Har just läst en roman från 1880-talet av norskan Amalie Skram (1846-1905), ännu en skicklig författarinna från det moderna genombrottet. Constance Ring (1885) är Skrams debutroman och jag uppslukas av hennes berättarstil, som består av såväl pregnant lättflytande dialog, som detaljerat återgivna tankar och känslor inifrån karaktärerna. Jag upplever Skrams text som en modern inre medvetandeström.
Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.
Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.
Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.
Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"
Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.
Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.
Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.
I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.
Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.
Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.
Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.
Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.
Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)
Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...
... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.
2016-01-07
San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)
Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.
Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.
Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.
Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.
Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.
Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.
Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.
Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.
Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.
Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.
2015-11-27
NP 1989 - Camilo José Cela
1989 gick Nobels litteraturpris till den spanske författaren Camilo José Cela (1916-2002):
"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".
När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.
Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.
Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.
Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.
I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.
Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.
Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.
Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').
Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).
Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?
Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.
Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.
Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.
Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.
Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969. Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.
1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.
1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.
"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".
När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.
Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.
Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.
Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.
I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.
Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.
Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.
Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').
Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).
Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?
Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.
Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.
Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.
Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.
Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969. Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.
1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.
1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.
2015-10-19
Hjärta av jazz - Sara Lövestam (2013)
Det tog ett tag innan jag accepterade boken. Den började med något som för mig brukar kännas som ett 'dussinknep', att låta gammal pensionär bli bästis med en ungdom - voilà ett oväntat möte. Jag hade alltså lite svårt att köpa den inledningen, men historien växte i komplikation och djup tills den vann över mig.
Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.
Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på 1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...
Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.
Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.
Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)
Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.
Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på 1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...
Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.
Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.
Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)
2015-09-30
NP 1923 - William Butler Yeats
"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"
Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.
Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.
Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.
Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.
Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.
Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.
Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.
Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.
Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.
Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.
Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.
Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.
Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.
Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.
Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.
Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.
2015-09-23
Nada - Carmen Laforet (1944)
Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungerar internationellt även utan något större hum om språket.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
2015-09-06
Kattöga - Margaret Atwood (1988)
Alldeles lysande. Ingen kan som Atwood ge inträngande beskrivningar utan att bli tyngande. En tjock bok, men varje enskilt kapitel är som en delikat smakbit. Jag blir aldrig övermätt, varje mening bara frestar min aptit att läsa vidare.
Historien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
Historien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
2015-08-26
Karl XII - Voltaire (1731)
Voltaires biografi över Karl XII är en faktaspäckad bedrift, som han började arbeta med redan på 1720-talet bara några år efter svenske kungens död. Voltaire skrev alltså om sin samtid och hade intervjuat många personer som varit inblandade i tidens storpolitik. Men han hade också tillgång till många skriftliga källor som entusiaster börjat samla in. Upplysningstiden seglar upp. Voltaires framställning är så faktaspäckad att det kan bli övermäktigt att försöka svälja texten för fort.
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
2015-08-17
De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna (1983)
En bok för alla utgav för åratal sedan en antologi med finsk humor, Konstiga saker de skrattar åt. Jag kan hålla med om titeln. En lika annorlunda upplevelse är det att läsa Paasilinna, och De hängda rävarnas skog, tillhör definitivt en av hans bästa. Hans böcker brukar kallas skrönor, samtidigt som författaren behåller pokerfacet och betraktar sig som realist. Men hans böcker beolkas av en rad udda existenser, med en alldeles egen frejdig äventyrsinställning som driver dem ut i den ena strapatsen efter den andra.
Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...
Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...
Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...
Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...
2015-07-23
The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde - Robert Louis Stevenson (1885)
Robert Louis Stevenson (1850-1894) skrev några oförglömliga historier under sitt korta liv. Dit hör Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Den läste jag, som så många andra, redan som barn. Men även när jag läser om den som vuxen, vilket händer då och då, uppskattar jag den lika mycket. Därför är det svårt att förstå att den höll på att bli en total flopp. Historier med en ung huvudperson förpassade författaren till 'barnboksfacket' och kom därför att ignoreras.
Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.
Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.
Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.
Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.
Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.
Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.
Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.
Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.
Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.
Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...
Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.
Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.
Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.
Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.
Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.
Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.
Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.
Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.
Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.
Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...
2015-07-12
Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)
En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).
Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.
Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.
Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.
Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.
Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.
Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.
Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.
Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.
Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.
Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.
2015-07-04
Pengar - Victoria Benedictsson (1884)
Den som är det minsta intresserad av Victoria Benedictsson, som skrev under alias Ernst Ahlgren, ska läsa Hennes döda kropp : Victoria Benedictssons arkiv och författarskap av litteraturprofessor Lisbeth Larsson (2008). Vid Victoria Benedictssons död, 1888, bara fyra år efter sin debut, fick hennes vän och yngre kollega Axel Lundegård ta hand om hennes efterlämnade manuskript, ett stort arkiv av pågående skrivprojekt. Han kom att i årtionden därefter redigera och ge ut dessa texter, ja i praktiken leva han på vad hennes texter inbringade.
Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.
Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.
Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.
Nu har jag läst Victoria Benedictssons romandebut Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.
Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.
Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.
Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.
Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.
Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.
Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.
Nu har jag läst Victoria Benedictssons romandebut Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.
Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.
Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.
Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.
Miraklet på Speedy Motors - Alexander McCall Smith (2008)
Del 9 om Damernas Detektivbyrå i Botswana. Anonyma hotbrev är en av de röda trådarna som rör sig obehagligt genom den i övrigt gemytliga historien. Mma Makutsis kommer allt närmare sitt äktenkap med fästmannen Phuti, när han går med på att köpa dem en lyxig dubbelsäng. Frågan är var den ska stå, eftersom de ännu inte har gemensam bostad. Problemen hopar sig när den inte ens kommer in genom dörren i enkla hem, samtidigt som Botswana får sitt mycket efterlängtade regn.
JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.
Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.
Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.
JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.
Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.
Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.
2015-06-30
Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)
Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.
Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.
Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.
Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.
Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!
Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.
Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.
Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.
Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!
Sveket - Birgitta Trotzig (1966)
Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
