan, Julius). Som alla är betydligt vekare. I Jag, Ljung och Medardus är det svårare att sympatisera med Love och hans ego, hur än vek han kan vara i sitt inre. Han blir inte den anti-hjälte som Johan var i En döds memoarer.  Det känns som om Bergman vill experimentera med antihjälten, vrida den ett varv till, och det blev inte lika lyckat i mina ögon. Han döljer vekheten alltför väl. 

Bergmans värld är en vibrerande och formbar fiktion, som trots att jag känner igen mig i bok efter bok, ändå förblir ogripbar. Orden är mer ande och symbol, än materia. I 'En döds memoarer' pågick en ständig kamp mellan den 'lågadliga' Arnfelt-släkten och och deras 'oäkta' parallell-släkt Arnberg. I den romanen var det lättare att jämställa Bergman med Arnberg - om man inte vill se dem bägge som en personlighetsklyvning inom Bergman. 

Romanen känns inte som ett självporträtt. Och jag har även läst Hjalmar Bergmans samlade brev,, alltifrån de första bevarade barndomsbreven. En skämtsam och mycket godartad son. Tror snarare att han velat fördjupa sig i mer osympatiska karaktär, i huvudrollen. Den börjar alltså mörkt i barndomen, och fortsätter mörkt i förhållande till föräldrarna. Men mot slutet är Medardus skådespelarföräldrar tågar in på scenen, vidgas överblicken över samhället, och livet, och ljusets speglingar i det mörka.

Saint Joan - George Bernard Shaw (1924)

Och nu har jag slutligen läst 'Saint Joan' (Jeanne d'Arc). Många menar att den här pjäsen är största anledningen till att Shaw fick Nobelpriset i litteratur året efter, 1925. Och det är mycket möjligt, även om jag tycker att allt jag läst (sett) av honom är intressant nog för priset, och ofta rör sig kring samma teman - social jämlikhet inklusive kvinnors. Jeanne d'Arc, Jungfrun av Orleans, blev kanoniserad till helgon 1920, alltså knappt 500 år efter att hon brändes på bål som kättare 1431. Detta faktum gjorde att Shaw genast ville fästa 'människan Joan (Jeanne)', den ivriga tonåringen, på papper, för att förekomma  den skönmålning som brukar uppstå kring helgonlegender. 

Boken innehåller inte bara pjäsen, utan den föregås av en Shaws förord, som är en över 50 sidor lång essä om och kring Jeanne d'Arc. På den mest lättsamma prosa, jämför han henne där med allt från Socrates till Napoleon och tonåringar i allmänhet, det är både tänkvärt, roligt och finurligt på Shaws alldeles eget sätt. Det är mycket intressant och läsvärt. 

Att Shaw kallar pjäsen 'A Chronicle Play' (Krönikspel) beror naturligtvis på att det är historiska händelser som är grunden. Intrigen är redan känd eller saknas, om man så vill. Han beräknar den själv till 3,5 timmar på scenen, och menar att den innehåller: "The romance of her rise, the tragedy of her execution, and the commedy of the attempts of posterity to make amends for that execution". 

Och visst är det så. Jag tror inte att min uppskattning bara beror på mitt intresse för historia. Allt är levande och trovärdigt, och som alltid hos Shaw, filosofiskt intressant, genom att han belyser många upptänkliga synvinklar. Ironin finns hela tiden nära, under eller över ytan och roar mig, blandat med tidens helt sanslösa politiska värderingar, såväl kyrkliga som samhälleliga. 

Det finns mycket som är värt att tänka över. Shaw var uppenbart väl inläst på ämnet Jeanne. Inte minst intressant är att se Jeanne som inledningen både till 'Protestantismen', en av de tidigaste att se en personlig gud som viktigare än påven och kyrkliga överheter. Men också som inledningen till 'Nationalismen', och därmed den medeltida feodalismens undergång. Jeannes 'korståg' genom Frankrike, inleddes med att hon krävde att den svage kung 'Charles VII' skulle krönas.

Hon kan alltså sägas vara storhetsvansinnig kättare, genom att påstå att hon påtog sig Påvens uppgift, att kröna kungen. Och fick så kyrkan emot sig. Och Feodalherrarna var emot att kungens makt stärktes. Här ses hundraårskriget mellan England och Frankrike - som vände till Frankrikes fördel genom Jeanne och närmar sig slutet - som början till konsolideringen av rikena England och Frankrike till större enheter, tidigare att folk identifierat sig med de feodala län som de ingick i. Alltså har övergången från feodala län till nationalstater inletts. Vet inte om historiker redan tidigare poängterat detta. Oavsett, så är det mycket tänkvärt!

Och som en sista brasklapp, helgonförklaringen av Jeanne 1920, kom alltså bara något år efter första världskriget. I slutet av pjäsen, när många av karaktärernas själar - såväl döda, som sovande - möter Jeannes själ. Detta slut är benämnt 'Epilog', och här visar alla sig ångerköpta och är glada att Jeanne återupprättats, att man redan 1451 (om jag fattat rätt) ogiltigförklarat domen över henne, att hon friats, trots att hon bränts till aska 25 år tidigare. Legenden säger dock att 'hennes hjärta' aldrig brann, utan fick slängas i floden Loire. 

Jeanne själ undrar, när hon får höra både att domen över henne annullerats, vad det kan hjälpa när hon redan är bränd till aska? Men när hon dessutom århundraden senare kanoniserats, blivit Helgon, undrar hon om det betyder att hon kan få återuppstå?  -- Då backar alla omkring henne förskräckt. Den krigiska verkligheten ligger för nära. Ingen vill ha den krigisk jungfru tillbaka, eller?

Trots att många redan lurar på hämnd, inför det till synes olösliga krigsslutet... Och nationalismen växer sig hela tiden allt starkare... 

Om James Joyces 'Odysseus' - Olof Lagercrantz (1970)

Det här är en tidiga litteratur-analys av Lagercrantz, som egentligen hette Att finnas till (1970) och  sedan återutgavs med den nya titeln 1985 - när han var igång med flera mer berömda litteraturanalyser. Strindberg, Ekelöf, Proust m.fl. 

För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos James Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv. Det är tryggt. 

Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas. Läs om igen, för det går inte att fatta allt på en gång. Som ni förstår är jag i färd med att läsa om Ulysses. 

Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom - huvudperson i Joyce avslutande kapitel - finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord (kropp) som någon sorts motsats till Jungfru Maria (själ). 

Odysséen börjar 'in media res', alltså mot slutet av Odysseus irrande tioåriga hemfärd.Han är då hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse, erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet. 

Jag vill definitivt läsa om 'Ulysses' (Odysseus) nu, i lugn takt. Vet att jag hade alldeles för bråttom när jag läste den första gången under litteraturstudier. 

Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant.