Senaste månaden har jag mest läst historia av olika slag. Men så tog jag mig också an Susanna Alakoskis Svinalängorna - sent om sider - den vann trots allt Augustpriset redan 2006. Åren går så fort ....
En mycket lättläst text, även om inte ämnet är det. Några flickliv i alkoholisthem. Eftersom författaren och jag är nästan jämnåriga känner jag ju igen tidsbilderna, de nybyggda förorternas höghus kring 1970, viss musik, ABBA, ny ung kung, strejk, giftlarm,osv. Men ändå inte, jag kommer från storstaden, boken rör sig i småstaden Ystad. Ändå fanns tydligen även där nybyggda förorter för 'utslagna' - om inte annat blev folk utslagna där i rotlösheten. Och den bilden är mycket mer tidlöst allmängiltig, handlar inte speciellt om just tidigt 1970-tal. Inte i juset denna skildring.
Att läsa om hur flickorna överlever där i kaoset av fattig stolthet och alkoholism väcker min egen känsla av maktlöshet. Inga barn ska behöva leva så, men hur hindrar man det? Förutom att riva alla förorter... skulle det hjälpa? Flickorna är överlevare, de tänker minsann aldrig bli som sina föräldrar, visst, men resten finns kvar, det tröstlösa livet.
Texten är övervägande realism, sedd ur en liten flickas ögon, innan hon insett att alla familjer och hem inte är som hennes ... till lillgamla försökt att 'hjälpa' sina föräldrar och hålla fasaden uppe inför skammen, deras skam, överleva dag för dag ... till nya insikter hos länkarna att många familjer trots allt har samma problem. Det här skiljer sig inte från andra skildringar av alkoholistbarns uppväxt.
Det som skiljer sig är skildringen av de kaotiska alkoholperioderna. De blir meningsbyggnaden en annan - svart poesi. T ex
"Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter."
Och många andra exempel. Det väcker overklighetskänslan, en flackande blick, stressen som hos den jagade.
Till humorn hör främst faderns brutna finsk-svenska, som känns på pricken återgivet. Som när barnen slutligen blir akut omhändertagna och placerade i fosterhem och pappan försöker lämna hunden i utbyte.
"Om ni händeromtar våra parn vår ni väl händeromta hunden också sa han."
2012-03-16
The Pilgrim's Progress - John Bunyan (1678-84)
Eller Kristens resa som den heter på svenska. En allegorisk berättelse, där författaren säger sig drömma det som händer, vilket får mig att associera till Caldérons 'Livet en dröm', och är alltså tankemässigt på 1600-talets våglängd.
Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.
Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.
Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.
Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.
2012-03-13
Leela.exe - Hari Kunzru (2004)
Jag tyckte mycket om denna roman, på ett oroande sätt. Transmission är den engelska texten, kanske inte så säljande som titel, men visar mer på det dubbeltydiga budskapet som trots allt finns.
Handlingen tilldrar sig nu, i vår globala, datoriserade, internet-värld. Huvudingrediens är ett datavirus, leela.exe. En värld som kan kännas helt gränslös. Men trots det finns där fullt med mentala gränser, gränser vi bär i våra huvuden, som ändå skiljer människor åt och gör att en del behandlas som mer värda än andra, gör vissa mer önskvärda än andra, oavsett godhet/ondska eller kunskaper.
Kan låta allvarligt. Men boken är också rolig mitt i allt allvarligt.
Handlingen tilldrar sig nu, i vår globala, datoriserade, internet-värld. Huvudingrediens är ett datavirus, leela.exe. En värld som kan kännas helt gränslös. Men trots det finns där fullt med mentala gränser, gränser vi bär i våra huvuden, som ändå skiljer människor åt och gör att en del behandlas som mer värda än andra, gör vissa mer önskvärda än andra, oavsett godhet/ondska eller kunskaper.
Kan låta allvarligt. Men boken är också rolig mitt i allt allvarligt.
Michael Kohlhaas - Heinrich von Kleist (1808)
En märklig historia som jag älskade redan vid min första läsning i tonåren. Den kändes så 'realistisk' och lättflytande, och samtidigt fasansfull i de Kafka-aktiga orättvisor Kohlhaas drabbas av. Jag våndades lite inför tanken att läsa om den och återuppleva allt våld.
