Övermannen : en modern roman - Alfred Jarry (1902)

Alfred Jarry (1873-1907) blev inte gammal, men hann sätta spår i litteraturhistorien, en föregångare till absurdism och surrealism. Jag hade lättare att roas av Kung Ubu (1896), en pjäs som bland annat drev med Shakespeares Hamlet, uttryckt emr som Kasperteater. 

Övermannen är ett absurt hopkok, men som sådant modernt för sin tid, vilket också  romanens undertitel understryker. Jarry ville provocera, och ruska om sin samtid. Bokens tema är cykling och sex, vilket lär ha varit Jarrys huvudintressen. Och första meningen lyder: "Kärleksakten är en handling utan betydelse, eftersom man kan upprepa den i oändlighet." Det är  André Marceuils åsikt, romanens huvudperson. Omgivningen skrattar dock åt tanken att manlig virilitet skulle vara oändlig. 

I början konstateras också att människan skapade Gud, inte tvärtom. André Marceuil, är övermänsklig, såväl när han cyklar som när han utövar erotik, är han mer maskin än människa. Romanen tilldrar sig 1920, och är alltså en sorts tidig Science-Fiction, där människa och maskin tycks smälta samman, och alltså inleder den robot-romantik som blev så viktig i 1900-talets senare SF-filmer. 

Störst behållning har jag av mittenavsnittet, 'Loppet på tiotusen engelska mil', där fem män på en femmannacykel, tävlar mot ett snälltåg. Det intressanta är den detaljrika beskrivningen av det mycket snabba förloppet, vilket ger en sorts filmisk ultrarapid-kvalitet av de bilder den skapar åt mig. Beskrivningen av de fem männen, fastspända på sin femmannacykel gör att ekipaget i sig liknar ett lok med de helt synkront snurrande fem hjulen, och sägs överskrida 300 km/tim. Hur snabbt gick tågen i slutet av 1800-talet?

Jarry skapade begreppet 'patafysik', som lär vara vetenskapen om enskilda undantag, tvärtemot traditionell vetenskap som vill finna generella naturlagar. Marceuil tycks vara det mest övermänskliga undantaget, både var gäller cykling och sex, människa och mekanik blir maskin och utför bedrifter som bara hör SF-genren till. Maskinmänniskan bränsle är alkohol, dödligt för vissa. 

Visst finns det humor, kanske finns där fler ordlekar för den som läser boken i franskt original. Marceuils älskarinna, Ellen, väcker slutligen hans kärlek, när hon svimmat (efter 82 samlag på raken) och han tror att hon är död och gått honom förlorad för alltid. Då inser han att 'Ellen' faktiskt har samma uttal som franskans 'Hélène', alltså är hon symbol för den sköna Helena. 

Ännu ett tvärt kast, från fascinationen inför maskinsamhället, till nyväckt kärlek och död, likt 'Romeo och Julia' ? Och vid Marceuils tragiska död liknas han vid en korsfäst Jesus. Absurt, javisst, men också tragiskt. Och kan visst tolkas metaforiskt. 

Jerusalem - Selma Lagerlöf (1901-1902)

Har nu åter läst den roman som cementerade Selma Lagerlöfs berömmelse, Jerusalem. Romanen utkom i två delar, "I Dalarne" till jul 1901,  och "I det heliga landet" till jul 1902. Det var många år sedan jag läste böckerna första gången, men de fanns i stora drag kvar i minnet, vilket är ett bra tecken på att det är en klassiker, den lever kvar. Ändå blir en ny läsning alltid en ny upplevelse, där man kanske fokuserar på nya vinklar av läsupplevelsen.

Helhetsintrycket består, romanen behandlar tidlösa mänskliga upplevelser av andlig och psykologisk art, värda att meditera över. Samtidigt som Lagerlöfs stil är lättflytande, en uppsjö av historier sprudlar ur henne med klart språk och snabb flykt i  handling och naturligt flyt i dialogen. Hon skriver 'modernt' genom att historien saknar allvetande berättare, i stället bärs historien fram av karaktärernas egna inre tankar, en inre monolog som röjer deras känslor och upplevelser. Och mängden karaktärer gör att vi får en mängd olika åsikter och känslor inför samma händelser. Därav behöver författaren inte själv välja sida, allt har sitt för och emot.

Det är en utvandrarroman, långt före Wilhelm Mobergs dito. Att den tilldrar sig bland bönder i slutet av 1800-talet kan kännas ålderdomligt, men handlade om Lagerlöfs egen samtid. Sverige var fattigt och en stor utvandrar-nation vid den tiden. Romanen bygger på en verklig händelse, om dalabönder som kände sig kallade och flyttade till Palestina och blev del av en amerikansk församling i Jerusalem. När Lagerlöf fick idén att skriva om dem, reste hon med Sophie Elkan ner till Jerusalem (och Egypten) och gjorde efterforskningar, och fick prata med de utvandrade svenskarna och fick också med sig hem från dem gåvor till släkt och vänner i socknen de lämnat. 

Men det är klart att Lagerlöf också diktar fritt och bygger en väv av händelser så den passar hennes egen frågeställning, som främst gäller smärtan att mista sina rötter och sitt föräldrahem, som hon och hennes familj förlorade Mårbacka. Kanske var det temat undermedvetet, så viktigt i hennes eget liv. Lika viktigt är kallet, kreativiteten, frågan hur man skall bryta sig ur begränsningar och våga lyssna till sin egen inre intuition, och sin egen väg i livet. Oavsett om det gäller författande eller annan kreativitet. Men karaktärerna uppfylls av inre samvetsstrider, alla berättade ur olika synvinklar.

Väckelserörelser låg i tiden kring 1900, liksom teosofin och andra andliga upplevelser. Också splittringen mellan olika samfund och olika religioner låg i tiden och är relevant än idag, inte minst vad gäller oron i mellersta östern. 

Det enda smolket i bägaren när jag läser, är att jag inte kan låta bli att känna tvekan inför eländet som tecknas i staden Jerusalem - torkan, sjukdomarna, alla dödsfall - att det så tydligt avspeglar den tidens koloniala syn på 'fattiga länder', som underutvecklade på grund av en sorts lokal inre 'slapphet', oföretagsamhet. Att det måste till en man av svensk bondesläkt, erkänd för sin ledarställning i socknen i Dalarna, för att väcka dem till insikt och kreativ aktivitet. 

Visst, det handlar om berättelsens inre dramaturgi, emigranternas inledande vilsenhet avtecknar sig i traktens torka, sjukdomar och död, som symboler för deras svåra väg, att våga tro på sitt kall, att finna målet - enighet mellan alla folk. Församlingens regler (inspirerad av den amerikanska Mrs Gordon, som förlorat sina barn vid ett skeppsbrott) liknar först mest klosterregler, med avhållsamhet och tjänande genom oavlönat arbeta. När bonden Ingmar Ingmarson, som stannade i Dalarna, i bok 2 gör sin egen vallfart till Jerusalem för att försöka hämta hem Gudrun, den unga kvinna han övergav i bok 1, så blir det Ingmars egen kreativa lust, som sprider sig till de utvandrande, och luckrar upp de hårda reglerna, till något mer meningsfullt, som upplevs som positivt för alla. 

Allt blir så mycket bättre när de i slutet börjar arbeta med de lantliga sysslor de är vana vid, och där återfinner mål och mening i sitt eget arbete, arbetet de övergav i Dalarna, som gör att de kan styra sig själva och inte bara yttre ledares förmaningar. Det magstarka var att det krävdes en dalmas, av en släkt alla sett upp till, för att ingjuta livsmod i dem. Det rörde upp smolket i mig. Där syns också grodden till Mobergs utvandrarroman. Och också myten om Sverige för 120 år sedan, företagsamheten som svenskar tog med sig. Men också lika väl kunde bruka här för att växa sig ut ur fattigdomen. 

Jag läste en artikel av Agneta Pleijel, som besökt 'American Colony', och hajat till när hon insåg att det inte var ett vanligt hotell, utan den exakta platsen för Lagerlöfs utforskande resa. Minns inte ifall Pleijel var där på 1980- eller 90-talet hade, men den fanns kvar över hundra år efter grundandet. Och Pleijel noterade (hoppas jag minns rätt) att Lagerlöfs bok var förbjuden läsning där. Jag kan förstå ifall de tyckte att beskrivningen av deras arbete var för negativ. I alla fall tog det inte lång tid innan man åter tillät äktenskap. Vilket väl borde vara en förutsättning för överlevnad och tillväxt i långa loppet. Församlingens huvudtanken var att försöka ena ett folk i splittring. Och den idén är relevant än idag. Än idag behöver vi lära oss tolerans för att minska split. 

