The Age of Innocence - Edith Wharton (1920)

 Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.

Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.  

Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.  

Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.

Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig. 

Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.

Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar. 

Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton. 

Min bokvärld - Kerstin Ekman (2023)

 En vacker bok, med nära nittio illustrationer insprängda i texten - utan kommentarer - som förhöjer texten. Kerstin Ekman är en stor berättare, men också i synnerhet en bildmänniska. Hon berättar hur hennes texter börjar som en bild, som stiger upp inom henne, och som sedan växer till en berättelse medan hon funderar över bildens betydelse. 

I många av hennes böcker beskrivs konstverk med ord (s.k. ekfraser), och i dessa finns nycklar till texten. Det är det jag alltid fastnar för, att orden skapar bilder i mig. Inte bara beskrivningar man vill hoppa över som meningslösa, utan verkligen bilder som ger ett extra djup åt texten. Nyligen läste jag Maria Schottenius bok om Ekmans berättarkonst, där hon dessutom på ett djupare plan funnit mandalor (Jfr CG Jung), utlagda i texten.   

Vid första anblicken kan 'Min bokvärld' ses som Ekmans referat av tjugofyra litterära verk, men hon nämner än fler som exempel kring en rad tankar/erfarenheter. Hon lämnar inte ut sitt privatliv. Detta är böcker hon gärna läser om och studerar. Hon visar på hur viktiga berättelser har varit för henne i livet. Och däri finns subtila nycklar, precis som i konstverken i hennes texter, om livet som författare, om tankevärldarnas och bildernas betydelse.

Och hon försvarar författare mot kritik som blandat samman liv och text. En jag-berättad text behöver alls inte vara biografisk, hur än mycket man lånar ur sitt liv. (Jfr En stad av Ljus.) Å andra sidan kan man som Sara Fabricius, döpa om sig till Cora Sandel och skriva om flickan Alberte, för att så dölja det som ligger alltför nära det egna hjärtat. Och i texten om Emily Brontë, protesterar hon mot påståendet att den som författar 'tar' personer för att porträttera dem. Något Ekman själv drabbats av.

"Som om författare vore tjuvaktiga och berövade människor något. När man säger så förutsätter man ju att det inte finns någonting som heter fantasi." (s.130)

Som författare "... tar man inte. Man får. Det blir levande inom en. Jag medger att sådana människor som vi har nytta eller nöje eller till och med känner skräck när vi hämtar flagor och glimtar ur minnet av våra upplevelser. Vi bygger ihop det med våra fantasier som får liv inom oss." (s.131)

Nog tar minnesflagorna förunderligt liv i Ekmans verk. Och i den här boken om andras böcker, hittar jag ändå flagor, som att farmor sålde godis på torget, att en lärare envisade med att prygla tre av pojkarna i klassen gång på gång, med mera. Det är klart att sådana känslomässiga upplevelser vill hitta in i berättelser även om allt pusslats om till en påhittad karaktärs liv. De visar på människors livsvillkor

Våra mänskliga upplevelser är allmängiltiga. Som de tidningsartiklar som spreds över världen efter andra världskriget. med bilder från koncentrationslägrens offer. De gömdes undan för Kerstin, som då var 12 år. Hon letade fram dem för att få läsa serierna. En erfarenhet hon använt i en roman. Samma sak händer i Elsa Morantes roman 'Historien', då en 3-4-årig pojke (i Italien) ser sådana bilder. Det betyder inte att de lånat från varandra, eller att karaktärerna i böckerna är biografiska, men en allmängiltig upplevelse är det på flera plan. 

Hur som, 'Min bokvärld', är en bok väl värd att läsa, om man vill se världen genomlyst av skarpa inkännande hjärnor. Många av böckerna har jag läst och blir sugen på att läsa om. Några står redan i mina hyllor och väntar på sin tur i mitt läsliv. Kerstin Ekman visar på betydelsen av böcker för oss boksynta. Och som den naturvän hon är, märks det att hon ofta lutar mot böcker där författarna ser och respekterar naturen. Och protesterar mot de kritiker som gärna hoppar över naturbeskrivningarna. 

Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...

Women in Love - D H Lawrence (1920)

Så har jag slutligen läst uppföljaren till The Rainbow (1915), om familjen Brangwen, där äldsta dottern Ursula till stor del blev huvudperson. Women in Love var klar 1916, men blev p.g.a. världskriget inte utgiven förrän 1920. I Women in Love fortsätter vi att följa Ursula, skollärarinnan, men även den yngre systern Gudrun, ung konstnär som blivit bildlärare i samma skola som systern. Men intresset boken igenom rör främst deras känslor kring kärlek och bekymmer männen Rubert Birkin och Gerald Crich. De är fyra helt olika personligheter med olika syn på livet, och brottas därför med varandra i anden, missförstår och smågrälar. 

Jag är fortfarande lika kluven, som inför förra boken. Romanen känns omständlig, stillastående. Jag har svårt att förstå karaktärernas idéer, tankar, märkliga psyken. Relationerna känns obehagliga, våldsamma, maktkamp och förtryck. Även människors dominans över deras tamdjur känns obehaglig. 

Läsningen gick långsamt, främst för att jag försökte förstå vad karaktärerna menar i sina diskussioner. Men nu tänker jag att det var onödigt, för när jag når slutet känner jag att författaren inte 'propagerar' för något särskilt synsätt. I stället har han velat spegla sin samtid. Handlingen pågår åren före världskriget, men världen var orolig och stod på randen till krig och revolutioner och omvälvningar. Så texten blir ett försök till collage över samtiden. Och det var inten rolig tid att leva i. 

Via olika personer av olika karaktär och med olika åsikter om livet, får vi en rad olika synvinklar, ofta med inspiration från en mängd nya tankar. Alltifrån Nietzsche och annan hjältedyrkan, till hopplöshet kring människors framtid, en själlös tid, gudlös, meningslös. Många sökte sig bakåt, till primitivism, människan som djur, regredierar vi? Förvirring, finns själen? Vad är skönhet? Finns kärlek? Eller är det bara krampaktiga symbiotiska behov, ett utslag av rädsla? Leder människans utveckling till hennes undergång? Här liksom i andra böcker från samma tid, väcks tvivel om mänskligheten, kanske bör en mildare djurart få ta över ledarskapet?

De diskuterar och missförstår varann hela tiden. Och även sig själva, då deras känslor och behov ständigt skiftar. Trögheten i texten tycks komma av att den verkar byggd kring en rad tablåer, scenbilder, arrangerade bara för att föra fram deras diskussioner. Ursula och Birkin är de mildare karaktärerna, som kan tänka sig kärlek och själsliga nivåer, även om även detta haltar fram och tillbaka. Men Gertrud och Gerald tycks mer representera en animal primitivism, som oftast känns obehaglig. Vi får se dem kämpa och ta makten över hästar, kor, en stor och stark, men rädd kanin. 

Vid ett tillfälle kör Birkin sin bil, med Ursula som passagerare, och hon ser på honom från sidan, och jämför honom med antika Egyptiska faroner, eller gudar. Det får mig att tänka på tidens moderna konst, kubismens fyrkantighet. Mycket var inspirerat av kolonialtiden i Afrika, med nya idéer, och nya konstriktningar. Allt tycks mig inbakat i undertexten. Där finns ett underliggande dödstema, ett mörkt stråk, som låg i tiden.

Alla karaktärerna har sina stunder av supermänniska, som Birkins gudaglans, några ögonblick här och där. Ögonblick av glimmande triumf, som Gudrun på Café Pompadour, där hon för sig som en drottning när hon triumferar över de mobbare (som förtalat Birkin). men alla är de vanliga unga människor som gör misstag, och missförstår, och omvärderar, och inte vet vad de själva vill. Känslorna fluktuerar. men jag saknar utveckling, de är mer statiska arketyper, med märkliga psyken i mina ögon. En stillastående charad, konstutställning. Och att alla tankar upprepas, ofta i samma mening, åtminstone i samma stycke, minst tre gånger, gör texten tjatig, och dubbelt så lång som den behövde ha varit. 

Det är synd, för det finns gnistor som väcker mitt intresse. Och boken är kulturhistoriskt intressant, och ett experiment i att finna en modernare romanstil. Ett försök att gestalta människor som inte är stöpta i samma form, inte färdiga, utan vill vara i ständig rörelse. Men jag är som sagt kluven. 

The PowerBook -- Jeanette Winterson (2000)

Ett potpurri av små texter, sammanbakade, men blir till slut varken hackat eller malet. Trots ramberättelsen som ska knyta ihop mixturen. Med tanke på hur datorerna exploderade ut till allmänheten under 1990-talet, får jag väl räkna det här till ett experiment över den nya tiden, interaktiv cyberspace, då något nytt - idag vår vardag. Lite meta-text är det, förflackad interaktivt skapande?

Det är en gles snabbläst text, som inte ger mig något. Tyvärr, för jag har uppskattat alla tidigare böcker jag läst av Winterson. Den här kommer jag att glömma, inget jag kan grunna över, bara ytliga självklarheter, eller saker som inte stämmer i min världsbild. Undrar lite om hon hade bråttom att få ut en text och därför malde ner alla möjliga idéer som legat och skräpat, fast det mesta känns som återanvänd inspiration från olika håll. Inklusive Orlando, som jag tyckte mig känna av betydligt starkare och meningsfullare i den förra boken jag läste av Winterson, 'Written on the body'. Läs hellre den.

Written on the Body - Jeanette Winterson (1992)

Den här romanen är skapar ett på ytan modernt kärleksdrama, erotisk passion mellan den gifta kvinnan Louise och berättaren, som verkar vara serie-monogam, det vill säga byter partner var sjätte månad, fram tills hen möter Louise. Och allt beskrivs med härlig vardagsrealism, och vardagligt språk, med såväl ironi som humor och dramatik. 

Könsfrågan är inte det viktiga i den här texten. Annat än genom att medvetet ta avstånd från att säga det ena eller det andra. Ändå frågar sig många just det, är berättaren han eller hon? Bisexuell? Boyfriend, kan i princip även betyda manlig vän. Vi får inte veta, för det är oviktigt. Viktig är endast Louise. Alltså frågan vad 'Kärlek' är. Våra föreställningar, förförståelser, illusioner, hur allt förändras över tid. 

Berättarens utveckling i romanen går från Eros till Agape, från osäkerhet till passion till desillusion - eller bara nöjd med att vara bara med sig själv.  Det är också möjligt att den androgyna berättaren är en vinkning till 'Orlando' av Virginia Woolf. (En av de mästerverk jag ännu inte läst - bara sett som film.)

Men egentligen är den till synes glesa texten ett potpurri av klichéer kring kärlek, alltifrån sångtexter, till litterära texter från Shakespeare, Tolstoj, D H Lawrence och många andra. Antagligen så många att jag har missat en hel del. Av allt detta lyckas hon med oöverträffad stilkänsla skapa både något som liknar populär Romance, likaväl som faktatext kring kropp och cancer. Och i synnerhet en filosofisk text över människan och hennes kärleksyttringar. 

Titeln får mig att tänka på Greenaways film "The Pillow Book", men som kom fyra år senare, 1996, ett erotiskt drama inspirerat av japanska Sei Shonagons 'Dagbok'. I filmen målas japanska tecken på huvudpersonens hud. Hos Winterson är de förälskades hud så känslig att varje beröring blir som att läsa blindskrift (braille). "I didn't know that Louise would have reading hands." Att förälskade inte behöver ord för att tolka varandra. Efter att Louise glidit ur berättarens händer har hens hud blivit okänslig, som en våtdräkt av gummi. 

Winterson skriver: "Written on the Body is a secret code only visible in certain lights: the accumulations of a lifetime gather there. In places the palimpsest is so heavily worked that the letters feel like braille."

Palimpsest, ett begreppet för handskrifter där texten skrapas bort för att det dyra pergamentet ska kunna återanvändas. Sedan 1982 används termen även för litterära verk som använder en äldre hypotext, ett äldre verk, nästan som en mall för sin egen omtolkning av innehållet. Vilket alltså är vad Winterson har gjort med den här romanen. I slutet frågar sig Berättaren om Louise bara är en fantasiprodukt. 

Hon var i alla fall Wintersons försök att filosofera kring kärlekens alla olika yttringar.  

I skuggan av unga flickor i blom : På spaning ... 2 - Marcel Proust (1919)

Första gången jag började läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, fastnade jag i denna andra bok i serien. Jag släppte serien, orkade bara skumma igenom den här. Boken I skuggan av unga flickor i blom, har två långa avdelningar, först 'Kring Madame Swann', som för mig är den verkliga stötestenen. Där höll jag på att fastna även denna gång. Men nu tog jag mig tid att läsa allt långsamt.  

Serien fortsätter sin filosofisk psykologiska djupdykning i Marcels dagliga liv, han är nu i tonåren och får lite större vyer. Men allt går mycket långsamt, precis som människors liv, vill Proust inte ha en intrig som snitslad bana att snabbt ta sig fram. I stället beskriver han sina ständigt skiftande tankar och föreställningar, som kan kännas som ett extremt navelskådande, och där varje känsla eller beteende sedan utbroderas med andra exempel på liknande fall. Ibland blir meningarna så långa att jag tappar bort vem det ursprungligen handlade om. 

Det mesta rör föränderligheten, i samhället, i hierarkierna, dubbelmoral av alla slag, överhuvudtaget alla förväntningar som kommer på skam, alla farhågor, missförstådda undermeningar, och mycket annat. Det blir en tidsspegel över samhällets omvandlingar i början på 1900-talet. Jag vet inte exakt vilka år som behandlas. Boken har ju Marcel 'själv' som berättare, Marcel Proust föddes 1871, ändå är boken inte en självbiografi. Första boken gick inte bara tillbaka till Marcels barndom i Combray, utan ändå längre tillbaka, till Swanns ungdom och förälskelse i kokotten Odette. Det kändes som 1880-tal. Så kanske var Marcel barn ca år 1900. I den här boken sägs det att ungdomarna dansar twostep och tango, och vad jag vet kom tangon till Europa 1913. Alltså ligger första världskriget alldeles runt hörnet. Men kanske är Proust inte så intresserad av kronologin. 

Viktig är tidsandan, Dreyfus-affären finns i bakgrunden, fördomar mot judar tas upp, att en jude med pengar ändå inte är fin nog, inte i adelskretsar. Proust hade själv judiskt påbrå, men det nämns inte om Marcel i romanen. Den av Marcel beundrade författaren Bergotte, får mig alltid att tänka på Anatole France, som fick Nobelpriset 1921. Denne Bergotte är bekant med Swann och hans dotter Gilberte, och  blir därför ännu en anledning till att Marcel beundrar även Gilberte.  

Först avdelningen, 'Kring Madame Swann' rör mycket illusionen 'Tid', som ibland tycks lång, ibland kort, hur vi ser saker helt olika när vi ser bakåt till barndomen, eller mot framtiden, jämfört med nuet. I denna del har Marcel lyckats bli presenterad för Mme Swann, och fått insteg i hennes salonger, vilket han drömt om så länge, att få vara nära dottern Gilberte, som 'lekkamrat', på hennes Te-parties, flera gånger i veckan. Och det är här det håller på att ta stopp för mig igen. Dessa dammiga salonger, där folk gnäller på icke närvarande människor, klagar på att de aldrig pratar om annat än kläder, samtidigt som de själva bara pratar om kläder. Och jag tycker att Proust själv är alldeles för upptagen av kläder, ytan - naturligtvis gör han det medvetet. Ämnet är dubbelmoral. Men ändå, jag blir uttråkad. 

Värst är Marcels ältande kring kärleken till Gilberte, och än värre hans oerhört nervpåfrestande ältandet om sin O-lyckliga kärlek till henne, de trånande drömmerierna, och de månads-långa försöken att ta död på kärleken, tar sig ur det med självkänslan i behåll, i hopp om att hon ska sakna honom - och alltså då ändå få tillbaka hennes 'kärlek' (mer än vänskap). Men det är ett sådant fruktansvärt ältande,  hans offer-mentalitet. 

I den första avdelningen saknar jag alla intermediala drag som var så lysande i första boken. Bildspråket. Hur musik och konst dras in i alla beskrivningar. Proust verkar själv ge mig svaret på detta då han på sid.123 talar om "Swanns mani att ständigt söka likheter i målarkonsten..." Swann var huvudrollen i första boken, därav alla liknelser med konstverk och arkitektur. Marcels ältande kring sin olyckliga kärlek är bara ord, ord, ord - och säkert ett sätt på depressionen. Den är färglös och formlös. 

Detta kommer sedan tillbaka i andra avdelningen, med den kryptiska titeln "ORTNAMN: orten". Men det är inte Swanns djupa kunskap i konst, utan Marcels egen känsla för ljus-mörker, färger, dofter ljud. Då vaknar åter mitt intresse, i takt med Marcels egna livsandar. Han är nu i övre tonåren, och får vistas en sommar med sin mormor i badorten Balbec. Det är ortnamnet titeln syftar på. Första bokens sista korta avdelning med titeln "Ortnman: namnet", var då han som barn först hörde talas om Balbec. Nu blir delbeteckningen begriplig. I bok 2 får han verkligen vistas där en hel lång sommar. Först, som alltid, med ångest, men sedan med allt större intresse, när han blir bekant med personer ur adliga släkter. 

Så här kommer snobberiet in igen - det eviga temat - och dubbelmoral och höger och vänster. Hur folk ser på sig själva och varandra, medvetet vs omedvetet. Det är bara att erkänna, bokserien är en Proust-variant på psykoanalys. Den första adliga vännen (med trådar till Guermantes, slottet Marcel var så förälskad i som liten) heter Robert Saint-Loup. Intressant är att om man översätter adelsnamnet från franska betyder det Helgon-Varg. Undrar om Robert kommer att visa upp en dubbel-natur i senare böcker?

Apropå liknelser, älskar jag beskrivningen av restaurang Rivebelle, i en liten stad utanför Balbec, som Marcel besöker med sin adlige vän Saint-Loup, flera kvällar för att äta och dricka. För första gången  struntar han i hälsa och försiktighet, släpper på hämningar, dricker alltmer öl och vin, och får sin första baksmälla. Men innan dess betraktar han restaurangens alla runda bord, och alla servitörer som ständigt cirklar runt dem, och ser dem plötsligt som planeter med sina satelliter, och eftersom servitörerna står upp tycks de befinna sig "i en högre sfär". En fantastisk bild han dessutom kommenterar så här: 

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier."