Men det är lustigt hur upplevelser ändras med åldern. De långa avsnitten, sida upp och sida ner, utan styckesindelning, gör att jag inte längre finner texten riktigt lika lättflytande. Jag saknar pauser. Jag blir inte heller lika ungdomligt uppbragd över orättvisorna. Kohlhaas är minst lika våldsam tillbaka i sin hämnd. Boken försigår på 1500-talet, men skrevs medan Napoleonkrigen fortfarande pågick. Den krigiska revolutionstiden gjorde säkert att ingen förvånades över blodigheter.
En häxas 'förutsägelser' spelar roll i intrigen, kanske en liten påverkan av romantiken som satt in och gärna avlägsnar sig från realismen.
Men det är lustigt hur upplevelser ändras med åldern. De långa avsnitten, sida upp och sida ner, utan styckesindelning, gör att jag inte längre finner texten riktigt lika lättflytande. Jag saknar pauser. Jag blir inte heller lika ungdomligt uppbragd över orättvisorna. Kohlhaas är minst lika våldsam tillbaka i sin hämnd. Boken försigår på 1500-talet, men skrevs medan Napoleonkrigen fortfarande pågick. Den krigiska revolutionstiden gjorde säkert att ingen förvånades över blodigheter.
En häxas 'förutsägelser' spelar roll i intrigen, kanske en liten påverkan av romantiken som satt in och gärna avlägsnar sig från realismen.
Tusenårsstriden - Tom Holland (2009)
En enastående intressant populärhistoriebok. Visst har vi hört talas om kejsar Henriks botvandring till Canossa. Men aldrig att jag hade förstått hela den himmelsevida betydelsen. De fyrahundra sidorna glider lätt som en spänningsroman. Skickligt av Holland. Det rör tusen år av Europas utveckling. Helt avgörande, menar Holland, för hur s.k. 'väst' skiljer sig från andra delar av världen.
Boken tog snabbt slut på årets bokrea. Men den finns på biblioteket. Och är väl värd ett lån.
Boken tog snabbt slut på årets bokrea. Men den finns på biblioteket. Och är väl värd ett lån.
2012-02-29
Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)
Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.
770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.
En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).
770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.
En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).
2012-02-28
Northanger Abbey - Jane Austen (1803/1818)
I januari läste jag om Northanger Abbey av Jane Austen, på engelska och svenska parallellt. Köpte den svenska på 1990-talet, en vacker upplaga i kartonnage med initierat efterord av Lisbeth Larsson. Den tillkom säkert i svallvågorna av den då nya feministiska litteraturforskningen och har en tacknämlig översättning. Som anglofil sörjer jag att inte alla Austens verk finns utgivna i uppdaterade svenska upplagor. Alla är omistliga storartade klassiker.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
2012-01-28
Jag, Robot - Isaac Asimov (1950)
Isaac Asimov, robotens gudfader, föddes i vad vi idag kallar Vitryssland, men kom till USA med sina föräldrar redan som 3 åring och blev med tiden professor i biokemi.
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
2012-01-19
Henry von Ofterdingen - Novalis (1802)
En annan av mina önske-trådar just nu, är att sakta leta mig fram över det tidiga 1800-talet. Mest av allt drar naturligtvis Jane Austen, att få läsa om och sjunka in i alla hennes verk. Att verkligen läsa Ivanhoe, inte bara se filmen på nyårsafton, samt läsa om von Kleist och ETA Hoffman. Jane Austens och Walter Scotts realism vs de andras romantiska fantasterier.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Djävulens fjäder - Minette Walters (2005)
Den första deckare jag läst av Minette Walters - lite oturligt. Såväl min far som min sambo tyckte att den var olidlig att läsa. Tjatig. Och jag kan hålla med.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Ninas resa - Lena Einhorn (2005)
Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Slumpens spöke - William S Burroughs (1995)
En av trådarna jag skulle vilja följa, nu när jag åter är fri att läsa vad jag vill, är litteraturens förnyelsen under efterkrigstiden. I Frankrike kom 'Le nouveau roman', jag läste Marguerite Duras' Moderato cantabile (1958) i höstas. I USA under samma tid växte BEAT-rörelsen fram. När jag börjar peta i den dyker William S Burroughs upp som en något äldre mentor till det unga gänget. Hans genombrott, Naked Lunch (1957), tillhör väl det man borde läsa som en milstolpe. Men den finns inte på mitt bibliotek, och inte blir jag tillräckligt frestad att köpa den (finns ju alltid på engelska) av NE:s beskrivning "narkotikaberoende och våldsinriktad homosexualitet". Våld och narkotika har jag alltid klarat mig utan.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
2012-01-17
Rosens namn - Umberto Eco (1980)
År 2011 blev för mig ett 'mellanår', en rejäl svacka med få inlägg. Nu har jag hämtat mig och tar åter tag i min egen nöjesläsning, ... :D
