Och så har jag stuckit emellan med en nyskriven bok. Jag gillade Fredrik Backmans En man som heter Ove, så jag ville gärna testa en till, och det ångrar jag inte. Mormor hälsar och säger förlåt är en helt underbart fantastiskt fabulerande historia.
Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.
Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.
Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...
2014-09-12
The Jungel book - Rudyard Kipling (1894)
Kiplings Djungelboken, blev älskad redan från första utgåvan 1894, och har sedan utan avbrott återutgivits i otaliga upplagor. Jag älskade Disneys animerade film från 1967, men har tills nu bara läst Andra Djungelboken, som kom redan 1895, men inte handlar om Mowgli och därför gjorde mig besviken en gång i tiden. Men det är första boken som innehåller de berömda berättelserna, inte bara om Mowgli, utan även om mungon Rikki-Tikki-Tavi, den ihärdiga Vita sälen, med flera historier.
Trots att Disney naturligtvis bakade om historien en hel del, så är jag förvånad att jag trots allt känner igen alla viktiga nyckelscener så pass som jag trots allt gör. Kipling skrev en lös samling berättelser kring olika djur, även om Mowgli förekommer i flera av dem. Baloo blivit betydligt jazzigare i den tecknade filmen, och får de goda makterna på sin sida mer genom sitt goda hjärta, än som i boken där han är en skarpsinnig lärare.
Kipling lät djuren tala, men de är inga utklädda människor, även om de har alla ädla karaktärsdrag man kan önska sig. De har betydligt mer moralisk resning än de få människor som dyker upp - förutom Mowgli då, men han fostrades ju av djuren i djungeln. Kipling var brittisk undersåte, född i Indien, Och eftersom han levde och verkade i Indien när britternas imperialism var som mest uppblåst världen över, talas det ofta om hans ideal som färgade av en förkastlig imperialism. Många vill läsa in herrefolksideal i de ädla djur som beskrivs, och projicera ut Indiens lägre kaster på till exempel oansvarigt lekande apflockar.
Men tittar man lite närmare på Kiplings uppväxt och liv, kompliceras bilden betydligt. Han föddes i Indien, 1865, inom brittisk övre medelklass, men överlämnades genast att fostras av en indisk barnsköterska, varför hans första språk blev hindustani. Hans första år nära indisk natur var lycklig. Men innan han ens fyllt sex år, sänds han och lillasystern till England, för att hos Mr och Mrs Halloway få en första engelsk uppfostran. Sju hårda år följde, som gav honom ärr för livet, varefter han flyttades till en internatskola. Alltså tolv år utan sina biologiska föräldrar. Först 1882 fick han återvända till Indien, då han som 17-åring fick sitt första jobb på en tidning. Där jobbade till 1889, parallellt med en allt stridare ström egna dikter och berättelser. Efter detta reste han ut i världen, gifte sig med en amerikanska och bosatte sig i Vermont, i norra USA, samma år som han började skriva Djungelboken. Alltså så långt ifrån den varma indiska djungeln man kan tänka sig. Jag kan tänka mig att han i det svala klimatet i New England drömde sig tillbaka till sin barndom, ungefär som Strindberg satt i Paris och skrev om Stockholms skärgård i Hemsöborna.
Mowgli förlorade sina föräldrar redan som nyfödd, men fick en ömsint varghona till fostermor. Kipling uppfostrades av en indiska. Så varför vill många påstå att vargarna och deras hederskodex ska symbolisera den brittiska kulturens närvaro i Indien? Lika lycklig som Mowgli var bland vargarna, var Kipling hos sin barnsköterska. Men Mowgli får inte vara kvar i vargflocken, där finns för mycket maktkamp och avundsjuka. Liksom Kipling sänds till London för språkkunskaper och annan uppfostran, säger man åt Mowgli att söka sig till människorna. Men människorna föraktar honom, som om han vore ett smutsigt djur, och förkastar honom när han inte är lydig nog. En forskare har sagt att Shere Khan, sagans onda häxa, är symbol för Mrs Halloway och tigerns sidekick, schakalen Tabaqui, var hennes son. Inte heller människorna tar till sig Mowgli. Men han får revansch genom att besegra Shere Khan. Äntligen triumferar rättvisan över grymhet och förtryck.