Jag är inte ensam om att vara tveksam till delar av del 2. Folk älskade genast del 1, I "Dalarne", och tvingades sedan vänta i ett helt år på upplösningen, och då började den med mycket elände. När jag dessutom läser brev skrivna av Lagerlöf, inser man att hon själv ansåg att hon hade svårare att få ihop bra scenerna i Palestina i del 2, att det arbete gick trögare. Och att de kritiska rösterna inte var oväntade. Hon satte därför själv igång med att förbättra boken, vilken kom i en betydligt omarbetad upplaga 1909, och att det är denna senare upplaga av bok två som jag har läst (vilket jag först inte visste), och som är den som senare upplagor har följt.

I alla fall är alla avsnitt som utspelar sig i Dalarna (i både del 1 och 2) oerhört sköna att läsa. Dramaturgiskt fulländade, så som Lagerlöf är en mästare i. Hon var inte en religiös författare, men helt klart handlar detta sökande efter Gud, Kristus, om den inre rösten, intuitionen som människan alltid söker för att finna mening i sitt eget liv. Och i det sökandet ingår syner och andliga upplevelser, även då mer hedniskt oknytt. Alla ser och hör inte Kristus. Det kan vara lika viktigt att tro på älvor i en rosenbuske för att finna vägen till sin egen inre glädje och kreativitet. Vi ska vårda naturen, inte tro på de förkunnare som betraktar det sköna som djävulens frestelser. Ibland behöver man bryta upp för att komma bort från andras begränsningar, eller för att finna sin egen kreativitet. Även om man inte stannar på vallfartsorten, utan hittar tillbaka hem igen.

Lagerlöf var en värdig nobelpristagare för sin tid.

NP 1931 - Erik Axel Karlfeldt

Nobels litteraturpris 1931 fick en unikt kort prismotivering. "Erik Axel Karlfeldts diktning". 

Lika unikt är att han tilldelades priset postumt. Karlfeldt (1864-1931) erbjöds priset redan 1919, men avböjde, vilket låter sunt eftersom han själv satt i Svenska Akademin sedan l904 och ingick i Nobelkommittén som utsåg pristagarna. Men Akademin var uppenbart envist ihärdig. När Karlfeldt avlidit och inte kunde protestera, korades han. Undrar ifall Akademin kände ett behov av att höja statusen på sina egna medlemmar, med tanke på sin Nobelprisuppgift? (Priset 1919 gick i stället till Carl Spitteler, Schweiz.)

Efter af Wirséns död 1912, övertog Karlfeldt uppgiften som Svenska Akademiens ständige sekreterare och insåg att det fanns försummelser att åtgärda. Bara sex av de aderton var författare eller litteratur-forskare (vilket skulle kunna förklara raden tveksamma val bland de tidiga nobelpristagarna). Redan 1912 invaldes Verner von Heidenstam, 1913 litteraturhistorikern Henrik Schück, och 1914 Selma Lagerlöf. 1931 hade andelen ledamöter med skönlitterär anknytning ökat från en tredjedel till två tredjedelar.  

Karlfeldt var erkänd nationalskald, som fick tala direkt till folket vid högtider, respekterad för metrisk yrkesskicklighet, estetiskt lärd, passade in i tidens provinsiella nationalideal och konservativ poetisk estetik. Han målar med ordklanger, assonanser och alliteration, rimkonsten är mästerlig - i en tid när modernismens fria dikt stod för dörren. Någon har sagt att Karlfeldt brukade nynna när han diktade. För mig blir hans dikter aldrig lika uppenbart sångbara, som t ex Frödings dansanta rytmer, han är tyngre.   

Karlfeldt växte upp i en tid när Bibeln var viktig inspiration, oavsett om man var religiös eller inte, det påverkade språk och bilder, vilket idag kan göra Karlfeldt storvulen och svårtillgänlig. Bondepraktikans visdom låg än närmare hans hjärta, vilket kan tyckas än avlägsnare för de flesta idag.    

Karlfeldt är ingen enkelt skildrande naturlyriker. I stället binder han samman människa och natur mer mystiskt, psykologiskt och sensuellt, och den biten kan jag ofta ta till mig. Han lever med i årets kretslopp, med väder och vind, och intim växtkunskap. Även växterna hör till de lärda kunskaper som bara ett fåtal besitter idag. Så mycket går mig förbi, även om naturkänslan ofta väcker genklang i mig. Naturen som symbol för känslor och själstillstånd.

Karlfeldt avslöjar inte sina personliga känslor, allt blir omskrivningar via årstider och växter och lärda symboler och referenser. Han är i naturen. När jag kan följa med honom i den naturen, då väcks mitt intresse, men alltför ofta kan jag inte associera med hans lärda bilder, de blir då en vägg som avvisar mig, och den musikaliska klangen i orden ljuder då inte lika starkt i mig.   

Ordens musik finns där, rytmen - om än mer kyrkotung än livligt dansant som hos Fröding. Konsonanter och vokaler och rim går igen, upprepas likt musikaliska toner i ackord. Rimen går aldrig på slentrian, ofta känns de originella. Strofernas uppställningar och upprepningar, paralleller och kontraster, liknar också hur många tonsättare arbetar. 

Jag har senaste året läst alla Karlfeldts diktsamlingar och anar hans livsutveckling. Den första samlingen, Vildmarks- och kärleksvisor (1895) är ljust stämda naturdikter, där jag känner och sympatiserar med naturkontakten. Kanske inbillar jag mig, jag som har släktband till Dalarna, känslan att jag 'känner igen naturen', jag lägger väl in mina egna minnen i kombination med den omedelbara glädjen i naturens närhet. Dessutom var han ung och kärlekstörstande. Även om debuten inte är tekniskt fulländad, känns den innerligare och mer äkta än många senare, tekniskt virtuosa dikter. 

Andra samlingen, Fridolins visor och andra dikter (1898), gav mig inte vad jag väntat mig av titeln, något dansant och musikaliskt enhetligt, i stil med Bellmans typgallerier. För mig blev totalintrycket 'splittring'. Jag saknar den närhet till skogen som jag fann i debutsamlingen tre år tidigare. Enstaka dikter griper mig, men jag glömmer dem snabbt. Alla utom näst sista dikten, 'En fader', om en man som har en son i lönndom, en son han aldrig erkänt och nu har dåligt samvete över. Siar Karlfeldt om sin framtid, och de utomäktenskapliga barn han senare fick, eller fanns det fler tidigare?

Tredje samlingen, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) ger mig åter naturbilder jag kan relatera till. Karlfeldt är bäst när han lyfter fram natur och växter och låter dessa måla människan och livet via myter. Som 'Mikrokosmos', med temat de fyra elementen - jord, vatten, luft och eld. Den lärde Karlfeldt döljer sina känslor, bakom symboler och idéer från äldre tider. Det kan bli tungt. Hellre då lite humor som i dikten 'Fridolins dårskap', där jag anar en fejdigare självsyn. Karlfeldt lär ha haft en vinnande humor i levande livet, men visar inte så mycket av det i dikterna. 

Minnesvärda dikter för mig är 'Längtan heter min arvedel', 'Dina ögon äro eldar', 'Äppelskörd' och 'Kom i lunden'. Men samlingens andra del, 'Dalmålnignar på rim', i sin anda av kurbitsmålningar att lyfta fram vardagen i det lantliga Dalarna till biblisk höghet, trodde jag skulle ha fler minnesvärda dikter, men det var bara en som levde för mig, övriga känns föråldrade, svårtillgängliga, för att ge något vardagsnära idag. Den enda jag minns som levande är 'Jungfru Maria', som inleds: 

        "Hon kom utför ängarna vid Sjugareby 

         Hon är en liten kulla med mandelblommans hy 

         ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by"

Flora och Pomona (1906) visar tydligt att Karlfeldt nu är medelålders, livet är inte längre bara en blomstrande lustgård, där finns också titelns fruktgudinna 'Pomona', när erfarenheterna mognat har de tyvärr börjat kasta långa mörka skuggor över hans tidigare positiva sinnlighet. Jungfrun tycks nu alltmer som en illusion och överlagras av kvinnliga demoner. Men mycket döljs bakom 'lärda'  symboler och växtkunskap och myter. Samling innehåller många demoner och svarta hemliga känslor. 