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
2011-12-30
Gilda (1946) vs hårdkokta deckare
Jag kopplade av med en klassisk film igår kväll. Den gick på reklamfri TV-kanal, trevligt nog. Första andningspausen. Avslutade mina två populärkurser en vecka före Julafton. Sedan dess har det varit jämnt skägg med julstädning, julmat, julgodis - för att inte tala om bokslut på jobbet. Gjorde sista förberedande beräkningen igår, idag kan jag pusta ut och är ledig några dagar framöver. Skönt! Ett sådant här år när det är så få julhelgdagar i veckan hade vi trott att många fler än vanligt skulle jobba. Våra snickare ville hellre jobba än förlora semesterdagar. Men det har varit helt dött på telefon och mail. Vi behöver pusta här uppe i det nordiska mörkret. Nu är soltimmarna så få att energin tryter. Jag skulle gärna göra som björnen, denna den mörkaste månaden.
Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.
Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?
Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.
Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.
Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.
Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.
Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.
Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.
En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.
Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.
Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.
Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.
Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?
Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.
Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.
Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.
Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.
Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.
Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.
En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.
Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.
Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.
2011-11-05
Moderato cantabile - Marguerite Duras (1958)
Min suktan efter kursfri läsning, gjorde att jag idag kopplade av med en gammal Duras-roman, Moderato cantabile (1958). En gång i tiden läste jag även den som kurslitteratur, när jag började plugga franska på universitetet direkt efter gymnasiet. Det var lite chockartat då, tempot på universitetet, med mina ganska knackiga gymnasie-kunskaper i franska. Säkert läste jag den igen några år senare, minns inte på rak arm. Första läsningen upplevde jag det vackra språket, texten var ett konstverk, i 'nouveau roman'-stil, men jag hade nog svårt att hänga med i historien. Jag önskade mig något mer realistiskt, lättbegripligt.
Så hur skulle jag reagera idag, 30 år senare? Lyckligtvis hade jag inget problem med språket. Trots att jag inte medvetet fördjupat mina kunskaper, kändes det ändå som om språket sjunkit ner på fast botten. Texten flödade friskt rakt igenom alla 115 sidorna på några timmar. Den är inte lång, bara alldeles tillräcklig. Jag kände mig sitta både i och bredvid huvudpersonen Anne Desbaresdes hela texten igenom. I boken hittade jag en urklippt recension av Karl Erik Lagerlöf, DN 18 augusti 1986, då det tydligen kom en svensk utgåva. Han menar att hela boken "låter som en gammal ballad eller folkvisa" och menar att det beror på att Duras "konsekvent benämnar huvudpersoneon med hela namnet. Hon tillåter sig inte intimiteten att säga bara Anne." Och det är en så sann insikt. Kvinnan har ett långt knastrigt namn, som tycks vi betrakta henne neutralt, som en 'Ebbe Skammelson'. Men ändå är det något i språket som får mig att sjunka in i och ta del av Annes overklighetskänsla. Någonstans tycks boken öppna alla slussar i mig.
I hela första halvan av boken upplevde jag Annes son som den största behållninen. Barnet, den lilla pojken, så levande och självklar, fantastiskt realistiskt skildrad, en självklar symbol för verkligheten, livet vid sidan av den närmast 'avdomnade' modern. Pojken lever i nuet, och söker trygghet i modern, hur än frånvarande hon är själsligt. Han kan rusa in och stjäla sig en kram eller smekning och därigenom återfå kraft och trygghetskänslan nog att ge sig av ut igen. För varje kapitel blir han tryggare i sig själv, hittar en kompis, går egna vägar. I takt med detta blir modern allt mer lösgjord från verkligheten, hamnar i en fantasivärld. Metafiktivt kan man säga att Anne, som gång på gång förundras över att hon en gång fött barnet, haft det i sin kropp, alltmer känner att hon bara 'hittat på barnet', att hon är författaren och barnet är texten som frigör sig och lever sitt eget liv när författaren väl är klar med texten. -- Man kan även ta det ett steg längre, att barnet är den tidigare skapelsen, en tidigare text, och nu frigör hon sig från den, medan hon skapar en ny med mannen på cafét.
Men det finns mängder av möjliga symboliska betydelser.
- Jag lade märke till att barägarinnan hela tiden stickar i rött yllegarn. Vilket plötsligt fick mig att associera till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där två kvinnor sitter och stickar i svart yllegarn. En sorts symbol för såväl ödesgudinnor, som vakter vid porten ner i underjorden. Men här är det alltså rött garn. Varför rött? Kärlek. Blod. Mord. Död. Det röda garnet väckte i mig även bilden av en blodig navelsträng, mellan modern och barnet, mellan konstnären och dess skapelse. Ett band som skall klippas.
Kortromanen börjar nästan som en deckare, med ett mord. Det blir som en fixering för Anne, att ta reda på varför, Anne och mannen Chauvin pratar sig in i en känsla som de föreställer sig kan ha drivit offret och förövaren i detta 'crime passionnel' de bevittnat. Detta är också en sorts psykologisk thriller. Det är inte frågan om att klara upp ett brott, här finns ingen detektiv, utan en växande känsla av obehag inför något som kan tyckas oundvikligt, en fara. Men det ligger en suggererande passion i faran. Något oemotståndligt. Och en undran, varför?, och önskan att förstå såväl förövaren som offret. Ändå konstaterar texten mot slutet att det är omöjligt, man kan aldrig förstå ...
Jag värjer mig dock texten igenom mot idén om kärlek som en dödsdrift. I stället omvandlar jag symboliken och tänker på hur orgasmen ofta liknats vid 'den lilla döden'. Texten kan tyckas sträva mot att mannen skall mörda kvinnan. Men är det inte egentligen den sexuella föreningen som texten strävar mot? Den som i vår kultur länge var mer oanständig att tala om, än om våld. Än idag är det mer våld än sex på film. Sex självcensureras, våld framhävs alltmer realistiskt. Här är det dessutom förbjuden åtrå, otrohet, eftersom kvinnan är gift och är mor.
Och trots att paret bara träffas i en bar så är hon stämplad som den 'otrogna' kvinnan, folk vänder bort blicken. Kvinnan från det fina dyra kvarteret, företagsledarens hustru, sitter på en billig hamnkrog och dricker sig full på vin, tillsammans med en arbetslös hamnarbetare. Kan det bli oanständigare? Vore det inte till och med rätt att hon fick offra livet för en sådan skamlöshet?
Så det är inte döden hon önskar sig, utan att få ge sig hän i passionen. Men hon vågar ändå inte. Hon går där ifrån, men vid det laget är hon redan stämplad som en dålig kvinna. Och sitt barn får hon inte längre följa till pianolektionerna, hon har förverkat det ansvaret. Hon drack för mycket vin, hon var ovan och drack så hon tvingades kräkas ur sig allt billigt vin. Då vaknar hon och inser att detta är inte en passion hon vågar leva med, det var en illusion, en dröm...
Hon går därifrån och därigenom har hon livet i behåll ... men det oskuldsfulla barnet finns inte längre där. Det försvann med hennes egen inre oskuldsfullhet ...
Så hur skulle jag reagera idag, 30 år senare? Lyckligtvis hade jag inget problem med språket. Trots att jag inte medvetet fördjupat mina kunskaper, kändes det ändå som om språket sjunkit ner på fast botten. Texten flödade friskt rakt igenom alla 115 sidorna på några timmar. Den är inte lång, bara alldeles tillräcklig. Jag kände mig sitta både i och bredvid huvudpersonen Anne Desbaresdes hela texten igenom. I boken hittade jag en urklippt recension av Karl Erik Lagerlöf, DN 18 augusti 1986, då det tydligen kom en svensk utgåva. Han menar att hela boken "låter som en gammal ballad eller folkvisa" och menar att det beror på att Duras "konsekvent benämnar huvudpersoneon med hela namnet. Hon tillåter sig inte intimiteten att säga bara Anne." Och det är en så sann insikt. Kvinnan har ett långt knastrigt namn, som tycks vi betrakta henne neutralt, som en 'Ebbe Skammelson'. Men ändå är det något i språket som får mig att sjunka in i och ta del av Annes overklighetskänsla. Någonstans tycks boken öppna alla slussar i mig.
I hela första halvan av boken upplevde jag Annes son som den största behållninen. Barnet, den lilla pojken, så levande och självklar, fantastiskt realistiskt skildrad, en självklar symbol för verkligheten, livet vid sidan av den närmast 'avdomnade' modern. Pojken lever i nuet, och söker trygghet i modern, hur än frånvarande hon är själsligt. Han kan rusa in och stjäla sig en kram eller smekning och därigenom återfå kraft och trygghetskänslan nog att ge sig av ut igen. För varje kapitel blir han tryggare i sig själv, hittar en kompis, går egna vägar. I takt med detta blir modern allt mer lösgjord från verkligheten, hamnar i en fantasivärld. Metafiktivt kan man säga att Anne, som gång på gång förundras över att hon en gång fött barnet, haft det i sin kropp, alltmer känner att hon bara 'hittat på barnet', att hon är författaren och barnet är texten som frigör sig och lever sitt eget liv när författaren väl är klar med texten. -- Man kan även ta det ett steg längre, att barnet är den tidigare skapelsen, en tidigare text, och nu frigör hon sig från den, medan hon skapar en ny med mannen på cafét.
Men det finns mängder av möjliga symboliska betydelser.
- Jag lade märke till att barägarinnan hela tiden stickar i rött yllegarn. Vilket plötsligt fick mig att associera till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där två kvinnor sitter och stickar i svart yllegarn. En sorts symbol för såväl ödesgudinnor, som vakter vid porten ner i underjorden. Men här är det alltså rött garn. Varför rött? Kärlek. Blod. Mord. Död. Det röda garnet väckte i mig även bilden av en blodig navelsträng, mellan modern och barnet, mellan konstnären och dess skapelse. Ett band som skall klippas.
Kortromanen börjar nästan som en deckare, med ett mord. Det blir som en fixering för Anne, att ta reda på varför, Anne och mannen Chauvin pratar sig in i en känsla som de föreställer sig kan ha drivit offret och förövaren i detta 'crime passionnel' de bevittnat. Detta är också en sorts psykologisk thriller. Det är inte frågan om att klara upp ett brott, här finns ingen detektiv, utan en växande känsla av obehag inför något som kan tyckas oundvikligt, en fara. Men det ligger en suggererande passion i faran. Något oemotståndligt. Och en undran, varför?, och önskan att förstå såväl förövaren som offret. Ändå konstaterar texten mot slutet att det är omöjligt, man kan aldrig förstå ...
Jag värjer mig dock texten igenom mot idén om kärlek som en dödsdrift. I stället omvandlar jag symboliken och tänker på hur orgasmen ofta liknats vid 'den lilla döden'. Texten kan tyckas sträva mot att mannen skall mörda kvinnan. Men är det inte egentligen den sexuella föreningen som texten strävar mot? Den som i vår kultur länge var mer oanständig att tala om, än om våld. Än idag är det mer våld än sex på film. Sex självcensureras, våld framhävs alltmer realistiskt. Här är det dessutom förbjuden åtrå, otrohet, eftersom kvinnan är gift och är mor.
Och trots att paret bara träffas i en bar så är hon stämplad som den 'otrogna' kvinnan, folk vänder bort blicken. Kvinnan från det fina dyra kvarteret, företagsledarens hustru, sitter på en billig hamnkrog och dricker sig full på vin, tillsammans med en arbetslös hamnarbetare. Kan det bli oanständigare? Vore det inte till och med rätt att hon fick offra livet för en sådan skamlöshet?
Så det är inte döden hon önskar sig, utan att få ge sig hän i passionen. Men hon vågar ändå inte. Hon går där ifrån, men vid det laget är hon redan stämplad som en dålig kvinna. Och sitt barn får hon inte längre följa till pianolektionerna, hon har förverkat det ansvaret. Hon drack för mycket vin, hon var ovan och drack så hon tvingades kräkas ur sig allt billigt vin. Då vaknar hon och inser att detta är inte en passion hon vågar leva med, det var en illusion, en dröm...
Hon går därifrån och därigenom har hon livet i behåll ... men det oskuldsfulla barnet finns inte längre där. Det försvann med hennes egen inre oskuldsfullhet ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