Detta är temat i de flesta berättelserna. Berättelsen om mungon Rikki-Tikki-Tavi, är den bästa. Mungon är en naturlig fiende till ormar, och agerar i denna historia endast som sig själv. Den har förlorat sina föräldrar vid en översvämning, men har inte förlorat sitt mod och sin uthållighet. Grym som en iller hugger den ihjäl de ormar som hotar både mungon själv och de människor (läs foster-föräldrar) som tagit till sig Rikki-Tikki-Tavi. Varför säga att mungon är en indier som troget tjänar den engelska överklassen? Snarare då som en liten övergiven pojken som kämpar för sin överlevnad och för att bli accepterad för det han är bra på.
Detta är temat i botten, det tema Kipling bar med sig i sitt innersta, det som låg så nära honom själv, att alla djurkaraktärer han skapar blir levande och intressanta för oss, vi vill se hur det går för dem, vi lider med dem och gläds när de triumferar, när de funnit sin styrka. Små utvecklingsromaner i sagoform. Världen var som den var, och de idealistiska strömningarna var starka. Och Kipling uttrycker hela tiden sina ideal - en sorts opartiskhet, där rättvisan skall vara högsta idealet.
På 1890-talet var anarkistiska attentat vanliga över världen. En oroande utveckling. En gång rövas Mowgli bort av Bandar-log, en skränande aphop, anarkistiskt självdestruktiv, men räddas av vännerna Baloo, Baghera och Kaa, som är en självständigt tänkande varelse hos Kipling. Detta satt Kipling och skrev om i USA. Vi behöver inte sätta imperialistiska etiketter på Kiplings berättelser.
Trots att Disney naturligtvis bakade om historien en hel del, så är jag förvånad att jag trots allt känner igen alla viktiga nyckelscener så pass som jag trots allt gör. Kipling skrev en lös samling berättelser kring olika djur, även om Mowgli förekommer i flera av dem. Baloo blivit betydligt jazzigare i den tecknade filmen, och får de goda makterna på sin sida mer genom sitt goda hjärta, än som i boken där han är en skarpsinnig lärare.
Kipling lät djuren tala, men de är inga utklädda människor, även om de har alla ädla karaktärsdrag man kan önska sig. De har betydligt mer moralisk resning än de få människor som dyker upp - förutom Mowgli då, men han fostrades ju av djuren i djungeln. Kipling var brittisk undersåte, född i Indien, Och eftersom han levde och verkade i Indien när britternas imperialism var som mest uppblåst världen över, talas det ofta om hans ideal som färgade av en förkastlig imperialism. Många vill läsa in herrefolksideal i de ädla djur som beskrivs, och projicera ut Indiens lägre kaster på till exempel oansvarigt lekande apflockar.
Men tittar man lite närmare på Kiplings uppväxt och liv, kompliceras bilden betydligt. Han föddes i Indien, 1865, inom brittisk övre medelklass, men överlämnades genast att fostras av en indisk barnsköterska, varför hans första språk blev hindustani. Hans första år nära indisk natur var lycklig. Men innan han ens fyllt sex år, sänds han och lillasystern till England, för att hos Mr och Mrs Halloway få en första engelsk uppfostran. Sju hårda år följde, som gav honom ärr för livet, varefter han flyttades till en internatskola. Alltså tolv år utan sina biologiska föräldrar. Först 1882 fick han återvända till Indien, då han som 17-åring fick sitt första jobb på en tidning. Där jobbade till 1889, parallellt med en allt stridare ström egna dikter och berättelser. Efter detta reste han ut i världen, gifte sig med en amerikanska och bosatte sig i Vermont, i norra USA, samma år som han började skriva Djungelboken. Alltså så långt ifrån den varma indiska djungeln man kan tänka sig. Jag kan tänka mig att han i det svala klimatet i New England drömde sig tillbaka till sin barndom, ungefär som Strindberg satt i Paris och skrev om Stockholms skärgård i Hemsöborna.
Mowgli förlorade sina föräldrar redan som nyfödd, men fick en ömsint varghona till fostermor. Kipling uppfostrades av en indiska. Så varför vill många påstå att vargarna och deras hederskodex ska symbolisera den brittiska kulturens närvaro i Indien? Lika lycklig som Mowgli var bland vargarna, var Kipling hos sin barnsköterska. Men Mowgli får inte vara kvar i vargflocken, där finns för mycket maktkamp och avundsjuka. Liksom Kipling sänds till London för språkkunskaper och annan uppfostran, säger man åt Mowgli att söka sig till människorna. Men människorna föraktar honom, som om han vore ett smutsigt djur, och förkastar honom när han inte är lydig nog. En forskare har sagt att Shere Khan, sagans onda häxa, är symbol för Mrs Halloway och tigerns sidekick, schakalen Tabaqui, var hennes son. Inte heller människorna tar till sig Mowgli. Men han får revansch genom att besegra Shere Khan. Äntligen triumferar rättvisan över grymhet och förtryck.
Detta är temat i de flesta berättelserna. Berättelsen om mungon Rikki-Tikki-Tavi, är den bästa. Mungon är en naturlig fiende till ormar, och agerar i denna historia endast som sig själv. Den har förlorat sina föräldrar vid en översvämning, men har inte förlorat sitt mod och sin uthållighet. Grym som en iller hugger den ihjäl de ormar som hotar både mungon själv och de människor (läs foster-föräldrar) som tagit till sig Rikki-Tikki-Tavi. Varför säga att mungon är en indier som troget tjänar den engelska överklassen? Snarare då som en liten övergiven pojken som kämpar för sin överlevnad och för att bli accepterad för det han är bra på.
Detta är temat i botten, det tema Kipling bar med sig i sitt innersta, det som låg så nära honom själv, att alla djurkaraktärer han skapar blir levande och intressanta för oss, vi vill se hur det går för dem, vi lider med dem och gläds när de triumferar, när de funnit sin styrka. Små utvecklingsromaner i sagoform. Världen var som den var, och de idealistiska strömningarna var starka. Och Kipling uttrycker hela tiden sina ideal - en sorts opartiskhet, där rättvisan skall vara högsta idealet.
På 1890-talet var anarkistiska attentat vanliga över världen. En oroande utveckling. En gång rövas Mowgli bort av Bandar-log, en skränande aphop, anarkistiskt självdestruktiv, men räddas av vännerna Baloo, Baghera och Kaa, som är en självständigt tänkande varelse hos Kipling. Detta satt Kipling och skrev om i USA. Vi behöver inte sätta imperialistiska etiketter på Kiplings berättelser.
2014-09-07
Tobaksvägen - Erskine Caldwell (1932)
Ännu en av förlaget Atlantis återutgivningar av gamla klassiker. Här en historia från Sydstaterna, som blev mycket berömd på sin tid, för att den dramatiserades och gick på Broadway i åratal, men även spreds ut över världen via teatrar och film. Den spelades alltså på flera svenska scener innan den ens översattes till svenska.
Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.
Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.
Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.
Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.
Me and Mr Darcy - Alexandra Potter (2007)
För alla Jane Austen-fans. Ännu en modernisering av Stolthet och fördom? Ja, men en smart sådan, så jag förstår att den prisbelönades när den kom. Den 29-åriga huvudpersonen Emily hamnar på en guidad bussresa nästan ensam bland betydligt äldre bokläsare. Här är det inte Mr Darcys oskyldiga lillasyster som blir förförd, utan modern till en viss Spike, som blir sol-och-vårad.
Humor finns det gott om, alltifrån slapstick, till ett modernt självironiskt och cyniskt språk. Som naturligtvis ställs mot Mr Darcys fläckfria elegans och gentlemannamässiga manér. Ja, han finns med och vandrar ut och in som en fullt levande 'kvinnlig fantasi'. Men också insikten att vi alls inte vill tillbaka till den tiden, varken orättvisor, ojämlikhet eller stelare relationsformer är vad vi vill ha - elegansen till trots.
I det här sammanhanget minns jag TV-serien "Lost in Austen" som producerades av BBC året efter, 2008, där Jane Austens Elizabeth får byta plats med en modern tjej, Amanda, som springer omkring inne i romanen och rör till relationerna. Undrar om den TV-serie-skaparen kände till Potters bok? eller om de bara råkade skapas parallellt? Hur som är de båda smarta skapelser, men på olika sätt. Potter sväljer inte myten, hon polemiserar mot den. Vilket väl är vad som gjorde att den prisbelönades.
Romanen är perfekt som den är, den ska inte ändras, utan läsas som den smarta klassiker den är. I TV-serien kämpade Amanda för att återställa romanens ursprungsidé, relationerna som de skapades av Austen - men Lizzy fick inte desto mindre sin vilja igenom och leva i ett modernare samhälle 200 år senare. Medan Emily i Potters bok är glad att hon fick kliva helt ur boken, så den kunde bevaras i originalform, medan hon själv fann en modern kärlek, med en nutida man - där de befinner sig på samma våglängd.
En annan rolig sak med Potter är att hon hela tiden refererar till filmer m.m. om och kring Stolthet och fördom eller andra historier i liknande stil, som sätter allt i ett nutida perspektiv. Att hon är väl medveten om hela vårt moderna 'kulturarv' på samma tema.
Kom att tänka på en viktig skillnad mellan romantiska historier av den här typen och pusseldeckare, att de är varandras motsatser i läshastigheten. Pusseldeckaren har bra driv i början, men blir ofta alltför trög i slutet, när allt skall förklaras, alla avsiktliga missförstånd 'redas ut'. Medan den klassiska relationshistorien, har en hel del relationer vi ska sätta oss in i i början, tills vi börjar fatta vilka som är helt fel för varann respektive helt rätt ... och så går läsandet allt snabbare, ju mer med på noterna vi blir.
Humor finns det gott om, alltifrån slapstick, till ett modernt självironiskt och cyniskt språk. Som naturligtvis ställs mot Mr Darcys fläckfria elegans och gentlemannamässiga manér. Ja, han finns med och vandrar ut och in som en fullt levande 'kvinnlig fantasi'. Men också insikten att vi alls inte vill tillbaka till den tiden, varken orättvisor, ojämlikhet eller stelare relationsformer är vad vi vill ha - elegansen till trots.
I det här sammanhanget minns jag TV-serien "Lost in Austen" som producerades av BBC året efter, 2008, där Jane Austens Elizabeth får byta plats med en modern tjej, Amanda, som springer omkring inne i romanen och rör till relationerna. Undrar om den TV-serie-skaparen kände till Potters bok? eller om de bara råkade skapas parallellt? Hur som är de båda smarta skapelser, men på olika sätt. Potter sväljer inte myten, hon polemiserar mot den. Vilket väl är vad som gjorde att den prisbelönades.
Romanen är perfekt som den är, den ska inte ändras, utan läsas som den smarta klassiker den är. I TV-serien kämpade Amanda för att återställa romanens ursprungsidé, relationerna som de skapades av Austen - men Lizzy fick inte desto mindre sin vilja igenom och leva i ett modernare samhälle 200 år senare. Medan Emily i Potters bok är glad att hon fick kliva helt ur boken, så den kunde bevaras i originalform, medan hon själv fann en modern kärlek, med en nutida man - där de befinner sig på samma våglängd.
En annan rolig sak med Potter är att hon hela tiden refererar till filmer m.m. om och kring Stolthet och fördom eller andra historier i liknande stil, som sätter allt i ett nutida perspektiv. Att hon är väl medveten om hela vårt moderna 'kulturarv' på samma tema.
Kom att tänka på en viktig skillnad mellan romantiska historier av den här typen och pusseldeckare, att de är varandras motsatser i läshastigheten. Pusseldeckaren har bra driv i början, men blir ofta alltför trög i slutet, när allt skall förklaras, alla avsiktliga missförstånd 'redas ut'. Medan den klassiska relationshistorien, har en hel del relationer vi ska sätta oss in i i början, tills vi börjar fatta vilka som är helt fel för varann respektive helt rätt ... och så går läsandet allt snabbare, ju mer med på noterna vi blir.
Den andra stranden - Julio Cortázar (1937-45)
Argentinaren Julio Cortázar (1914-1984) är en ny spännande bekantskap, som tillkommit genom Modernistas ambitiösa projekt som inleddes 2012, att ge ut hans samlade verk på svenska. I synnerhet novellerna lär vara intressanta, och kommer i en komplett samling i två band.
Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".
Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och nu'.
Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!
Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer - och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.
Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.
Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".
Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och nu'.
Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!
Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer - och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.
Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.
2014-08-25
Statsrådet sitter kvar - Bo Balderson (1978)
Sjätte delen om Statsrådet, och jag har tidigare bara läst de två första. Tyvärr upplever jag denna som mycket trögstartad. Det tar 70 ganska likgiltiga sidor, där adjunkten - den ständige berättaren - tycks mer utled än någonsin på det mesta, innan mordet slutligen sker och historien äntligen kommer igång. Roligast är naturligtvis alla politiska skämt, för oss som kommer ihåg hur det var efter riksdagsvalet 1976, då borgarna tog makten efter 44 år av socialdemokratiskt styre.
Alla får sig en känga, alla som lovat och lovat, i förvissningen om att inte vinna och behöva infria löftena ... För att inte tala om den nypåkomna miljörörelsen, som gjorde att den nye statsministern - Torbjörn Fälldin - som dittills fått ha sin kära pipa i munnen, i någon sorts föreställning om det lantligt jordnära, plötsligt måste gömma rökverket undan tidningsfotograferna.
I övrigt är det ju en standard-pusseldeckare, där samtliga som befann sig i huset vid mordet, lyckas bli misstänkta, medan grundgåtan tjatas om (lite för många gånger), innan den minst väntade lösningen uppdagas.
Kvinnobilden har utvecklats rejält under 1970-talet. Kvinnorna är självständiga, inget prat om hemmafruar. En är bitr. marknadschef på LM Ericson, en annan driven företagsledare i textilbranschen. Den tredje, som är nybliven mor, försörjer sig visserligen som hembiträde, men gör det för att kunna ta hand om sin son trots att hon alls inte vill gifta sig. Dessutom finns en 'storrökande' miljökämpe - ännu en känga! - en ny typ av skämt 1978, bara några år efter att räkning länge varit så självklart att t o m skolorna höll sig med rökrutor för sina elever.
Alla får sig en känga, alla som lovat och lovat, i förvissningen om att inte vinna och behöva infria löftena ... För att inte tala om den nypåkomna miljörörelsen, som gjorde att den nye statsministern - Torbjörn Fälldin - som dittills fått ha sin kära pipa i munnen, i någon sorts föreställning om det lantligt jordnära, plötsligt måste gömma rökverket undan tidningsfotograferna.
I övrigt är det ju en standard-pusseldeckare, där samtliga som befann sig i huset vid mordet, lyckas bli misstänkta, medan grundgåtan tjatas om (lite för många gånger), innan den minst väntade lösningen uppdagas.
Kvinnobilden har utvecklats rejält under 1970-talet. Kvinnorna är självständiga, inget prat om hemmafruar. En är bitr. marknadschef på LM Ericson, en annan driven företagsledare i textilbranschen. Den tredje, som är nybliven mor, försörjer sig visserligen som hembiträde, men gör det för att kunna ta hand om sin son trots att hon alls inte vill gifta sig. Dessutom finns en 'storrökande' miljökämpe - ännu en känga! - en ny typ av skämt 1978, bara några år efter att räkning länge varit så självklart att t o m skolorna höll sig med rökrutor för sina elever.
2014-08-23
En gång mord - Ruth Rendell (1972)
En kommissarie Wexford deckare från 1972, Murder being once done, (Sv. övers. 1978), den första Ruth Rendell jag läst och första kommissarie Wexford, trots att hon skrivit om honom ända sedan 1960-talet. Och genast kan jag sjunka tillbaka och njuta i denna engelska deckare 'som har allt'. Miljöer och karaktärer växer fram fullständigt organiskt och levande. Allt är psykologiskt trovärdigt.
Som många böcker utgivna i början av 1970-talet uppmärksammas en krock mellan den äldre generationen med hemmafruar och hushållsmässigt handikappade män, versus den yngre generationen som försöker 'befria' sig. Wexford är konvalescent efter en tids sjukdom, och utsätts för visst daltande från hustrun och andra kvinnor. De sätter honom på diet som han alls inte mår bra av. Att det talas om fleromättat fett, får mig att haja till. Det känns lite tidigt. Började inte det på 1980-talet? Och dessutom är en av karaktärerna en kläddesigner som just skapat en brudklänning till en 'högvälboren Diana' och hennes societetsbröllop. Där hajar jag till ännu mer. En tillfällighet som nästan ser ut som en tanke, alltså nästan precis tio år innan adliga Diana blev gift med prins Charles ...
Först verkar allt alltså 1950-tal, men hönsiga hemmafruar och handikappade män, för att inte tala om hämmade unga fröken Morgan, rädd för allt socialt liv. Ändå visar hon sig ha fött ett barn. Hon tillhörde en religiös orden som inte var med sin tid. Inte som den unga flicka hon ett tag förväxlas med, Lulu som inte hade något emot att dela lägenhet med en ung man hon knappt kände:
"Ni anklagar oss för att vara promiskuösa och lättsinniga, men det är ni som har smutsig fantasi [...] Nu för tiden, hur det än gick till på er tid, kan man sova i samma hus som en flicka utan att vilja ligga med henne, för vi är inte frustrerade."
Jag växte upp med de där tankegångarna på 1970-talet, unisexålder, när tjejer och killar var vänner och samsades, och hur än fritt sexet var när alla fått tillgång till preventivmedel, så hanterade vi varandra varligt, varligare än tidigare. Något jag hoppas är självklart idag, men som var nytt då. En brytningstid som är tydlig i många böcker. Ruth Rendell tar alltså upp problematiken, men skriver fortfarande om män som poliser och kvinnor och flickor fortfarande mer bundna vid hemmet, även om en del börjat bryta sig loss. Henne bok känns också helt psykologiskt förankrad i sin tid, medan P.D. James deckare från samma år, Ett opassande jobb för en kvinna, både visar upp mer fördomar, samtidigt som unga Cordelia, ca 20 år, framstår som närmast utopisk som nybliven ägare till en egen detektivbyrå, orädd ute i hetluften. P.D. James gjorde heller aldrig någon serie med Cordelia. Tiden var nog inte mogen. Den nya generationen kvinnliga deckare fick vänta till 1980-talet.
Ruth Rendell skärskådar Wexford, den medelålders mannens kamp med sig själv och sin eget självkänsla som fått sig en törn när sjukdom och åldrande närmar sig. Wexford hade velat vara en ofelbar hjälte likt 'Lord Peter Wimsey', men är inte mer än människa. Självklart finns avundsjuka motståndare, men de visar sig bara spegla varandras brister. För först menar han att kommissarie Baker manipulerar fakta för att de ska passa med hans egen teori. Ända tills Wexford inser att han själv också dragit för snabba slutsatser, blandat ihop fakta och personer. Det är inte så lätt, även den bästa kan göra misstag, dra för snabba slutsatser. Allt löser sig dock till slut och Wexford får visa framfötterna.
Det för mig mest obegripliga är dock de meningar i kursiverad text som inleder varje kapitel. Är det citat? Men ingen källa anges. Äldre böcker kunde inledas med en beskrivning av vad som komma skall, men så rakt på sak är de inte här, även om andemeningen säkert är gemensam, så upplever jag det betydligt luddigare. Thomas Moore's Utopia är ett tema i historien, eftersom Wexford nu under sin konvalescenstid lämnat sin egen småstad, och vistas i London, besöker statyn av Moore och tänker läsa Utopia, trots att förhinder uppstår. Kan det vara citat ur Moores text? Kanske, jag har inte läst den, men allt känns inte rätt för den hypotesen heller.
I början har Wexford svårt för London, larmet och trängseln, att brorsonens polisstation är så stor och opersonlig. Kallheten, där 'ord var nödvändigt ont, inte valda med omsorg'. Men han vänjer sig. Människan är anpassningsbar.
Ruth Rendell har även skrivit under pseudonymen Barbara Vine.
Som många böcker utgivna i början av 1970-talet uppmärksammas en krock mellan den äldre generationen med hemmafruar och hushållsmässigt handikappade män, versus den yngre generationen som försöker 'befria' sig. Wexford är konvalescent efter en tids sjukdom, och utsätts för visst daltande från hustrun och andra kvinnor. De sätter honom på diet som han alls inte mår bra av. Att det talas om fleromättat fett, får mig att haja till. Det känns lite tidigt. Började inte det på 1980-talet? Och dessutom är en av karaktärerna en kläddesigner som just skapat en brudklänning till en 'högvälboren Diana' och hennes societetsbröllop. Där hajar jag till ännu mer. En tillfällighet som nästan ser ut som en tanke, alltså nästan precis tio år innan adliga Diana blev gift med prins Charles ...
Först verkar allt alltså 1950-tal, men hönsiga hemmafruar och handikappade män, för att inte tala om hämmade unga fröken Morgan, rädd för allt socialt liv. Ändå visar hon sig ha fött ett barn. Hon tillhörde en religiös orden som inte var med sin tid. Inte som den unga flicka hon ett tag förväxlas med, Lulu som inte hade något emot att dela lägenhet med en ung man hon knappt kände:
"Ni anklagar oss för att vara promiskuösa och lättsinniga, men det är ni som har smutsig fantasi [...] Nu för tiden, hur det än gick till på er tid, kan man sova i samma hus som en flicka utan att vilja ligga med henne, för vi är inte frustrerade."
Jag växte upp med de där tankegångarna på 1970-talet, unisexålder, när tjejer och killar var vänner och samsades, och hur än fritt sexet var när alla fått tillgång till preventivmedel, så hanterade vi varandra varligt, varligare än tidigare. Något jag hoppas är självklart idag, men som var nytt då. En brytningstid som är tydlig i många böcker. Ruth Rendell tar alltså upp problematiken, men skriver fortfarande om män som poliser och kvinnor och flickor fortfarande mer bundna vid hemmet, även om en del börjat bryta sig loss. Henne bok känns också helt psykologiskt förankrad i sin tid, medan P.D. James deckare från samma år, Ett opassande jobb för en kvinna, både visar upp mer fördomar, samtidigt som unga Cordelia, ca 20 år, framstår som närmast utopisk som nybliven ägare till en egen detektivbyrå, orädd ute i hetluften. P.D. James gjorde heller aldrig någon serie med Cordelia. Tiden var nog inte mogen. Den nya generationen kvinnliga deckare fick vänta till 1980-talet.
Ruth Rendell skärskådar Wexford, den medelålders mannens kamp med sig själv och sin eget självkänsla som fått sig en törn när sjukdom och åldrande närmar sig. Wexford hade velat vara en ofelbar hjälte likt 'Lord Peter Wimsey', men är inte mer än människa. Självklart finns avundsjuka motståndare, men de visar sig bara spegla varandras brister. För först menar han att kommissarie Baker manipulerar fakta för att de ska passa med hans egen teori. Ända tills Wexford inser att han själv också dragit för snabba slutsatser, blandat ihop fakta och personer. Det är inte så lätt, även den bästa kan göra misstag, dra för snabba slutsatser. Allt löser sig dock till slut och Wexford får visa framfötterna.
Det för mig mest obegripliga är dock de meningar i kursiverad text som inleder varje kapitel. Är det citat? Men ingen källa anges. Äldre böcker kunde inledas med en beskrivning av vad som komma skall, men så rakt på sak är de inte här, även om andemeningen säkert är gemensam, så upplever jag det betydligt luddigare. Thomas Moore's Utopia är ett tema i historien, eftersom Wexford nu under sin konvalescenstid lämnat sin egen småstad, och vistas i London, besöker statyn av Moore och tänker läsa Utopia, trots att förhinder uppstår. Kan det vara citat ur Moores text? Kanske, jag har inte läst den, men allt känns inte rätt för den hypotesen heller.
I början har Wexford svårt för London, larmet och trängseln, att brorsonens polisstation är så stor och opersonlig. Kallheten, där 'ord var nödvändigt ont, inte valda med omsorg'. Men han vänjer sig. Människan är anpassningsbar.
Ruth Rendell har även skrivit under pseudonymen Barbara Vine.
2014-08-21
O.P. Nilssons eget fall - Vic Suneson (1975)
1975 skrev såväl Suneson som Per Wahlöö sina sista polisdeckare, de dog samma år. Suneson tillhörde dock en tidigare generation, och hade skrivit deckare lika länge som Stieg Trenter. Men trots att Suneson förnyade och breddade deckarstilen, och trots att jag upplevde Linje Langeland från 1972 som en frisk fläkt, så får jag inte den känslan i O.P. Nilssons eget fall. Denna gång känner jag mig förflyttad tillbaka till 1950-talet. Samtidskänsla saknas nästan helt, även om spridda karaktärer kastar ut några anmärkning kring sin syn på samhället - pampvälde, polisstat, eller demokratiskt folkhem? - skåpmat från den samtida retoriken. För att inte tala om kommentaren "Det finns inget farligare än en svartsjuk kvinna", en plattityd som för mig hör hemma i 50-talet.
Men trots att texten flyter på helt utan motstånd, och boken anses tillhöra författarens bäst, så gör O.P. Nilssons personliga tragedi - hans hustru omkommer i en bilolycka på första sidan - att stämningen blir dyster och stannar där nere. Därefter är det anmärkningsvärt hur 'hushållsmässigt handikappade' alla ensamstående män är, hur de genast söker en hushållerska, för att de inte ens kan koka sitt eget kaffe. Och kvinnorna, oavsett om arbetslös socionom eller anställd polissekreterare, så tycks de hellre laga mat och städa hemma hos äldre män. Karaktärerna rör sig i ett reservat av byrådirektörer och operettstjärnor, liksom många deckare på 50-60-talen. Jag saknar vanliga människor i denna bok, 1970-talets vardag.
Upplösningen är onekligen ovanlig, genom att egentligen aldrig erbjuda någon riktig upplösning. Ord står mot ord, sanningen kan vi inte få fram genom vittnesmål, inga enkla patentlösningar serveras. Så nog ville författaren återigen försöka erbjuda något nytt, vid sidan av standardspåren.
Men trots att texten flyter på helt utan motstånd, och boken anses tillhöra författarens bäst, så gör O.P. Nilssons personliga tragedi - hans hustru omkommer i en bilolycka på första sidan - att stämningen blir dyster och stannar där nere. Därefter är det anmärkningsvärt hur 'hushållsmässigt handikappade' alla ensamstående män är, hur de genast söker en hushållerska, för att de inte ens kan koka sitt eget kaffe. Och kvinnorna, oavsett om arbetslös socionom eller anställd polissekreterare, så tycks de hellre laga mat och städa hemma hos äldre män. Karaktärerna rör sig i ett reservat av byrådirektörer och operettstjärnor, liksom många deckare på 50-60-talen. Jag saknar vanliga människor i denna bok, 1970-talets vardag.
Upplösningen är onekligen ovanlig, genom att egentligen aldrig erbjuda någon riktig upplösning. Ord står mot ord, sanningen kan vi inte få fram genom vittnesmål, inga enkla patentlösningar serveras. Så nog ville författaren återigen försöka erbjuda något nytt, vid sidan av standardspåren.
2014-08-18
Anatole France - Drottning Gåsfot (1893) & Gyckelspel (1903)
Jag har botaniserat i lite fler av Anatole France verk, varav Drottning Gåsfot (1893) säkert är en av de mest berömda. Det är en virtuos skälmroman, pikaresk, placerad i 1700-talet, men med en yppighet som drar åt 1500-talets Rabelais. Tidskänslan är det virtuosa, men det lärda är alltför avlägset idag för att lyckas fånga mig. Hjalmar Söderberg gjorde översättningen och den håller gott och väl än idag.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
2014-08-11
The Memoirs of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1894)
"Memoarerna" är den andra serien noveller om Sherlock Holmes, som Doyle åtog sig mot sin vilja efter mycket lock och pock. Deckarhistorierna tog för mycket tid och kraft från de historiska romaner han egentligen ville ägna sig åt. Hans geniala uppfinning, utveckling, av mästerdetektiven, i kombination med hans intresse för dramatiskt utmejslade historier blev för Doyle en grop han både grävt och ramlat i.
Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.
Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.
I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.
"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.
"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.
I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.
"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.
Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.
Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?
Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.
Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.
I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.
"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.
"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.
I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.
"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.
Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.
Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?
Linje Langeland - Vic Suneson (1972)
Ingenjör Sune Victor Lundqvist var samtida med Stieg Trenter och skrev under pseudonymen Vic Suneson en lång rad deckare. Men han skrev inte rena pusseldeckare utan var enligt uppgift förste i Sverige med att låta ett gäng kriminalare återkomma i flera böcker. Alltså långt före Sjöwall-Wahlöö.
Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.
Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).
Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.
Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.
Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).
Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.
Menedarna - Kerstin Ekman (1970)
Mitt under årets extrema värmebölja läste jag Kerstin Ekmans Menedarna, och kände in mig väldigt mycket i tröstlösheten kring Salt Lake City 1914-15, där vännen Salomon Purdy vill hjälpa sin fängslade vän, men inget kan göra. Sand och ödslig fattigdom.
"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."
Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?
I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.
Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.
På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.
Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.
Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.
"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."
Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?
I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.
Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.
På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.
Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.
Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.
2014-08-05
Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)
Läste denna bok för fyra fem år sedan och tyckte att den var trög och lite trist. Läste ändå om den nu, med lite andra glasögon - och finner den lysande! Tänk så jag kan ändra mig. Har kanske läst för många pusseldeckare av det enklare slaget, med alltför lättvindiga anklagelser, som oftast rör giriga arvtagare.
P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.
Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.
I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.
När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.
Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...
Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)
P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.
Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.
I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.
När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.
Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...
Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)
Krukmakarens åker - Andrea Camilleri (2008)
En lite senare Montalbano-deckare. Lika lättflytande som de tidiga, men mindre munter. Montalabano verkar trött, samarbetet i polis-teamet gnisslar. De börjar dölja saker för varann.
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
2014-08-01
Kväll efter kväll - Gerda Antti (1965)
Novellsamlingen Kväll efter kväll var Gerda Anttis prosadebut - en lysande njutbar sådan. Lika mycket för texternas sensuella kontakt med landsbygden, som den levande nerven i varje uttryckt bild. De beskriver en idag avlägsen vardag, i sin norrländska utbygd, där det var långt mellan människorna. Smärtsam är den känslomässiga och sensuella ravin som tycks skilja män och kvinnor. Ändå lägger texten alla undanstoppade känslor bultande synliga - hur än undanstoppade.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