Dikter som 'Nattyxne', 'Hjärtstilla' och 'Jordanden' visar fräna paralleller mellan växter och hans nya bild av kvinnan och erotiken, som mer förrädisk, ett subtilt hemlighetsmakeri kring passion, som inte chockerar läsarna, men väcker bittra skuggor, som när sinnligheten drar med sig veneriska sjukdomar. Därefter 'Beckblomster', svarta och fyllda med ångest, s.k. tjärblomster som enligt kommentaren i min upplaga folkligt associerat till 'helvetets straff'. Del 1, 'En frälst' tar jag till mig genom sin enkelhet, åter om medelålderns besvikelse ('min ungdom har torkat hän', osv). I del 2, 'En förtappad', ökar ångesten. 

Efter dessa kommer 'Häxorna', Karlfeldts mest originellaste och mest svårtolkade, det flammar och osar av demoni. Ytligt sätt lär han skildra häxprocessernas tid. Som alltid, svårtolkat blir omtalat, och har fått en rad tolkningar, alltifrån kampen mellan sinnlighet och social konvenans, till personliga relationer och jagets kluvenhet. Om jag struntar i de lärda referenserna och bara tolkar via min egen känsla, handlar den för mig om förra sekelskiftets demonifiering av kvinnor som bejakade sin sexualitet. Samtidigt känner jag det som om Karlfeldt lagt in mycket av sin egen blick i djävulen, han vet att kvinnor inte saknar sexuella känslor, nästan som om han skuldbelägger sig själv för att ha lockat fram dessa känslor i en tid när det fördömdes. Minst två kvinnor födde hans barn i hemlighet. Flera andra dikter handlar om hur modern, som fött sitt barn i skam/hemlighet, ändå hoppas på att hennes 'oäkta' barn ska kunna 'försona allt' och stiga till sin rättmätiga plats i livet. 

Jag har svårt att relatera till förra sekelskiftets dekadenta demoni. Så min favorit i denna samling är en ren översättning Karlfeldt gjort av en norsk folkvisa, som demonstrerar fasta könsroller som ett socialt spel, som sedan uppdagar att så behöver det inte vara, man kan råka ett gott ärligt hjärta och då slippa detta spel. Alltså ett ljusets bloss i allt det mörka.

    "Ja, när de rätta mötas,         Ungdom och fägring vika, 

      är allt i sitt rätta lag.            men hjärtat slår friska slag,

     Troget på väg de följas         kärleken håller sin värme

     i sämja och gott behag.        och varar till dödens dag."

Arbetet i Svenska Akademien blev alltmer betungande, Karlfeldt satt i Stockholm och längtade tillbaka till jorden i Dalarna. Då, 1913, drabbades han av svår lunginflammation som varade i två månader och krävde påföljande lång konvalescens. Och sen utbröt första världskriget 1914 och rysk revolution. 

Så i femte samlingen, från krigsslutets år, Flora och Bellona (1918), har Flora fått sällskap av krigsgudinnan Bellona. Själv kan jag med tanke på den förra demoniska samlingen, även associera till den giftiga växten Belladonna, känd inom häxkonsten, eftersom den ger hallucinationer. 

Karlfeldt har åldrats märkbart. 1918 var också det år då han slutligen gifte sig med sin trogna älskarinna (sedan 1901), Gerda, med vilka han redan hade fyra barn (äldsta sonen född 1903), som nu slutligen blev 'legitima'. Han har lämnat sin kvinnotjusande persona bakom sig, sent omsider stadgad som familjefar. Så här finns inga kärleksdikter. Temat är mörkt: sjukdom, åldrande och död. Behållningen är de sprickor i den blanka ytan som sjukdomstiden åstadkom, som i dikten 'Sjukdom' som relaterar till Karlfeldts egen sjukdomstid, vilket gör att även jag kan känna igen mig.

Att jag saknar positiv samhörighet med naturen, är under omständigheterna inte konstigt. Några få finns, som 'Klagosång till en lantman' som skrevs redan 1909, men innehåller medelålderns höstkänsla. En resa till Öland 1917 ledde till en rad dikter till Ölands natur, men också ärar Stagnelius. Och några från Roslagen, men jag kan inte relatera. Jag saknar personliga referenspunkter. Varför vill nationalskalden skriva om häxors färd till blåkulla? Inte som häxorna i Flora och Pomona, utan nu mer ... barnvänligt? Lika ytliga tycks en del samhällskommentarer, som känns obegripliga, det ända som får mig att le är slutraderna i "I marsvind" (alltså 1917, när ryska revolutionen avsatte tsaren):

    

    "Vad bryr vi oss om tsaren? / Se staren, se staren."

Ett fyndigt rim, tolkar han den svenska opinionen eller sin egen önskan att hellre gå ut i naturen och fågelskåda, än prata politik? "Poeten och sångmön" inleds: "Ett dårhus och ett bårhus / är människornas krigande värld." Så poeten flyr till ungdomsminnen. Fridolin får tala för Karlfeldt, men även hos "I Fridolins spår" råder höst och förödelse: "O Fridolin, din borg är stängd / och skum och stum också."  Mot mitten kommer raderna "... frost och fukt förhärja fritt / din lustgård, Fridolin!"  

Med de dystra slutraderna:

                  "O Fridolin, din sång är tömd

                   och dömd och glömd också."

I dikten 'Testamente' tycks Karlfeldt vilja lämna över diktarmanteln till en yngre eldsjäl. Nog kände sig Karlfeldt förbrukad.

Karlfeldt sista samling, Hösthorn (1927), får dock se en nytändning, 1920-talet återvänder åter glädjen, 1921 köpte han Ollasgården i Sångs i Dalarna, och kunde åter njuta av naturen. Dikten 'Höstens glädje' visar redan med sin titel att livet inte är slut bara för att åldern stiger. och döden närmar sig, även den gallko som sinar kan glädjas. Oavsett om det nu är ironiskt eller inte, så finns en ålderns visdom som mjukar upp livets plågor.  

Naturen höst och vinter är allmängiltigt meditativ. Mognad, fullbordan, fäbodskulturens vallhorn som en variant av ymnighetshornet.  "Vandring" tycks tala till den yngre generationen: "Här är din väg, där spenslig björk / mot åsen byggt en ljus portik." och jämför med sig själv, åldrad: "Min väg går bort åt en annan trakt. / Den dunklar in i valv av gran". 

Det känns mer insiktsfullt än dystert. Även "Sub luna" om kärlek, dryck och sång, liv och död. Och "Aftonbön" (Sjugare den 6 april 1925)

    Jag vill till ro mig lägga

    i nattens svala sköt

    och stilla tankar dägga 

    ur allt vad jag led och njöt. /.../

   

"Eriksgata" tycks ta det historiska begrepp för en nyvald kungs riksresa, och göra Karlfeldts egen variant, hans förnamn var ju Erik, och talar här om sin kontakt med naturen 

    "Jag tar dig i ägo, du gamla skog, 

     och all din mystiska värld. 

     Jag hälsar dig, höjd över gångarens bog, 

     på denna min Eriksfärd. /... /

"till vildmarkens hemliga slott"... där tronen länge stått tom.

Den raden ger många möjliga tolkningar vid livets slut.

Och samlingens sista dikt "Vinterorgel" - är en värdig avslutning, naturens sömn i frostig kyla, väcker många bilder, som minner om livets kretslopp, likaväl som årets. Och trots sin skickliga rimväv känns den modern och fri och rörlig som en sommargardin. Trots att Karlfeldt alltid avvisade modernisimen Värd att läsas igen.  

Tre Systrar & Körsbärsträdgården - Anton Tjechov (1901 + 1904)

 "Tre Systrar" (1901) i fyra akter är märklig genom att det förflyter ett par år mellan varje akt. Så pjäsen visar livets flykt, hos mer eller mindre sysslolösa militärer och fyra kvinnor i den utbildade medelklassen. Tjeckov ser ironiskt på livet, personerna lyssnar sällan på varandra, de rör sig i sina egna tankar, hoppas och önskar, tror på förändring, men det mesta fortsätter i samma cirklar - oavsett att åren går. De sysslolösa börjar tänka att 'arbete' måste vara meningen med livet, men när de väl får arbete, tröttar de ut sig, inget är som drömmen.

Allt är en stämningsbilder. I synnerhet "Körsbärsträdgården" (1904) - en stämningsbild över Ryssland inte långt innan revolutionerna rullar igång. Tänker på Hjalmar Söderbergs som skapade ironiska stämningsbilder från Stockholm vid samma tid. Tänker också på Rilke som förälskade sig i den Ryska naturen och var rädd för det larmande Paris. Men nu hugger de ner trädgården, alla de vackra körsbärsblommen går om intet ...

Martin Bircks ungdom - Hjalmar Söderberg (1901)

Har läst om Martin Bircks ungdom, jag vet inte för vilken gång i ordningen sedan jag var ung, men jag växer aldrig ur den. Har alltid sympatiserat med den här boken, en författares barndoms- och uppväxthistoria. Var det den som väckte mitt intresse för uppväxtskildringar?

Den är så stilren, inte ett onödigt ord, språkligt skön att läsa. Bitvis är den ren och klar och allmängiltig som en saga. Och den blev Söderbergs genombrott, efter all kritik av debuten, Förvillelser, får han en hel del erkänsla. Viktigare idag, är att boken fortfarande lever och är läsvärd.

Texten är indelad i tre delar. Först, 'Den gamla gatan', 12 ganska korta kapitel, med barnets förundrade möten med världen och livet. Vänner som öppnar dörrar till nya erfarenheter. Man kan läsa det som saga, drömmar eller metaforer. Boken inleds med drömmen om de röda och blå blommorna, där Martins mor säger att han bara får plocka blå blommor, och när jag gör det, visar de sig ändå vara röda. En mardröm, hur han än gör blir det fel. Vilket blir som ett tema för svårigheten att hitta rätt i livet, med en ständig underström av låggradig ångest. 

En annan viktig bild är sprattelgubbe Röde Turken, som han tycker särskilt mycket om eftersom farbror Abraham som givit honom den förklarat att Röde Turken inte är en vanlig sprattelgubbe, utan tänker och menar att han sprattlar av egen fri vilja, och också slutar att sprattla av egen fri vilja. En närmast kuslig metafor för livet. Barnet gläds åt att sprattelgubben tänker och lever, medan vi vuxna inser oss bundna av trådar som hindrar individens frihet, samhällets krav och förväntningar.

s.50 "Så lades år till år, och nytt fick begrava gammalt, medan Martin långsamt övades i livets dubbla konst, att lära och att glömma."

Del 2, 'Den vita mössan' har 16 kapitel, en del av dem längre än i första delen. Martins insikter säger att en tredjedel av livets sanning har han fått av sina vänner, en andra tredjedel har han försökt lära in av sina lärare, och sen måste han själv komma fram till den sista tredjedelen av sanningen. Och det är inte det lättaste. Han börjar upptäcka dubbelmoralen i det oscarianska borgerliga samhället, och försöker lära sig att leva med det. Han vill bli författare, men vågar inte visa upp detta för sin omgivning, eftersom han tror att han då ska hånas för detta. Religionen är också en stor stötesten. Det är här de lite längre och mindre klara kapitlen dyker upp, men de flesta unga människor kan känna igen sig i Martins funderingar under vuxenblivandet.   

Den avslutande del 3, 'Vinternatten', är sex slutkapitel, med en sorts summering av status quo i  Stockholmslivets dubbelmoral. Martin har resignerat i sitt byråkratiska kontorsarbete, slutat fantisera om kreativt författande. Han har har funnit en kvinna att älska, men har inte råd att gifta sig, så de träffar varann i hemlighet. Slutkapitlen innehåller mycket inkännande och radikala insikter i kvinnors situation, både de som måste förbli ogifta och de som tvingas gifta sig utan kärlek. Sällsynt för sin tid. Men har gjort att texten lever än idag.

Kvinnan han älskar har fastnat i valet mellan ensamhet och kärlek i lönndom. Hon känner sig ha två  samveten. "Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och att det en gång skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå varför man fordom hade höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam och smuts och kallat den synd." Det andra samvetet var från barndomens enkla övertygelse att  man "... bara behövde vara snäll, så gick det nog bra." (s.133)                                                                          

Söderberg belyste sin tid, och även om kritiken sa att han var för resignerad och tröstlös, så kan man som ung i mötet med vuxenlivets hårda väggar ofta känna igen sig, och idag känna, att hur än jobbigt livet kan kännas, så har samhället utvecklas under 1900-talet och är på väg åt rätt håll.  

I den avslutande 'Vinternatten' förenas det unga paret i en vision av samhörighet, två ensamma människors kärlek som upplöser motsättningar, när de försöker mötas halva vägen, även om Martin känner dåligt samvete, eftersom han inser att det alltid är kvinnan som drar det kortaste strået. 

The Shadow-Line : a Confession - Joseph Conrad (1916)

Efter att ha läst ett antal av Conrads verk tillkomna kring sekelskiftet 1900, har jag nu gjort ett hopp fram till The Shadow-Line (skriven 1915, tryckt 1916 i tidskrift och 1917 i bok). Jag upplever genast texten som 'modernare', mindre viktoriansk, än de tidigare verken. Är det åren som gjort Conrad mer driven, påverkad av modernare texter? Idémässigt har han mognat. Eller kommer min känsla av att historien berättas i jag-form och att detta jag är en ung man? Rytmen känns snabbare, antagligen för att berättandet inte går omvägar via en eller flera berättare, och den unge jag-berättaren vill inte grubbla. 

Idén till berättelsen fick Conrad dock redan 1899, med arbetstiteln 'First Command'. Om den unge namnlöse man som tröttnat på att gå som styrman, säger upp sig och då helt apropå erbjuds en tjänst som kapten, att ta ett segelfartyg strandsatt i Bangkok - på grund av att dess kapten avlidit - och föra den tillbaka till Singapore. Självklart tackar han ja till detta möjliga steg i karriären.  

Conrads ursprungliga idé, liksom den slutliga titeln The Shadow-Line, anspelar på gränsen mellan sorgfri ungdom och vuxenlivets ansvar och krav, tröskeln att ta sig över för att nå mognad. 20-åringens känsla är att världen rör sig kring honom, men anar föga om vilka problem han kommer att ställas inför. Och som alltid hos Conrad är ett huvudtema samarbetet mellan sjömännen, hur de ställer upp för varandra. 

Erfarenheterna, utsattheten på havet, oskyddad inför naturkrafterna, och malarian från träsken kring Bangkok, är den tröskel som visar människans litenhet i universum. Och enligt Conrads synsätt är det först efter den insikten som individen har något att ge, i samarbetet i gruppen, som en av kuggarna. Alla unga har en övergångsrit att genomgå för att uppnå mognad. Det kräver tid och eftertanke.

I denna berättelse är det inte vinden som drabbar fartyget, utan tvärtom frånvaron av vind, en onaturligt långdragen stiltje, parat med malaria, som strax drabbar hela besättningen, utom den unge oerfarne kaptenen och hans hjärtsjuke allt-i-allo Ransome. Först hade förhoppningen varit att bara man lyckats ta sig från Bangkok ut till de livgivande havsvindarna, så skulle allt ordna sig. Men då drabbade stiltjen, orörligheten, frånvaron av rörelse och förändring.

Här är det viktigt att notera att medan Conrad skrev på denna berättelse, vilket gick trögt och pågick hela 1915, så pågick Första världskriget, med det tröstlöst låsta läget i Flanderns leriga skyttegravar. Miljoner dog, men läget tycktes lika oförändrat som stiltje på havet. Conrads äldste son, bara 17 år, ställde upp frivilligt, överlevde men sårades. Conrad våndas och identifierar sig i det symboliskt liknande läget, våndan och behovet av kamratskap mellan soldater liksom sjömän, och vägen till mognad. 

Idén från 1899, blev alltså inte fullbordad förrän Conrad såg en parallell till sin egen och andra unga sjömäns vånda på havet, som en möjlig jämförelse till sonens unga krigshärjade generationen. Olikheterna är yttre, inte inre. Skugglinjen är inre. Även om skalan skiljer sig enormt, med berättelsens 10-20 sjuka sjömän, jämfört med milijoner döda på Flanderns blodiga slagfält, så blir Conrads text mer hanterbar för läsaren.     

I Conrads text ställs jag-berättarens oerfarenhet i relief mot den hjärtsjuke Ransome, vars erfarenhet lärt honom att kontrollerar sina känslor och rörelser, och på det sättet hushålla med sin energi, medveten om dödens närhet. Lugn och anspråkslös, noterar han allt och ligger hela tiden steget före,  hetsar aldrig upp sig utan lycks sprida en tröstande trevnad omkring sig.   

När fartygets förre kapten avled blev de liggande i ett malaria-område vid Bangkok. Förste styrman, Mr Burns, som hoppats bli fartygets nye kapten, blir därför först rival till den unge jag-berättar kaptenen. Men han insjuknar strax, och rids av mardrömmar efter den döde kaptenen, som tycks ha varit ytterst labil intill döden. Mr Burns vidskepelse växer till irriterande spökhistorier. Ändå överges han inte, när han vädjar till den nye kaptenen och deras sjömansgemenskap. Hoppet var att få komma ut på öppna havet och andas friska hälsobringande vindar.   

Den unge oerfarne kaptenen som först inte velat lyssna till några råd, hur än välmenande, har börjat notera de stoiska sjömännens seghet och inser att problemen inte är riktad mot honom. De är alla små kryp i det stora universum. Besättnigen är helheten, hur än liten, som dock håller samman, oavsett vad. Efter flera veckors stiltje, omges de av ett ogenomtränligt mörker, varpå regn forsar som ett vattenfall ner över dem ur svarta moln. När de till slut räddas av en passerande ångbåt, känner den unge kaptenen att han åldrats åtskilliga år.

Jag-formen gör The Shadow-Line till en mycket rak och lättläst berättelse. Men tro inte att den är så enkel på djupet som den kan tyckas på ytan. Alla karaktärer är pusselbitar, möjliga att tolka metaforiskt. Eller som speglingar av frågor vi möter på vägen till mognad.  Liksom perioder när vi omges av mörker, av deprimerande förlamning, innan vi når vägen ut.  

Det är en annan Conrad, en 15 år äldre Conrad som skrivit, The Shadow-Line, än som skrev intrigen i Lord Jim. Det är uppenbart. Hjältar finns inte, alla har fel och brister, men om vi hjälper varann är inget olösligt. Alla sitter vi i samma båt, med samma sjukdom och död. Men om vi lever vårt liv kan vi paddla oss fram. 

Falk : a Reminiscence - Joseph Conrad (1901)

Karaktärsdriven långnovell, som så ofta hos Conrad. Centrerad kring etiska frågor. Eftersom jag nyligen läst 'Lord Jim', tänker jag på likheten, att första halvan av historien handlar om berättarens och läsarens förvirring inför huvudkaraktärens, här bogserbåtskapten Falk, underliga sätt att bete sig. Tills vi får veta hans olyckliga förhistoria. Då blir denna text plötsligt Conrads version av kannibal-temat, hur svält under sjönöd kan leda till att överlevnadsinstinkten tar över.

Liksom Lord Jim, dömer Falk sig själv. Att han blev vegetarian på kuppen gör det lätt för mig att sympatisera med honom, även om hans omgivning, som inte förstår skälet, anklagar honom för att vara 'snål' - att han vägra köpa kött, steka kött. De få som får veta vad som hänt möter honom med avsky. Bara berättaren själv, menar att man inte ska vara så pjoskig, åtminstone ska man inte döma utan att ta reda på omständigheterna. Berättaren säger diplomatiskt: "In all these tales, there is always a good deal of exaggeration."

Men 'Falk' är också till största delen en passionshistoria. Falks hunger efter kärlek är starkare än hungern efter mat. Han vill gifta sig med en ung kvinna han förälskat sig i, men vill inte dölja vad han varit med om, men tiden går för han har svårt att komma fram med sanningen. Flickan är föräldralös, men har levt i tio år med sin farbrors familj. Farbrorn visar ilsken avsky och avvisar Falk. 

Risken är är därför stor att Falk därmed ska förlorar sin kärlek. En liv utan kärlek är den utstöttes hunger jämförbar med fasan över att ha ätit människokött. Men berättaren medlar, och Falk och den unga kvinnan (som bara talar tyska) tycks dras till varann som tvillingsjälar, menade för varann, hon är medkännande i hans olycka, mer än någon annan.

Även om historien börjar trögs, utvecklas historien till något mycket läsvärt med flera bottnar värda att begrunda. Jag antar att Conrads många år på sjön, det stilla glidandet runt världen, instängd på liten yta med andra män, var en sorts grundskola för ett långsamt berättande, ett lugnt sätt att väcka nyfikenhet, när ingenting fanns som stressade. Sjömannens liv på de stora haven måste ha känts som om där fanns 'all tid i världen' - till skillnad från vår egen stressiga tidsålder med tusen järn i elden. 

The Touchstone - Edith Wharton (1900)

 Edith Wharton (1862-1937) var en amerikansk författarinna född inom New Yorks överklass. Åren 1866-72 tillbringade hennes förmögna familj med resor i Europa (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland) vilket gjorde unga Edith flytande på flera språk (franska, tyska, italienska). Hon kom också att resten av livet älska resor, och lär ha korsat Atlanten 60 gånger, och de sista 30 åren av sitt liv var hennes bas Frankrike (där hon också är begravd) och där hon var värdinna för en av Paris mest populära litterära salonger.

Edith Wharton fick 1921 Pulitzerpriset för sin roman The Age of Innocence, första kvinna som fick detta pris. Och lär ha nominerats till Nobelpriset 1927, 1928 och 1930. Jag har ännu inte läst den prisbelönta romanen, men har naturligtvis sett filmversionen, vilken väckte mitt intresse.

Nu har jag läst ett av hennes tidiga verk, den första kortromanen The Touchstone. Och som sådan är den imponerande välskriven. Ett ungt par från New York, där mannen Stephen Glennard vill gifta sig med Alexa Trent, men han har inte råd. Men han har en uppsjö av brev från en känd författarinna, Mrs Aubyn, avliden sen ett par år. Nu har litteraturforskare börjat skriva hennes biografi och eftersöker brev, eftersom hon verkade ha ont om vänner. 

Att sälja dessa brev skulle ge Glennard ett startkapital att gifta sig på. Han är själv inte litterärt intresserad, och var mer irriterad på än glad för alla brev hon skrev till honom. Hur än berömd författare Mrs Aubyn varit, hade hon tydligen saknat vänner. Glennard hade som sådan varit motvillig, och beslutar nu att sälja breven. Och kan då gifta sig, vilket hade blivit allt mer pressande eftersom han riskerade förlora Alexa om det drog ut mer på tiden. 

Men Glennard berättar inte var pengarna kom ifrån. Alexa hade just läst en roman av Mrs Aubyn när de träffades, och han nämnde att de var bekanta, men nämner inget om hennes brev. Breven väcker stort intresse och nyfikenhet när de utges, mycket större än han väntat sig, vilket leder till att hans eget dåliga samvete växer. Folks ohöljda nyfikenhet väcker hans självförakt, att han utlämnat något så privat, och ökar rädslan att sanningen ska avslöjas, att hans hustru ska förakta honom och skada deras kärlek. Hans rädsla gör att han själv börjar dra sig undan och själv blir upphov till det han själv befarat. Deras äktenskap blir stelare, de delar inte längre samma intressen och vänner. Glennard flyr in i sitt arbete.  

The Touchstone (Prövostenen) känns som en mycket bra ingång till hennes författarskap. På cirka 100 sidor skildras huvudsakligen Glennards psykiska strid under flera år, från  den först fruktlösa uppvaktningen av Alexa, till giftermål, deras första lilla billiga hus på landet, tills Glennards oroliga själ får dem att återvända till New York, staden, när han vill ha fler möjligheter att undvika intimitet med Alexa, i sin rädsla att 'avslöjas' - fram till det slutliga avslöjandet och förlösandet av deras psykologiska kris. 

Texten igenom är atmosfären psykologiskt spänd, Wharton håller mig intresserad av hur intrigen ska utvecklas. Ett huvudtema i texten gäller om det är rätt att offentliggöra privata brev. Om även en berömd författares privatliv ska helgas eller inte. Åtminstone borde författaren hinna kallna i kistan, låta åren gå, så intresset kan handla om litteraturen och inte om skvaller. 

Vilket får mig att tänka på Selma Lagerlöf och Sophie Elkan som just vid sekelskiftet kom överens om att bränna varandras brev för att de redan insåg att eftervärlden skulle vilja läsa dem. Många av Elkans brev förstördes. Och Lagerlöfs brev blev inte offentliga förrän från 1990. Alltså var ämnet på tapeten vid förra sekelskiftet. 

Glennards äktenskap utsätts alltså för stora påfrestningar på grund av den skuld och skam han känner. Frågan är väl inte ifall vi håller med om detta idag, då många skriver nyckelromaner med öppna avslöjanden av kända personer, och gör TV-serier om brittiska kungahusets skandaler, och mycket liknande. Antagligen kan vi idag inte bara gräva i skvaller, utan även sympatisera med den utsatta. Glennard är rädd att bli fördömd av sin omgivning, och än mer av sin hustru. 

Om man ska försöka beskriva Whartons stil så kan man jämföra med såväl Jane Austens fräna humor och Henry James karaktärsdjup. Men texten är snabbläst, och elegant utförd, och håller mitt intresse uppe från första till sista sida. Där Austen avslutar med ett lyckligt äktenskap, granskar Wharton i stället äktenskapet och hittar de psykologiska fällorna. 

Texten kan sägas notera könsskillnader, de psykiska. Mannen slåss med sitt Ego och uppfyller därmed sina egna värsta farhågor. Medan hustrun är intuitiv på ett sätt mannen aldrig ens kunnat tänka sig. Hon luskar tidigt ut varför mannen mår dåligt. Hon försöker lindra hans plågor, men han inser det inte. 

Men de återfinner varann, och hustrun vill göra avbön genom att betala tillbaka pengarna. Tror inte Glennard egentligen ser någon vits i den biten - för vem ska de betala till? Mrs Aubyn är död och har inga släktingar. - Men Alexa hittar meningen i hela upplevelsen, som om Mrs Aubyn är den som fört dem samman - trots allt. De har gått sitt golgata genom henne och måste nu erkänna henne och bli de vänner och supporters, hon önskat sig men aldrig fick i livet. 

Det är en litterära pärla.

Lagt kort - Joan Didion (1970)

En kort och lättläst roman, någon kanske kallar det en 'bagatell'. Men den är onekligen välskriven. Intressant upplägg, den inleds med små monologer av huvudkaraktärerna som både gör läsaren nyfiken på vad som ska hända, och en känsla för karaktärernas 'karaktär', så krävs inga beskrivningar och pekfingrar i resten av boken. Sedan återges handlingen i ganska korta munsbitar med lite hopp fram och tillbaka i tiden. 

Men tyvärr är boken sååå deprimerande. Utgiven 1970, ger boken dock en 1960-talsbild av meningslösa liv i Hollywoods omgivning. Otrohet och sexuellt skvaller tycks vara huvudsysslan för de flesta. Den plastiga livsmiljön är kärlekslös och verkar ännu inte ha hört talas om Flower Power och 'Make love, not wars'. 

Kreativiteten inriktas på ytliga B-filmer, kvinnorna är brickor och barn oönskade, olagliga aborter vardagsmat. Huvudkaraktären, Maria, orkar inte lyssna på skvaller och ytlighet, utan flyr ut i tystnad. Hon tvingas till abort när hon inte vet vem som är far till hennes andra barn. 

I en villrådig och maktlös längtan till förändring, börjar hon köra fram och tillbaka på motorvägen, irrande utan mål och mening. Så hon blir kvar i detta meningslösa liv, även om (periodvis) på vårdhem, fortsätter spelet, patiensen som aldrig går ut ...

En tidsbild, som läsaren själv får tolka, för mig kritisk. Och för mig intressant för att den är från 1970 och inte bortglömd.

Lord Jim - Joseph Conrad (1900)

Joseph Conrads två mest ansedda verk är Mörkrets hjärta (Heart of Darkness) och Lord Jim. De skrevs närmast parallellt, Conrad lär ha påbörjat Lord Jim, men lagt undan den för att skriva klart Mörkrets hjärta, och fick den tryckt i tre delar i Blackwood's Magazine 1899, varefter han avslutade Lord Jim som är betydligt längre och blev en serie som pågick i samma tidskrift från oktober 1899 till november 1900. Även boken Lord Jim utgavs 1900, men Heart of Darkness inte förrän 1902. 

Båda historierna har Marlow som berättare och har ämnen som härrör ur Conrads egna erfarenheter, människoöden han mött som sjöman runt den koloniala världen i Afrika och Sydöstasien. Och uppenbarligen var den mörka historien om Kurtz lättare att skriva och intresserar läsare än idag, mer än vad Lord Jim tycks göra. 

Lord Jim blev betydligt längre och för mig trögare att ta till mig. Jim, den unge blonde oskuldsfulle, blir i min jämförelse med Mörkrets hjärta som ett försök till positiv symbol i Conrads försök att tolka den brittiska koloniala närvaro i världen. Jim är prästson, uppfödd på etiska ideal, en vanlig äventyrslysten ung sjöman som följer sin kapten med rent hjärta, och trampar därmed fel och dras ner i skam och tragedi, när han skuldbelägger sig själv för det som hänt.

I slutet dukar Jim under för den råe kaparkaptenen Brown, som bara lyssnar till egen vinning, utan samvetsbetänkligheter, och gärna tar till våld. Något Jim försökte undvika. Den infödda befolkningen i ett litet djungelrike sönderslitet av tvister, lyckades Jim ta makten från en krigarhövding, och pacificerar trakten genom sin ovilja till våld och medlarförmåga. Jim får av dem titeln Lord, som den heterogena befolkningens besvärjelse att få behålla sin nya bräckliga trygghet. 

Conrads havsvärld är ett möte mellan många kulturer, där folk är ömsesidigt misstänksamma. Endast Jim försöker balansera och vända andra kinden till. Det går ett tag, men inte i längden. Den brittiske oskuldens goda intentioner, dukar alltså under för en vinningslysten vit landsman, som trampar på den moralkodex som är så viktig för Conrad och hans romaner. 

I Mörkrets hjärta dukar en moraliskt svag man under för mörkret i sin egen själ, vilket han möter i den afrikanska djungeln. Den bärs fram av en tydlig symbolik. Marlow sitter i London och berättar för en krets vänner, som återges i egenskap av sina olika yrken som alla bär upp den brittiska samhällslivet de spred över världen (jurister, ekonomer, handelsmän). Vi kan betrakta dem utifrån, också berättaren Marlow betraktas utifrån av 'berättaren/författaren' i den yttre ramen, en som själv inte varit i Kongo, och som därför representerar läsaren. Marlow var i Kongo och såg Kurtz öde utifrån. Det är mycket effektivt.

I Lord Jim är Marlow mer involverad med Jim, han både möter honom och hjälper honom vid ett par tillfällen, förutom rykten som andra berättar om Jims öde. Marlow är skeptisk i början, med tanke på att Jim varit med om att överge skeppet med de 800 pilgrimerna, en oetisk handling, att rädda sitt eget skinn före passagerarnas. Eftersom det inte fanns tillräckligt med livbåtar åt alla tycktes läget ohjälpligt, så kapten, förste styrman och maskinist flydde, och Jim panikslagen, följde i sista stund med dem, trots att han själv vill kritisera deras handlande. 

Men den skadade ångbåten Patna sjönk inte, så deras agerande uppdagas. Men till rättegången kom bara Jim, som tycks vara den ende som vill stå sitt kast. Marlow kan inte låta bli att bry sig, inför Jims ungdom och öde, samtidigt som han tvekar inför om Jim verkligen kan vara så oskyldig, eller bara ljuger för sig själv och andra. 

Hela första halvan av boken är som en delirisk mardröm för Jim, hur han ska komma ifrån sin egen skam, det ältas om, han sitter som fast i gyttjan, även om Marlow hjälper honom till platser där hans förflutna är okänt, så kommer det ifatt honom och han flyr innan folk förstår varför. 

Tyvärr blir hela berättandet snårigt, synvinklarna inte så tydliga som i Mörkrets hjärta. Historien lär vara en sann historia som Conrad bygger på, men han var själv inte lika involverad som i ångbåten på Kongofloden. Så när Conrad vill väva den bredare symboliska tematiken, känns det ändå mindre lätt att bearbeta innehållet i denna emellanåt outtalade historia. 

Trots att båda är psykologiska romaner, och trots att Jims öde innehåller både en kärlekshistoria och krig och svek, så blir intrigen inte effektiv, utan mer uppdelad i olika påföljande vinklar. Alla karaktärer har egna demoner att kämpa mot, vilket gör det mellanmänskliga främlingskapet oöverstigligt. 

Jims romantiska idealism är väl det svårgripbara, och det som gör honom tragisk, främmande för realiteter. Och det är väl så man kan se den brittiska imperialismen, att parhästarna ideal och rovgirighet, blev en ohelig allians, som gick in i realiteternas bergvägg. 

När Jim slutligen hamnar i Patusan, ett litet peppar-exporterande djungelsamhälle, nästan avskuret från övriga världen, blir han bästa vän med hövdingens son, Dain Waries, får en slaviskt trogen tjänare, och förälskar sig med en flicka av blandat ursprung, kallad Jewel, symbol för det oskattbara, dolda. Som de giriga tolkar som en mer lukrativ skattgömma. 

Men förutom Dain Waries, bästa vännen, är relationerna ytliga. Och det finns fiender från andra koloniala intressen, så Jim går under, för att Dain Waries dödats av Brown, så låter Jim sig hellre själv dödas av Dains far, som moralisk vedergällning, hellre än överge drömmen om paradiset han skaffat sig. 

Conrad tycks desillusionerad vad gäller mellanmänskliga relationer. 

Herr Gustafsson själv - Lars Gustafsson (1971)

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla. 

Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på. 

Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.

Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur,  speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.

Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv. 

"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)

Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"

"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)

Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.

Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde  mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)

Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt? 

Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.

Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå. 

För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd. 

Osynliga länkar - Selma Lagerlöf (1894)

Novellsamlingen Osynliga länkar plockades samman 1894, alltså några år efter debuten med Gösta Berlings saga. Min utgåva från 1960 med totalt 20 noveller, men jag misstänker att flera av dem tillkom i någon senare upplaga. Och många av novellerna hade redan varit tryckta på annat håll i tidskrifter. Det verkar vanligt vid sekelskiftet 1900. Har nyligen läst mer om Hjalmar Söderberg och där sägs att han, som utgav flera novellsamlingar, ofta bara skrev ett fåtal nya och fyllde på med redan tryckta alster, när det var dags att ge ut en samling.

Tre av Lagerlöfs historier rör ett par av Gösta Berlings kavaljerer sedan de lämnat majorskans flygel. Men i övrigt är det vitt skilda teman, ofta med en historisk lutning tillbaka. Samlingen har egentligen inte någon röd tråd - det gemensamma draget är Lagerlöfs psykologiska skärpa och rena läsvärda stil, oavsett om där finns spår av saga, så är psykologin realistisk. Och därför för mig mycket itnressant att läsa. Hon är en sådan stark författarpersonlighet. 

Intressant när jag läser biografier över Lagerlöf, är att hon uppfattade novellskrivandet som energikrävande, något som tog tid ifrån hennes 'verkliga' målsättningar, att skriva större mästerverk. Noveller var för att skaffa inkomster, ett brödskrivande. Men å andra sidan så var ju trots allt det speciella med debuten, Gösta Berlings saga, att närmast är en novellsamling - en lång rad skilda öden i sina egna kapitel, även om Värmland och Gösta Berling är navet de rör sig kring. Även Antikrists mirakler (1897) har detta drag av novellsamling, med alla sidohistorier.

Novellsamlingen sålde bättre än debutromanen, men verkar ändå ha ignorerats en hel del. Bara det att jag inte läst den förrän nu, säger sitt. Det är som om nästa storverk, Jerusalem, kom kritikerna att nedvärdera dessa tidigare verk.

En herrgårdsssägen - Selma Lagerlöf (1899)

En herrgårdssägen känns som relativt bortglömd historia av Selma Lagerlöf, men den är ljuvlig. Och när jag nu läste den, förefaller den mig mer giltig än någonsin. Visst har den inslag av saga och gotiska skräck, men den andliga symboliken handlar om valet mellan att följa sin egen inre sanning, eller den yttre plikten. Fallgroparna när man lyssnar mer till andras övertalning, hur än välmenande, än sin egen inre övertygelse. 

Gunnar Hede, en av huvudpersonerna i historien, övergav sin kära fiol, övertalad av plikten, och tappade så bort sig själv. Selma Lagerlöf själv stred för att få följa sin inre lust att författa, författandet väckte minnen inom henne, både gott och ont, och upprorsvilja, hellre än anpassning. Säkert identifierade hon sig med Hede, och fann stöjande vänner i omgivningen om orken tröt.

Även Ingrid, flickan med de kärleksfulla stjärnögonen, velar om vad som är hennes väg och plats i livet. Dessa två, Ingrid och Hede, möts och skiljs. Och mellan dem utspelas dramat mellan den fria viljan och plikten. I värsta fall kunde 'fri vilja' i det gamla patriarkala samhället uppfattas som en osund frestelse, eftersom 'plikt' länge var den allenarådande ledstjärnan. Något Lagerlöf, som kvinna i en tid då kvinnor ansåga omyndiga om inte underställda en man. Kvinnors plikt handlade (då som nu) om plikten att ta hand om nära och kära. 

Ingrid saknar föräldrar, men tog redan som litet barn hand om sin blinde morfar. Dessa stöddes visserligen av cirkuspar, herr och fru Blomberg, ett harmoniskt äkta par som alltid stödde varandra. De ville gärna ta hand om Ingrid, men trots hennes utstrålning lyckas de inte göra någon lindansös av henne. Inom Ingrid strider 'drömmen' och det 'verkliga livet', precis som inom Hede. 

Ingrid och Hede blir symboler för samma strid inom varje människa, mellan de intuitiva önskningarna, vägen till skapandet, kampen för att rädda själen undan alltför tunga plikter och destruktiva skuggor, som väcker känslor av maktlöshet. Egot lamslås av fasor.

Hede gör allt för att tjäna pengar och räddasin fädernesgård undan konkurs. Och försätter sig då i en omöjlig situation att valla hundra getter genom en oväntad snöstorm, som leder till getternas död, en fasa som stressar Hede till att förlora sitt förstånd. När Cirkusparet inte kan ta hand om Ingrid hamnar hon hos en prästfamilj. Men hur än välmenande, hör hon inte hemma där, likt Hede förlorar hon sin själ, sin självkänsla, och får så svår feber att hon ger upp livet. Skendöd begravs hon.

Men det finns ett djupt undermedvetet, hemligt samband mellan deras själar, Hede och Ingrid (s.85) - än en gång visar Selma Lagerlöf sig vara en närmast psykoanalytisk författare (en strömning i tiden) , i sitt bruk av skapande myter. Oro och stress, det omöjliga i att få fantasi och verklighet att samsas, har gjort Ingrid och Hede sjuka. Men de hjälper varandra, undermedvetet, men det tar sin tid. 

Ingrid och Hede har båda en dal av dödsskugga att ta sig igenom, en själslig vandring. Hede som känner sig ansvarig för alla oskyldiga getters död, Ingrid som begravs levande, skendöd, en riktig skräckhistoria, som får omgivningen att tro att hon är ett spöke. Hennes dröm om Fru Sorg, i form av en falddermus, får mig att associera till vampyrtemat som växt sig allt starkare under det sena 1800-talet.

I början av historien fanns gycklarparet Blomberg med när Hede och Ingrid möttes. I slutet möts alla fyra igen. Blombergs försöker klä sig som 'borgare' för att på landsbygden visas 'konstnärsfolk' ingen respekt. Men deras själ och hjärta styrs av glädje, inte plikten. En smittsam hoppfullhet.

"Ingenting, som var tungt och bekymmersamt fanns till för dem, utan allting var lätt och förhoppningsfullt. De hade just inga mått för att mäta verligheten, därför voro de svåråtkomliga för dess strävhet." (s.89)

Så de vill trösta Ingrid med hjälp av alla sagors lycklig slut. Ingrid räddades visserligen av Hede ur sin skendödhet, likt Törnrosa, men Hede är för psykiskt sjuk för att inse att det är vad han har gjort. Och i slutet är det Ingrid som kysser Hede för att väcka honom hur hans själsliga skendödhet. Historien är därför uppfriskande jämlik mellan dem.

Hede behöver sin fiol för att spela sig tillbaka till sin själs rofullhet. Det blir en tidsresa, där glömskans mörker sakta viker undan. Och inte fullbordas förrän Ingrid vågar se honom och acceptera honom, helt med både ljus och mörker, och han själv inser det. Men hon måste fräsa argt innan han verkligen vaknar upp: "så karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest. Du bryr dig varken om mig eller din mor. Har inte hjärta för någon a nnan än dig själv." (s.100)

Kan man inte älska sig själv, är man inte heller till hjälp för någon annan, för man kan inte älska dem heller. Känns som om Lagerlöf visserligen prpagerar för den vria viljan att hitta sin egen väg till skapandet. Men inte utan att förankra den i verkligheten. I slutänden behövs en syntes.

Hede ser upp till Ingrid för hennes styrka, det får honom att vakna upp, och åter landa i sin verklighet. Selma Lagerlöfs 'saga' är grundad i verklighetens gyttja och smuts. Skaparkraftens drivkraft är inte bara kärleken, de behöver också förmågan att se sina egna skuggor. 

Kitchen Sink

 Här brukar jag främst skriva om de böcker jag uppskattat att läsa. Onödigt att fördjupa sig i det negativa. Men nu har jag lärt mig något nytt, pga av en bok jag verkligen fått kämpa mig igenom - hela tiden undrande - varför läser jag det här? Vad går det ut på?

Magikerna av Lev Grossman. Första delen av en trilogi, kom 2009. Den är helt klart inspirerad av alla möjliga Fantasyvärldar, inte minst Narnia, men även en lång rad andra referenser görs till Fantasy, och annan populärkultur. Ett av problemen är dock att allt är så deppigt att jag upplever hela historien som satir av fantasy-genren. Någon betecknade boken som en 'Harry Potter för vuxna', men ingen Harry Potter-fan kan gilla detta. 

Beteckningen 'för vuxna' skulle väl vara att huvudpersonerna är 'college'-studenter, och röker och super som sådana, och deppar, livets hopplöshet osv. Kan det vara annat än satir?

Så kom min dotter med lösningen. det jag läser är genren "Fantasy Kitchen Sink". Där grundreceptet är just att blanda olika Fantasy-världar. Och enligt receptet skulle urfröet till genren vara CS Lewis och hans 'Narnia'-böcker. Han kritiserades av andra just för sitt 'orealistiska' blandande.  

Jag kan förstå idén som sådan. Tänker på den animerade filmen Shreck, där alla möjliga olika sagofigurer blandas. Det gjordes på ett lysande sätt. Och tydligen finns Magikerna även som TV-serie, och den anses av en del vara bättre än boken. Behållningen är ju humorn när man skrattar igenkännande, man får en ny vinkel på det gamla kända figurer. Kanske funkar detta bäst i bild-formatet? När jag läser känns det mer som satir, jag saknar något eget från författaren .... Men Shreck hade dock även en skicklig bärande egen intrig, som bara fick extra krydda av alla andra figurer.

Men när jag hörde benämningen Kitchen Sink associerade jag naturligtvis genast till det sena 1950-talets Diskbänksrealism. Det fattiga, melankoliska, oromantiska, som började i England med de Arga Unga männen, och fortsatte på sina håll hela 1960-70-talen med sin samhällskritik.

Kan det vara så att Lev Grossman - medvetet eller omedvetet? - blandat in detta i Fantasy-genren? Eller satiriserar? I alla fall är hela boken mycket deppig. Och har därför svårt att intressera mig.

John Hall - Sophie Elkan (1899)

Sophie Elkan (1853-1921) koncentrerade sitt författande på historiska romaner, men är idag mest känd som Selma Lagerlöfs väninna. Eva Helen Ulvros har skrivit en fantastisk biografi som heter Sophie Elkan : hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (2001) som jag verkligen kan rekommendera. Den är mycket bra, varsam och djupgående på samma gång, med mycket inkännande kunskap både om Elkan och Lagerlöf, och för att ge en tidsbild från förra sekelskiftet. 

Johan Hall : en historia från det gamla Göteborg är en historisk roman av det dokumentära slaget, som återberättar en verklig familjs historia, centrerat kring John Hall d.y. vars far tillhörde Sveriges rikaste män, grosshandlare och exportör av svensk järnproduktion, och hur denna rikedom rann bort genom sonens händer. Detta hände ytterligare ett sekelskifte tidigare, alltså ca 1790-1810. 

Historien är mycket intressant gestaltat, om en godtrogen mans livstragedi, alltifrån hans barndoms fria uppfostran i Rousseaus anda, till bristande förmåga och kunskaper att fortsätta faderns verk. Romanen fick modern språkdräkt för ca 20 år sedan, och är mycke läsvärd. Historien är levande gestaltad, med flyt i skildring och dialog. 

Vad jag förstår av biografin över Elkan, ägnade hon sig mycket åt utforskande av de ämnen hon skrev om, i arkiv och bibliotek, så jag antar att hon eftersträvade att få skilringen dokumentär. Jag kan inte verifiera det, men skildringen känns trovärdig, och jag undrar naturligtvis hur mycket som är 'sanning'. 

Historien om 'rike Hallen' tillhörde tydligen de mest kända rykten och legender för göteborgare, Sophie Elkan var själv uppväxt och boende i Göteborg. Romanen visar att rikedomen i hans fars handelshus försvann lika mycket pga intriger och lurendrejerier bland konkurrerande  handelshus, som pga sonens envishet men främst okunnighet, som lätt utnyttjades av andra. 

Därmed lär romanen ha 'upprättat' John Hall d.y:s rykte, och visat att hans 'överdådiga slöseri' främst var en yttring av hans goda hjärta och givmildhet, förutom hur konkurrenterna satte krokben på honom. 

När jag dessutom läser Selma Lagerlöfs brev till Elkan - de offentliggjordes för 30 år sedan och ett urval finns utgiven i bokform - som visar att väninnorna skickade sina texter till varandra för kommentarer och tips, kan jag även undra hur mycket Lagerlöfs dramatiska intrigbyggande förmåga kan ha hjälpt Elkan med just denna roman? 

I ett brev från december 1896 skrev Lagerlöf till Elkan apropå John Hall, som hon sa att hon i sin barndom läst en tioöres folk bok om. "Jag antar att det är något i hans historia, eftersom jag minns den ännu. Jag tror riktigt att den kan bli bra, om du kan bli nog opolerad för den tidens lif. Jag tycker alltid att det är det, som brister oss båda att vi ha så svårt att var alika tarfliga som de förgångna och äfven de närvarande tiderna äro." /.../ "... jag vet ju att ett bra ämne är mä ktigare än vi själfva och kan alldeles skapa om oss. et skall bli riktigt roligt att få höra ditt material, lycka till med sanningen. Det är nog inte alls farligt att Hall blir lik Säfve..." (med utgivarens kommentar att Elkan börjat samla material till sin mest ansedda dokumentäroman om Göteborgsköpmannen John Hall.)

Lagerlöf har fullt upp med att färdigställa Antikrists mirakler som utkom 1897, och Elkan knåpade vidare på John Hall. Så plötsligt i början av 1899 väntar Lagerlöf med nyfikenhet på att få läsa Elkans pågående arbete, 'Hall'. "Jag är mycket öfvertygad om att den är bra, nog skulle jag bli bra glad om jag tyckte om den". Och ett par brev senare skriver hon: "Hela förra natten surrade din John Hall omkring i min hjärna så jag fick ej sofva ..." Nästa dag fick hon tandvärk när hon tog en långpromenad och "... tog ett par droppar opium för att söka sofva från värken. I stället för att somna har opiatet gett mig idéer". Och så skriver hon ner sina idéer till komposition av viktiga scener och karaktärer. 

Allt är mycket intressant.