Precis. Marcel är högeligen medveten om att han själv lever i en värld av analogier. Liknelser. Metaforer. Allt detta som är själens eget språk. Själens försök att få kontakt med oss omedvetna stressade egon. 

Så i Balbec har Marcel sluppit ur sin depression, och fått vänner, trots att han hela tiden tror sig föredra ensamheten. Men skriver gör han inte, han som bestämt sig för att bli 'författare'. I stället festar han med Saint-Loup, och så förälskar han sig i Albertine Simonet, och alla hennes väninnor. Fortfarande är allt drömmerier, egots fantasier och rädslor.  Tonårs-Marcel är oerhört nyckfull, blandar logik och psykologi, och i bland rena fördomar, i synnerhet vad gäller flickor/kvinnor. Vilket är ytterst irriterande, men ett typiskt drag från eran.  

Den mogne/vuxne jagberättaren, pratar som om han sitter inne med hela sanningen, och full av insikter är han, men allt köper jag inte. Det är mycket som inte stämmer in på mig. Men så är jag ju kvinna. Och det finns för många blinda fläckar, i synnerhet dubbelmoralen mellan könen. Och Marcel är en oskuldsfull pojke. Och hur än tankfull, ändå helt tanklös. Och helt aningslös inför flickors synvinkel.

Å andra sidan har den mogne Marcel insikter om sin ungdoms självupptagna egoism, liksom den djupa insikten om att hans kärleksföremål, först Gilberte, och nu Albertine, är i stort sett kopior av varandra. Och trots att han flirtar med alla flickor, mest för att göra Albertine svartsjuk, så vet han att för att förälska sig måste föremålet vara både ha likheter så man kommer överens, samt vara ens motsats, för att tända gnistan och ställa till konflikter. Marcel vet att kärlek egentligen inte gäller föremålet, utan är den egna livskänslan, det inre omedvetna. Och han har ännu långt kvar för att nå in till sin inre kvinna (Anima). 

I början anser han alla flickor/kvinnor 'medelmåttiga', och föga utvecklande att umgås med. Mer utvecklande är att få intellektuellt utbyte med andra intelligenta män. Men de är inte heller så många. Och med tiden kommer han till insikt om att Albertine trots allt är mycket intelligent. Men nu i tonåren är det hans begär och längtan som driver honom. När han väl blivit presenterad för Albertine och hennes vänner, överger han genast manliga vänner. Och inser att utflykter med de unga flickorna, med utomhuslekar och Te och smörgåsar, ger honom betydligt mer, själsligt, hur än lite de pratar. 

Viktig i denna andra del är även den 'mästerliga' konstnären Elstir, som arbetat sig upp till stil och förnyelse inom konsten. En gång var han okänd, målade kokotten Odette, och vistades i hennes enkla kretsar. Men nu har han blivit på modet, som den store. Och det är genom honom som Marcel får bli vän med Albertine. Många av Elistirs tavlor beskrivs noga, ljusspel, färgspel, illusioner, impressioner. 

Och plötsligt inser jag hela denna del i romanen kan sägas vara en impressionistisk målning i ord. Alla människors vacklande fram och tillbaka, i intryck och nya intryck, hur allt förändras från dag till dag, från stämning till stämning, just som impressionistiska tavlors motiv kan ändras beroende på hur nära man tittar på dem eller inte. Nu kan jag inte längre reta mig på Marcels nyckfullhet. Det låg i tiden, det var en nyhet att upptäcka. 

Hummelhonung - Torgny Lindgren (1995)

 

En oförliknelig Torgny Lindgren-'skröna'. Som visar på hans förmåga att dra in läsaren, i den lättläst skönt glidande prosan, norrländsk, smått biblisk - alls inte uppenbart - men i just det här fallet, med så mycket äckel i det konkreta gestaltandet av människokropp, att jag aldrig kommer att vilja läsa om den. Men Augustpriset vann den 1995. 

Det handlar om två trätobröder, den eviga tvekampen bröder emellan, i slutänden mänsklig dårskap. En mycket negativ bild av människoliv, där en vinkel är att människor bör dö ut och lämna naturen åt sig själv, att bli 'naturlig' igen. Men kanske är det bara Hadars tanke en kort stund, vad vet jag. 

Det är fullt möjligt att överlagra texten med möjliga bibliska liknelser, som Kain och Abel, rövarna på korset kring Jesus, den albino-vita Minna, som en Madonna, likaväl som hora, som båda bröderna utnyttjat. Sonen som blir 'upphängd' vid en olycka som berövar honom livet. Med mera. Men bara överlagrat, för inget är omskrivningar av Bibeln. 

Detta är mer skröna, som främst handlar om människors oupphörliga historieberättande, om sig själva och sina liv, alla ljuger om allt och alla. 

Till bröderna kom en författarinna, som hela tiden diktar ihop en historia om något helgon, Kristoffer, isolerad i Norrlandsvintern har hon inga källor att tillgå. Egentligen var hon bara på genomresa, skulle sova över en natt hos Hadar (fläskätande cancersjuk), innan hon drog vidare till nästan bokprat i obygden. Men kvar blev hon, och upptäcker snart Hadars bror Olof i granngården, den omåttligt feta, hjärtsjuke, sockerätaren - de två trätobröderna. Och blir kvar hela vintern, vallar mellan dem, hjälper dem av ren helgonlik barmhärtighet. Men samtidigt rent tanklöst omhändertagande, men också nyfiken. 

Varför tar kvinnan alltid denna meningslösa tunga börda på sin rygg? 

I det här fallet är hon visserligen författare, och alltså har till uppgift att 'ljuga ihop' historier, vilket livnär sig på nyfikenhet. Alldeles på slutet, efter brödernas död - funderar hon över sin bok, där helgonets liv börjat sammanblandas med hennes egna intryck denna vinter med bröderna - och finner att 

"Även om Kristoffers liv kan förefalla storslaget och gripande, kanske skönt och ädelt, fanns där ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet, den egenartade men alls inte sällsynta fåfänglighet som är det slutliga utfallet av de sjukligt stegrade anspråken, de intill besatthet överdrivna kraven på just konstfullhet och  mening; bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighet för tillvaron, det enkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfulla helhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till det mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet."

Meningslöshet och likgiltighet - så kan alltså Torgny Lindgren sägas ha beskrivit sin egen bok, som jag nyss läst. Eller var det om människolivet? Eller om författandet?

Witches Abroad : Discworld 12 - Terry Pratchett (1991)

Åren går alldeles för fort. Det är länge sedan jag läste den första Häx-boken, i Terry Pratchetts Skivvärld, men nu har jag läst även den tredje Häx-boken och den är lysande! Jag ska inte orda så mycket om boken, bara rekommendera den. Det är omöjligt att sammanfatta boken, eller ens peta i den. Den ska läsas.

Pratchett är så lysande när det gäller att väva samman alla tänkbara sagor, symboler, ja alla sorts mänskliga kulturella referenser, på det mest kluriga och humoristiska sätt. Man kanske till och med kan kalla det 'postmodernism', hans egen speciella mix av referenser och blandningar. 

Just den här boken började med mysig humor på feelgood nivå, ironisk humor kring turism (Britter på resa ) och sedan växlar den upp med alla möjliga sagoreferenser, i synnerhet allt med häxor - huvudpersoner är Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick - men även vampyrer, voodoo och zombies är med på sina hörn. Det är en vindlande intrig, och även om jag hittade mängder av referenser har jag säkert missat en del, som ligger utanför mina kunskaper. 

Och sedan detonerar upplösningen på ett sätt som gör den för mig till en bok att älska. För Pratchett lyckas alltid infoga en hel del mänsklig klokskap, och emellanåt även ren vishet. 

Botanisera gärna i Terry Pratchetts Discworld. Jag ska definitivt ta mig an fler av böckerna. 

Herr von Hancken - Hjalmar Bergman (1920)

Herr von Hancken tillhör de Hjalmar Bergman-romaner jag nu läser för första gången. Jag har inte ens sett filmatiseringen (eller var det en TV-serie?) med Per Oscarsson. Bilden av honom har jag dock sett, både på bokomslag och trailers, den är inpräntad i mig, en mager gammal man i trekantig 1700-tals hatt. Men romanen tilldrar sig sommaren 1806, alltså tre år före den statskupp som avsatte och landsförvisade Gustav IV Adolf (och ledde till att  Bernadotte blev påläggskalv). Ute i Europa härjar Napoleon, kejsare sedan två år, i efterdyningarna av revolution och reaktion, nu med anfallskrig, slaget vid Austerlitz sex månader tidigare. 

Hjalmar Bergman är en begåvad 'kameleont', hans förmåga att skifta stil och göra det med bravur, känns exceptionell. Texten är från första till sista sidan mycket skickligt gestaltad sengustaviansk tid, och stilen som en pastisch på den tidens litteratur. Karaktärernas vistas i svallvågor av utopier som växer sig höga och sedan slås ner obarmhärtigt, slag i slag.

Mot denna bakgrund fokuseras en liten brunnsort utanför Wadköping, dit kapten von Hancken kommer av hälsoskäl, med mindre än ett år kvar att leva. Berättare är Bror Benjamin Carlander, informator till von Hanckens son Adolphen. Carlander är fattig, oäkta son, utan kunskap om sin far, så han är prisgiven åt den snikna familjen Hancken, utan möjlighet att få studera och ta sig fram som präst.   

Den skröplige von Hancken är uppfylld av ärelystna utopier om sig själv, han grälar på 'Vår Herre', som tycks ha alltid ha lagt krokben för hans 'bestämmelse', allt han gör går om intet. Med andra ord centrerar sig historien kring livslögner och blå dunster. Självbedrägerierna kan jämställas med Don Quixotes vilda drömmar om stordåd. Och von Hancken har sin egen Dulcinea, en mörk skönhet kallad Vicomtessen d'Aiguille di Rocca Antica', som egentligen är en Anna-Lisa Carlsdotter från Västergötland, expert på förförelser. Via henne flammar passionerna upp en sista gång. 

Den uppblåste von Hancken ljuger och utnyttjar, och lyckas först uppegga sin omgivning att bygga äreportar till kungen - för att Hancken själv ska få glänsa så klart. Eller snarare, omgivningen utnyttjar von Hanckens galenskap för sina egna intriger. Men när kungen aldrig kommer förbi brunnsorten som ett förvanskat rykte påstått, byter han sida och startar ihop med andra ljusskygga individer ett revolutionsråd av 'frimurare', som säger sig avskaffa det mest, inklusive äktenskapet, och startar sitt eget despotiska styre, som slutligen kräver kungens avsättning. Allt är en storm i ett vattenglas i den lilla brunnsorten, och kommer strax att sopas bort av högre myndigheter. von Hancken är dödssjuk och anses galen. 

Berättaren Carlander hyser själv utopiska drömmar, att hans eget ursprung skall avslöjas via något underbart avslöjande. En förväntan om att vara son allraminst till en greve, om än en  'oäkta' son, så drömmer han om att bli erkänd. Historiens alla turer återberättas trettio år efteråt, men nyfikenheten hålls hela tiden levande intill sista sidan, om hur allt hänger samman och slutat. Visst leder de groteska turerna till galghumor, ironin blir komik, men som alltid hos Hjalmar Bergman aldrig utan allvarliga djup. Berättelsens väg går från utopi och storhetsvansinne, via skuggor som kväser ärelystnaden, och till sist väcker insikter, resignation och klarsynt accepterande av livets vardag. Hjalmar Bergman tar alltid ner människor på jorden.

För att citera von Hanckens egna ord mot slutet: 

"Som en tom pust kom jag till jorden och i vattnet ristade jag mitt namn."

Knivkastarens kvinna - Kerstin Ekman (1990)

 Smärtsam vandring genom dödsskuggans dal. 

Huvudsakligen skriven på fri vers, med några korta prosaavsnitt insprängda. Versformen gör att texten får vara luddig, och genom det mångtydiga låta läsaren själv tolka ordbilderna och ta till sig det som berör. En mycket smärtsam text, bitvis svårtolkad. Är väl det enda som Kerstin Ekman skrivit på vers. OM det är självupplevt eller inte är inte huvudsaken. 

Sidan 22 säger på prosa att "Den som jag skriver om är en bekant till mig, nitton år och fyra månader yngre, slät utanpå, inuti sönderskuren av en bussmotor på tomgång..." (Uff, det gör ont att läsa, även som metafor).

Men på sida 79, står det dock:

"Jag skriver inte om en avlägsen bekant till mig. 

Jag skriver om mig själv. Jag vill berätta /.../"

Med tanke på alla olika skilda textavsnitt, kan det vara en blandning, både eget och andras, så som författande ofta går till. Oavsett vad för trauma det handlar om: olycka, missfall, operation, abort, psykiska problem, självmordsförsök - det kan vara ett, flera eller alla - så kan många relatera till allt eller delar. Alla har något trauma. Boken kom i tryck 1990, men texten dateras på sista sidan till "Smådalarö 1984". Så denna 'avlägsna bekant', skulle kunna vara det egna jaget nästan tjugo år tidigare (1964?). 

Trauma som förträngs och förvanskas både medan det pågår, och efteråt, tills man bearbetat den nog för att komma ut på andra sidan. Ett avsnitt på slutet känns inspirerad av Inannas nedstigning i underjorden, med de sju portarna, där hon kläs av lager för lager. 

Jag har ju nyss läst "Rövarna i Skuleskogen", där Xenia dragits ner i underjorden (av sitt eget psyke eller av någon förövare? Det utreds aldrig. Det finns en ännu tydligare nästan identisk referens. I Rövarna har en kvinna en svår förlossning, i synnerhet efterbörden är plågsam, för med den kommer ett ofullgånget trollbarn ut. Och i "Knivkastarens kvinna" står det på sida 11 står det på första raden: "Han tog livet ur mig." Och sedan i mitten på sidan: 

"Hugo såg dem på patologen, / det var två fina foster."

Och ytterligare längre ner, de sista versraderna i den dikten: 

"Men Hugo ljög / av artighet / för det ena var ett trollfoster / och hade rompa."

Sid 55: "Värre är att din olycka är en annan än den du säger."

Hela texten är en nedstigning, i smärta och myter, för att sedan långsamt återkomma till livet och verkligheten. 

Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman (1988)

Jag läste den här boken för 20 år sedan, och mitt minne av den hade luckor och frågetecken, som om den var svårare att 'förstå' än andra Ekman-böcker. När jag nu äntligen läst om den för att undersöka mina frågetecken, inser jag att den är lysande. Lika fantastiskt skriven som Kerstin Ekman alltid tycks skriva. 

Även om det går att läsa den som ett sagoäventyr, med 'trollet' Skord som huvudperson, en nästan odödlig shamanliknande figur, så är Ekmans text som alltid en lök att skala lager för lager. Mångtydig, full av filosofiska tanketrådar, men lika mycket en lek, med tendenser till skröna. Det 'svåra' med romanen är att det inte går att kategorisera den, ingen etikett stämmer. Det närmaste är kanske pikaresk, vi reser med Skord genom Sveriges utveckling, genom århundraden, och vi presenteras den ena episoden efter den andra, möten med olika personer, som byts ut vartefter eftersom människor dör, medan trollet Skord lever vidare. 

Eftersom Kerstin Ekman under 1970-talet fram till 1983, fördjupade sig i de fyra romanerna om "Kvinnorna och Staden", kvinnors väg från 1800-talets patriarkat via järnvägen in i modernismen fram till New Age-psykologi, känns det efter denna roman som om hon har gått varvet runt, 360 grader. För i Rövarna i Skuleskogen börjar hon om, återgår hon till naturen, den stora Ångermanländska skogen, gränslandet mellan Natur och Civilisation. I berget bor troll och jättar, på gränsen får de utstötta försöka överleva. 

Och det är en huvudstupa djupdykning i naturen, romanen börjar långt bort i den mörka medeltid, och ställer frågor om skillnaden mellan människa och djur, hur stor betydelse har språk, ord, namn, bilder, tidsuppfattning, för den mänskliga livskänslan. Och med Skord som ciceron, får vi smaka på mänskligt liv, från den första tuggan pannkaka, till utsatthet, till privilegiet att lära sig namn på djur och växter. Kerstin Ekman är enastående när det gäller närvaron av djur och växter, det är naturlyrik utan romantik, för den rymmer även gift och förförelse. 

Från kvinnor får Skord pannkaka och kristen mytologi, av männen språk och alkemi. Men också våld och hierarkier. De själsliga funderingarna för att rena människans själ, övergår allt mer till en jakt efter guld, männen vill skapa sig rikedom och ställning, och glömmer alltmer bort själen. Kunskapen som skulle höja människan, ger i stället fler vapen, mer våld, mer maktbegär. Från medeltid, via renässans till religionskrig och revolutioner, fram till 'utopiska' drömmar om järnrälsvägar. Alltså varvet runt. 

Där slänger Ekman dessutom in en 'skröna', antagligen är det då 1860-tal trots att den verkar hämtad från 1980-tal, när den utopiske politikern menar att ryssarna redan har möjlighet att forsla soldater till Sverige 'under havet' och de förbluffade lyssnarna undrar om det inte trots allt är 'sälar' de sett??

Nåja - romanen är främst fylld av natur, och funderingar kring hur människan skiljer sig från naturen. Hon namnger växter och djur, skapar bilder, symboler, myter. Naturen är evigt liv, själslig, andas långsamt, medan människan rusar iväg. Ändå är det alltid i naturen  människans strävan kommer att förmultna, och spåren suddas ut. Några har svårare att pass in i civilisationen än andra. Dit hör Skord

Men som sagt, det finns mängder av lager att lösgöra, referenser att botanisera i. Mot slutet blir även några kvinnor mer närvarande. Däribland Xenia, flickan som varit försvunnen i 12 år, bortrövad? I alla fall tycks hon ha förlorat sin mänsklighet. I texten finns Gubben Hatt, vilket tycks referera till sagan 'Prins Hatt under jorden, för det är en av de tillfällen där det Xenia blir sårbar och borttappad. Prins Hatt liknar myten om Amor och Psyke, där Psyke rövas bort till underjorden. Och det var skadligt för Xenias mänskliga psyke, förlorar tidskänsla och språk, blir mer ande, närmast djurisk. 

I civilisationen riskerar hon att hamna på dårhus. Endast Skord kan hjälpa henne, han är den enda som förstår psykets gränsland. De förälskar sig, och kan vara som 'barn', sårbara, naiva, helt utan mänsklig ondska, när de får vara tillsammans. Men det är också med den kärleken som Skord blir mänsklig, och därmed dödlig, han åldras hastigt - efter många århundraden som barn och yngling. Xenias relation till Skord uppnår dessutom jämlikhet. Jag slog upp 'Xenia' och fann att det var et antikt grekiskt begrepp för en jämlik vänskapli relation mellan Gäst och Värd, alltså inte bara gästfrihet, utan mer en sorts 'Gästvänlighet' - läst jag. I Kerstin Ekmans texter går det alltid att fördjupa sig i alla ord och begrepp, det finns många gömda referenser i minsta ord-namn-händelse-bild-symbol.

Den här romanen - pikaresken - eller vad man ska kalla den, är väl värd att läsas flera gånger!

The Doves' Nest and Other Stories - Katherine Mansfield (1923)

Katherine Mansfield dog i akut blodstörtning 9 januari 1923, vid bara 34 år gammal. Så hennes sista samling utgavs postumt, och endast sex av novellerna räknas som 'färdiga', resten är fragment av pågående arbeten, uppslag. Men eftersom jag redan läst övrigt i hennes produktion så ville jag även läsa dessa. Redan när samlingen The Garden Party and other stories var klar att utges 1921, satte hon genast igång att planera nästa samling, vari huvudnumret skulle bli titelnovellen The Doves' Nest, som lär ha varit en viktig novell för henne. Ändå hör just den novellen till de som aldrig färdigställdes, den tog emot. 

Att hon inte färdigställde mer, beror dock främst på skrivkramp, än på sin sjukdom. Hennes självkritik djupnade alltmer. Bara hon själv skulle kunna påstå att det hon skrev inte höll måttet. Hon krävde att texten fick fram den äkta känsla hon strävade efter. Samtidigt som skrivandet började kännas meningslöst. Hon ville hellre leva sitt eget liv, än registrera andras. Tiden höll på att rinna ut.   

Eftersom det mesta i boken är 'fragment', idéer som inte färdigställts. Antagligen scener som fästes på papperet bara för att omarbetas och fördjupas senare, är det svårt att tillgodogöra sig fragmenten, på rätt sätt. Vi kan inte ens vara säkra på att de s.k. färdiga novellerna inte hade omarbetats, eller ens fått komma med i hennes eget slutgiltiga urval. När det gäller fragmenten är de oftast bara ett par tre tättskrivna idé-utkast, så läsandet blir mer en tankelek, där man frågar sig vad författaren önskade sträva mot? 

Samlingen inleds med 'The Doll's House', och tilldrar sig uppenbart på Nya Zealand kring samma tre systrar som i långnovellen 'Prelude' i Bliss and other stories (1920). Det är ännu en perfekt barndomsskildring, inriktad på med känsla med barnens värld. Isabel, Lottie och lilla självsvåldiga Kezia. Här har de fått ett stort dockhus av vänliga Mrs Hay, Tyvärr stinker huset av målarfärg, så det får stå kvar ute vid bakre ingången, tillräckligt skyddat. Dockorna är för stora för huset, men detaljerna i inredningen är förförande. I synnerhet den lilla gaslampan i hallen som Kezia älskar mest av allt. De vill visa det för alla skolkamrater, men dessa får bara komma två i taget, och bara de 'fina' flickorna, inte de 'fattiga'. Kezia lyckas ändå locka in flickorna Lil och 'our Else', som vet att de inte får gå dit. Men när de strax blir utschasade, har de i alla fall fått se den underbara lilla modellen av en gaslampa.

Även övriga noveller och fragment är huvudsakligen inriktade på medkänsla, inte ironiska elakheter. I några historier har första världskriget för ovanlighetens skull satt sina spår. I två har söner dött i kriget, i ett fragment talas det också om slang-ord som uppstått under kriget, inte minst sättet att 'se ner' på de man är kritisk mot, genom att kalla dem hunner, tyskar eller bolsjeviker. Men det mesta handlar om att komma in under huden på olika människors känslor. Och medelåldern har stigit betydligt i denna sista samling, trots att Katherine Mansfield själv inte hunnit fylla 35 år när hon dog.

"The Canary" är en kort novell om en isolerad kvinna, vars enda vän är en kanariefågel. Andra tycker att hon hellre borde skaffa sig en hund, men för kvinnan är fågeln perfekt och uttrycker det klokt: "Perhaps it does not matter so very much what it is one loves in this world. But love something one must."

Till de oavslutade hör "A Married Man's Story", som i bokens förord beskrivs som 'känns'avslutad'. Men där håller jag inte med. Maken 'skriver ner sina upplevelser', och för mig känns det som metatext som Mansfield tänkt återkomma till och ändra i. Mannen tog avstånd i synnerhet från sin lille son, efter hans födelse verkar äktenskapet slut. De pratar inte längre med varann. I stället minns han sin egen barndom och tidigt döda mor. Han har aldrig uppfattad hustrun som en 'möjlig mor'. Och sen funderas det över varför folk inte skiljer sig, att de håller samman bara av vana, brist på företagsamhet. Varefter han utvecklas sin tanke om att människor består av två Själv, Vilket på mig låter som en yttre mental, och en inre själ som kropp och hjärna inte kan råda över ... Det här är en lång historia, även som fragment, och kanske skulle ha blivit den längsta, om hon nått fram till vad hon ville säga.  

The Doves' Nest som skulle ha blivit huvudnumret, som titelnovell, är längst i denna bok. Och ändå inte klar. En änka och hennes dotter Milly hyr en villa på Franska Rivieran, ihop med deras sällskapsdam Miss Anderson, som obekvämt nog visat sig vara Katolik. Då dyker en amerikan upp, Mr Podger, som tidigare känt Änkans make, Millys far, och blir bestört när han hör att han dog två år tidigare. Och så börjar deras vänskap. de bjuder Mr Podger på middag, Och trots att han är medelålders, verkar han börja flirta med unga Milly. - Återigen tycks döden vara tema, trots att de säger sig ha kommit över sorgen, refererar Milly hela tiden till vad fadern sagt och gjort - men hejdar sig - och hennes mor känner att maken hela tiden finns i hennes själsliga närhet.  genomskinlig grav, och väljer blommor som om det vore kistdekorationer. Och den kammarjungfru som har till uppgift att smycka Matbordet med blommor, tänker hela tiden på dem som gravdekorationer, för än den ena och än den andra personen i hushållet. 

The Garden Party and Other Stories - Katherine Mansfield (1922)

 

Det här är min favorit bland Katherine Mansfields novellsamlingar. Det blev den sista hon själv sammanställde. Novellerna här innehåller mer smärta och glädje än satir, jämfört med många av de tidigare vassa novellerna. Flera noveller rör sig i dödens närhet. Som när flickan i titelnovellen vill att de ska avbryta den trädgårdsfest de håller på att duka upp, för att en fattig fembarnsfar dött i en olycka samma dag, alldeles i närheten. Men festen fortsätter. I stället får hon gå till änkan med den överblivna maten när festen är över. Känslorna svallar när hon ser den unge döde, och i stället för rädsla upplever hon en sorts skönhet inför den döde, relativt unge mannen.  

"The Daughters of the late Colonel" beskriver de numera gamla hemmadöttrarna, veckan efter att deras gamla far dött. Hela livet har de dominerats av hans humör och nycker. Modern dog tidigt, ormbiten, alltså blev det de två döttrarnas öde att isoleras i hemmet för att ta hand om fadern. Hur hade livet blivit om modern inte hade dött? Nu domineras de fortfarande av hans 'spöke', har svårt att tänka själva utan att ta hänsyn till hans vilja. Svårigheten att sluta lyda hans regler och nycker. Tänk bara fasan att begrava honom mot hans vilja ... 

Och i "The Stranger" har Mr Hammond väntat otåligt på sin älskade hustru, som varit på en längre resa över havet. När han äntligen får henne tillbaka, blir de hela tiden störda, trots att han längtat så efter att få ha henne för sig själv, även 'utan barnen'. När han slutligen får höra, att en hjärtsjuk passagerare på fartyget hon rest med, dött i hennes armar, för att hon velat stödja denne okände man, blir hennes make perplex, och därefter kan han inte ens i sina tankar föreställa sig sin hustru som hans egen helt och fullt. 

"Life of Ma Parker" beskriver tragiken i en kvinnas hårda liv, först som hunsad piga, sedan som gift då hon föder 13 barn och får begrava sju av dem vid unga år, och de som inte dog, försvann ändå ut i världen, alla utom en dotter, vars son - hennes sonson Lennie - blir hennes ögonsten. Stoiskt har hon stått ut med alla plågor, men att lille Lennie är sjuklig, och slutligen dör, den smärtan kan hon inte längre bära, då behöver hon gråta ut, men ingenstans kan hon vara ensam nog för att få ur sig känslorna. För hon vill inte skrämma sin omgivning, som vant sig vid hennes stoicism.  

Novellerna rör känslor, de flesta korta noveller gestaltar oftast en övergång från salighet till smärta, några enstaka från smärta till salighet, ett par har känslomässiga vågdalar fram och tillbaka. I "Mr and Mrs Dove" är det de osäkra ungdomarna som är perfekta för varandra, men nästan misster chansen för att ingen av dem beter sig som förlovade par i romaner. 

Några återvänder till Nya Zealand, och då är det främst barns känslor som står i förgrunden. Bland annat 'The Voyage' om flickan som förlorat sin mor och måste följa med sin mormor, och kanske får hon aldrig mer se sin far, inser hon när han besvarar hennes frågor med att ge henne 'en hel shilling'. Den resan tog en natt per båt, så jag antar att den gick mellan Nya Zealands två huvudöar. 

"Marriage à la mode", heter på svenska 'Den Nya Isabel', och är smått obehaglig och liknar mer de äldre elaka historierna, om omöjliga äktenskap, kommunikationsproblem, i den nya ytliga stilen à la 1920-tal. Här kommer deras två små söner i kläm, trots att de är materiellt bortskämda. 

Gamla "Miss Brill" njuter varje söndag av att klä upp sig 'i pälsboa' och gå till parken och lyssna på orkestern. Hon ser plötsligt hela livet som en teaterföreställning, där de alla är skådespelare, deras rutiner är manuskriptet de följer. Det gläder henne att tänka sig själv på scenen, om än bara som statiskt, och ser ett ungt kärlekspar och tänker sig dem som hjälte och hjältinna. Ända tills hon hör dem håna henne, skrattar åt hur hon spökat ut sig i sin 'boa'.  

I "Her First Ball" får en 18-årig flicka som levt isolerad på landet, för första gången gå på bal med sina kusiner. Allt är bliss, tills hon blir uppbjuden av en cynisk äldre herre som menar att för kvinnor är bal-äventyret en kort glädje, snart får hon sitta som mor och vakta sina döttrar. Hjärtat sjunker i fasa, men hon förtränger den känslan så snart ännu en ung man bjuder upp henne.  

"The Singing Lesson" går faktiskt från smärta till glädje, den redan 30-åriga sånglärarinnan vars fästman just fått kalla fötter, och inte längre vill gifta sig, plågar sina sångkör med att öva en sorgesång och tvinga dem att verkligen känna smärtan, tills eleverna verkligen börjat gråta. Då får hon ett telegram, där fästmannen genast tar tillbaka allt, och börjar köpa möbler till deras framtida hem. Därefter får de förvirrade köreleverna öva glädjesånger.  

Femton noveller totalt. Alla med njutbart språk och uppfinningsrik variation i gestaltandet, av mänsklig smärta och enstaka glädjeämnen. Katherine Mansfield är alltid läsvärd, oavset om det bara är för stilen, genomförandet, udden eller känslan. 

Gårdfarihandlaren : självbiografisk berättelse - Ivar Lo-Johansson (1953)

1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar. 

Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.

Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.

Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.   

Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse.