Kvinnan som mötte en hund - Elsie Johansson (1984)

Elsie Johansson är berömd för sina böcker om Tåpelles Nancy, från 1990-talet, men debuterade redan 1978 med diktsamlingen ‘Brorsan hade en vevgrammofon’. Jag älskar den titeln, redan där börjar det rytmiskt träffsäkra. Elsie är poet ända ut i fingerspetsarna. Hennes språk är rent och klart, rensat från allt onödigt. Med få ord skapar hon klara tydliga karaktärer.

Även hennes första roman, Kvinnan som mötte en hund, 1984, har ett poetiskt ansat språk. Inte lika sprudlande och somrig läsning som om Nancy, men som psykologisk thriller en regnig dag, kan den rekommenderas. Huvudpersonen Vera blir sjukskriven pga en arbetsskada i axeln. Hon skall vila och gå på sjukgymnastik.

Jag undrar om det verkligen var så enkelt att bli sjukskriven kring 1980? Litteratur har naturligtvis ingen skyldighet att vara sanningsenlig, men förmedlar ofta en tidsanda. Boken luktar ensamhet och isolering, och sjukskrivning som något lättvindigt. Tvärtom idag, när sjukskrivningar sitter riktigt långt inne, hur än dålig man är. Kanske var man då alltför frikostig, liksom idag alltför ogin.

Ett citat: ”Hon tog fram den bruna burken med insomningstabletter. Den hade funnits i skåpet gu’vet hur länge, förmodligen från tiden efter moderns död. Nu tömde hon ut innehållet på bordet. Räknade. Det fanns sextifyra. November, december. Det skulle räcka fram till jul och långt innan dess borde hon vara frisk. Ja, för längesedan! Ha börjat arbeta igen. Då skulle allting bli bra. Då var det ingen fara.
Inte ett ögonblick föll det henne in att hon kunde svepa i sig burkens innehåll på en enda gång. O nej, inte så. Hon var inställd på kamp och att ta sig igenom utan insyn utifrån. Hon skulle ta en varje kväll så länge det behövdes.”

Ja, Vera är inställd på kamp, men isolerad. Ännu fanns inte Internet som möjlighet för likasinnade att knyta kontakt. Hon känner skam, uppfostrad kring 'vad ska grannarna tycka’, känner sig iakttagen, börjar ljuga, tills hon själv tror på lögnerna, och verklighetsuppfattningen alldeles går om intet …

Skammen finns naturligtvis kvar än idag, även om det nu är myndigheter och politiker, inte grannar, som betraktar sjuka människor som lata smitare.

Det är en spännande bok på sitt lågmälda sätt. Rekommenderas.

Var det bra så? - Lena Andersson (1999)

Wow, här kan man tala om svart humor. Spridda bilder ur en uppväxt i "mångkulturella" Stensby (Tensta). Fick många igenkännande skratt, men också ilande svärta. Skönmålningen krackelerar bit för bit. Den allenarådande känslolösheten och egoismen i och omkring ungdomarna.

Avancerad samhällskritik, den enkla ytan till trots.

Den unge Törless förvillelser - Robert Musil (1906)

En roman jag inte har så mycket att säga om annat än att den ger inblick i sin tidsanda. Självklart är den intressant som Robert Musils debutverk. Jag uppmärksammade den för att den fick inleda Lind & Co:s serie Nittonhundra. Underförstått verk av betydelse för 1900-talets litteratur. Tyvärr upplevde jag omslaget som motbjudande. Så jag lånade den på biblioteket i äldre upplaga. När jag väl läst romanen inser jag dock att Lind & Co:s omslag stämmer väl med innehållet.

Handlingen tilldrar sig vid sekelskiftet, på en internatskola för privilegierade österrikiska överklasspojkar som ägnar sig åt pennalism. De fyra huvudkaraktärerna har olika sätt att tänka sig mening och moral i livet. Ett exempel är tidens motsatsställning mellan de som tror på själens existens och de som utifrån den nya vetenskapen avsäger sig den, vilket också väcker en moralisk vilsenhet. Törless själv tycker sig dock kunna ana en själslig existens via matematiken, och tar också avstånd från de andras pennalism och lämnar skolan, när varken han själv eller ledningen anser att han passar in där. Det blir också ett avståndstangande från militär auktoritet - den man kan känna ligger på lur i tidsandan att inleda andra världskriget och sedermera Hitlerjugend.

En annan tidsbild är den om hur de unga pojkarna hanterar sitt sexuella sökande, inte minst som en spegling av sin tids dubbelmoral och hämningar.

Ur kackerlackors levnad - Inger Alfvén (1984)

Ur kackerlackors levnad är en roman att sjunka in i, låta sig uppslukas av de fyra huvudpersonernas olika synvinklar, men samtidigt ta ett steg bakåt och få insikter om hur sällan - om någonsin - två personer ser samma sak ur samma synvinkel.

Romanen berättar ungefär samma händelseförlopp ur fyra olika personers perspektiv - var och en får en del för sig själv. Inger Alfvén tränger verkligen in i varje karaktär på personens egna villkor. Läsaren får gå in i den personens tankevärld. Som alla skiljer sig åt. Och inte bara till sättet att tänka och uttrycka sig. Som läsare kan man mer eller mindre uppslukas av den synvinkel man läser sig in i, för att sedan i nästa del inse att vad en av de andra tänker är fyllt av missförstånd.

Kontentan blir till slut en närmast tragisk betraktelse över svårigheten i att kommunicera. Inte ens när man som Marianne deklarerar rakt ut hur man tänker och fungerar, når man fram till motparten. Alla fyra personer är mer eller mindre offer för varandras nycker, mer eller mindre uppenbart.

Romanens berättarperspektiv är alltså sett ur fyra olika subjektiva temperament. Men Mariannes avsnitt berättas ändå i tredje person, dvs Marianne betraktas utifrån som 'hon', vilket till en början väckte en undran i mig, parad med känslan att Alfvén här gjort ett mycket medvetet teknikval. För trots att Marianne betraktas utifrån är det hela tiden hennes egna irrande tankar vi följer. Ofta staplas flera meningar i en. Eller så avslutas inte meningen, för att hon gör tankehopp. Ofta. Ibland för att hon tar tanken för självklar, ibland för att den är obehaglig. Efter hand uppdagas att Marianne gått i psykoanalys en gång i veckan i åratal. Hon har alltså lärt sig att se på sitt eget agerande utifrån, hon betraktar det och uttalar det. Hon förblir ett offer för sina känslor - nästan oavsett hur bearbetade de är.

Även om romanen inte vill roa och vara tidsfördriv, så är det fullt möjligt att i en somrig hängmatta låt sig sjunka ner i den. Språket flyter på, skulpterar fram fyra närmast väsenskilda personligheter, vilket är uppiggande trots att historien dras fyra gånger om. Jag finner den så lysande att jag vill läsa mer av Inger Alfvén.

Jag läste faktiskt hennes stora genombrott, Dotter till en dotter, redan utgivningsåret 1977. Men jag kunde inte komma ihåg innehållet, bara allt surr omkring boken och alla intervjuer, att hon seglade över Atlanten med man och barn, vilket personerna gör i såväl följande roman S/Y Glädjen (1979, filmad 1989), som den roman jag just läst, Ur kackerlackors levnad.

Så jag stegade iväg till biblioteket för att läsa om Dotter till en dotter. Där började jag bläddra i boken och uppfångade att huvudpersonen Eva-Maries man hette Sandro. Då kom känslorna rusande tillbaka - Nej usch! den jobbiga egocentrikern orkar jag inte med en gång till. Jag lånade alltså inte om boken - inte så att jag minns intrigen, utan pga känslan som boksidorna återskapade. Eva-Marie sitter fast i en relation hon först inbillar sig är jämlik, boken segar sig igenom hennes oförmåga att ta sig förbi den livslögnen. Hon gör det tack och lov till sist. Men den pärsen vill jag inte gå igenom en gång till. Men helt klart låg den helt rätt i tiden år 1977.

Sagan om hästen - Olof von Dalin (1740)

Av en ren händelse botaniserade jag idag i mitt folkbiblioteks magasin på D-hyllan, och snubblade då, inte över det jag letade efter, utan Olof von Dalins geniala allegori Sagan om hästen. Jag har ju hört talas om den ända sedan småskolan, men aldrig läst den. En kort berättelse på lättflytande ledig svenska, trots sin ålder. Rokokolätt.

Minst sagt fyndigt, med hästen som symbol för Sverige och dess ryttare med mycket olika handlag, dvs en lång rad av kungar från Gustav Vasa fram till Olof von Dalins egen tid 'frihetstiden', där man talar om att lugna ner sig och låta hästen vila.

Fattigt folk - Fjodor Dostojevskij (1846)

Fattigt folk är Dostojevskijs debutroman. Brevroman, en vanlig genre ända sedan romanens skapelse på 1700-talet. Ett sätt att lösgöra sig från den allvetande berättaren, sätter individen i främsta rummet, vilket måste ha hört till Dostojevskijs inneboende drivkrafter, han som fördjupar sig i enskilda människors psyken. Tydligen höll han på att översätta Balzac och inspirerades att låta fattiga människor på samhällets botten få huvudrollen.

Själv finner jag brevromaner något för trånga och otympliga. Även Jane Austens första roman, om än inte tryckt förrän långt efter hennes död, Lady Susan, var en brevroman. Tack och lov övergav hon genren och skapade sina mästerliga romaner fulla av underbart levande dialoger.

Vad som roar mig mest med Dostojevskijs Fattigt folk är kommentarerna till hans samtida författare, den allenarådande beundran av Pusjkin, och den mer upprörda avskyn inför Gogols Kappan. Inte desto mindre har Makar själv (manlig huvudperson), liknande problem med att få råd med nya stövlar - kanske är det därför han blir så upprörd över Gogols Kappan, där mannen hinner dö utan att få upprättelse. Fattig tjänstemännens hårda torftiga liv stiger fram lika mycket hos Dostojevskij som hos Gogol. Men medan Gogol fabulerar mer, håller sig Dostojevskij till den nya realismen.

Jules Verne - Resa till jordens medelpunkt (1864)

Av Jules Verne läste jag Jorden runt på 80 dagar flera gånger när jag var yngre och en gång högt för min dotter. En kul äventyrsroman från 1800-talet. Men så är han ju även skapare av science-fiction genren, den framtidspositiva, till skillnad från HG Wells mer samhällskritiska variant. Jag har läst mer 'om' Jules Verne, än 'av', kan man säga.

Idén med att resa till jordens mittpunkt har jag alltid funnit suspekt, eftersom min egen bild av jorden inre är magmafylld. Men så såg jag en amerikansk film för någon månad sedan, som adapterat boken till nutid, med Brendan Fraser som den småknäppe vetenskapsmannen. Då blev jag naturligtvis sugen på att läsa boken och se vad som skiljer sig. Biblioteket hade den endast på franska, Voyage au centre de la terre (1864), men språket är inte svårt utan populärt enkelt även för den som inte har uppdaterat sin franska på ett tag.

Professorn i filmens nutid heter Anderson, enklare än bokens Lidenbrock (från Hamburg) vars namn jag i olika omnämningar av bok och film sett förvanskat till både Lieden- och Linden-. Båda varianterna låter ju mer tyska, så jag kan förstå misstaget. Bokens story är väl inte så upphetsande för dagens läsare, men vissa saker fann jag mycket roande. T ex att professorn på 1860-talet vandrat in i ett tyskt antikvariat och funnit ett handskrivet manuskript av "Snorre Turlesons (!) Heims-Kringla" - i runskrift! Och ur denna faller ett löst blad med ett kryptogram, också i runskrift, skrivit av en alkemist, Arne Saknussemm, som reste in i jordens innandöme på 1500-talet. Så icke trovärdigt, men roande, startar resan.

Filmen har en ung tjej som guide ner i vulkanen. I boken är det en roande fördomsfull bild av en storvuxen, iskall islänning, dvs helt utan rädsla och mycket fåordig. Han sägs tala danska med dem, som professor Lidenbrock naturligtvis behärskar obehindrat. Det roar mig därför oerhört att boken, mitt i all franska, stoppat in en mängd enstaviga s.k. danska uttalanden. I mina ögon är det dock ett svenskt lexikon Jules Verne fått tag på. När guiden vill skynda på dem och säger "Hastigt, hastigt!" kan jag tänka mig att Verne slog upp motsvarigheten till franskans "Vite, vite!" Hastigt låter inte danskt i mina ögon, och på svenska känns hastigt för trögt om man vill få någon att skynda sig, t ex vore "Fort!" eller "Skynda!" bättre. Men roande är det i allra högsta grad för en språknörd som mig. Andra saker som gör att det låter svenskt för mig är 'Tänder', som alltså har ett svenskt ä, inte ett danskt, och siffran "tva", som väl har tappat sin svenska å-ring, som inte låter danskt. Jag som svensk läser och förstår islänningens ord obehindrat.

På 1700-talet började man uppmärksamma fossiler, även från havet, högt upp i alper och andra bergskedjor, vilket satte igång många människors fantasi. Inte minst tycks Syndafloden ha bevisats, med fisk så högt upp på land. Professor Lidenbrock är 'geolog', intresserad av fossiler, och finner även spår av en 'antedeluvial' människa där nere i underjorden, alltså från tiden före Översvämningen. Darwins teorier var fortfarnade nya och inte inkorporerade. Men det allra mest fantastiska är den underjordiska vattenvärlden, som i synnerhet på film gör berättelsen till mer Fantasy än Science fiction. En värld av dinosaurier och gigantiska svampar. Och det gigantiska inre havet, där allt i filmen tycks få ljus av en inre magma-sol, eller vad? Händelserna i filmen går naturligtvis snabbt. Brendan Fraser ser lika slätrakad ut hela filmen igenom. I boken är Verne noga med trovärdigheten och låter dem lägga sig ner på klippan i de inre vulkangångarna och sova regelbundet varje 'natt'. Och när de väl kommer upp till jordytan har det gått 2-3 månader (återstoende proviant hade just spolats bort!, hur de nu lyckades bära övrig mat dittills? Jag bär hem ny mat till tre personer varje dag - och det är tungt). De kommer alltså upp på jordytan med långt skägg och trasiga kläder som om de varit skeppsbrutna en längre tid. Filmen spelar naturligtvis mer på fantasy och action, än trovärdighet.

Igårkväll gick den animerade "Ice-Age 3" på TV. Alltid lika rolig tycker jag. För att förnya sig lekte även denna med idén om en underjordisk, eller snarare 'under-isen' värld, där dinosaurierna överlevt i sin djungelvärld, skild från vår. 66 miljoner år efter ditt eget massutdöende! En fantasi som aldrig släpper taget om oss...

Låt den rätte komma in - J Ajvide Lindqvist (2004)

Jo, jag har ju faktiskt läst en modern roman till... och sett filmen ... men vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den erfarenheten.

Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.

Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)

Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.

Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.

Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.

Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.

Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.

Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.

Svinalängorna - Susanna Alakoski (2006)

Senaste månaden har jag mest läst historia av olika slag. Men så tog jag mig också an Susanna Alakoskis Svinalängorna - sent om sider - den vann trots allt Augustpriset redan 2006. Åren går så fort ....

En mycket lättläst text, även om inte ämnet är det. Några flickliv i alkoholisthem. Eftersom författaren och jag är nästan jämnåriga känner jag ju igen tidsbilderna, de nybyggda förorternas höghus kring 1970, viss musik, ABBA, ny ung kung, strejk, giftlarm,osv. Men ändå inte, jag kommer från storstaden, boken rör sig i småstaden Ystad. Ändå fanns tydligen även där nybyggda förorter för 'utslagna' - om inte annat blev folk utslagna där i rotlösheten. Och den bilden är mycket mer tidlöst allmängiltig, handlar inte speciellt om just tidigt 1970-tal. Inte i juset denna skildring.

Att läsa om hur flickorna överlever där i kaoset av fattig stolthet och alkoholism väcker min egen känsla av maktlöshet. Inga barn ska behöva leva så, men hur hindrar man det? Förutom att riva alla förorter... skulle det hjälpa? Flickorna är överlevare, de tänker minsann aldrig bli som sina föräldrar, visst, men resten finns kvar, det tröstlösa livet.

Texten är övervägande realism, sedd ur en liten flickas ögon, innan hon insett att alla familjer och hem inte är som hennes ... till lillgamla försökt att 'hjälpa' sina föräldrar och hålla fasaden uppe inför skammen, deras skam, överleva dag för dag ... till nya insikter hos länkarna att många familjer trots allt har samma problem. Det här skiljer sig inte från andra skildringar av alkoholistbarns uppväxt.

Det som skiljer sig är skildringen av de kaotiska alkoholperioderna. De blir meningsbyggnaden en annan - svart poesi. T ex
"Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter."

Och många andra exempel. Det väcker overklighetskänslan, en flackande blick, stressen som hos den jagade.

Till humorn hör främst faderns brutna finsk-svenska, som känns på pricken återgivet. Som när barnen slutligen blir akut omhändertagna och placerade i fosterhem och pappan försöker lämna hunden i utbyte.
"Om ni händeromtar våra parn vår ni väl händeromta hunden också sa han."

The Pilgrim's Progress - John Bunyan (1678-84)

Eller Kristens resa som den heter på svenska. En allegorisk berättelse, där författaren säger sig drömma det som händer, vilket får mig att associera till Caldérons 'Livet en dröm', och är alltså tankemässigt på 1600-talets våglängd.

Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.

Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.

Leela.exe - Hari Kunzru (2004)

Jag tyckte mycket om denna roman, på ett oroande sätt. Transmission är den engelska texten, kanske inte så säljande som titel, men visar mer på det dubbeltydiga budskapet som trots allt finns.

Handlingen tilldrar sig nu, i vår globala, datoriserade, internet-värld. Huvudingrediens är ett datavirus, leela.exe. En värld som kan kännas helt gränslös. Men trots det finns där fullt med mentala gränser, gränser vi bär i våra huvuden, som ändå skiljer människor åt och gör att en del behandlas som mer värda än andra, gör vissa mer önskvärda än andra, oavsett godhet/ondska eller kunskaper.

Kan låta allvarligt. Men boken är också rolig mitt i allt allvarligt.

Michael Kohlhaas - Heinrich von Kleist (1808)

En märklig historia som jag älskade redan vid min första läsning i tonåren. Den kändes så 'realistisk' och lättflytande, och samtidigt fasansfull i de Kafka-aktiga orättvisor Kohlhaas drabbas av. Jag våndades lite inför tanken att läsa om den och återuppleva allt våld.

Men det är lustigt hur upplevelser ändras med åldern. De långa avsnitten, sida upp och sida ner, utan styckesindelning, gör att jag inte längre finner texten riktigt lika lättflytande. Jag saknar pauser. Jag blir inte heller lika ungdomligt uppbragd över orättvisorna. Kohlhaas är minst lika våldsam tillbaka i sin hämnd. Boken försigår på 1500-talet, men skrevs medan Napoleonkrigen fortfarande pågick. Den krigiska revolutionstiden gjorde säkert att ingen förvånades över blodigheter.

En häxas 'förutsägelser' spelar roll i intrigen, kanske en liten påverkan av romantiken som satt in och gärna avlägsnar sig från realismen.

Tusenårsstriden - Tom Holland (2009)

En enastående intressant populärhistoriebok. Visst har vi hört talas om kejsar Henriks botvandring till Canossa. Men aldrig att jag hade förstått hela den himmelsevida betydelsen. De fyrahundra sidorna glider lätt som en spänningsroman. Skickligt av Holland. Det rör tusen år av Europas utveckling. Helt avgörande, menar Holland, för hur s.k. 'väst' skiljer sig från andra delar av världen.

Boken tog snabbt slut på årets bokrea. Men den finns på biblioteket. Och är väl värd ett lån.

Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)

Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.

770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.

En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).

Northanger Abbey - Jane Austen (1803/1818)

I januari läste jag om Northanger Abbey av Jane Austen, på engelska och svenska parallellt. Köpte den svenska på 1990-talet, en vacker upplaga i kartonnage med initierat efterord av Lisbeth Larsson. Den tillkom säkert i svallvågorna av den då nya feministiska litteraturforskningen och har en tacknämlig översättning. Som anglofil sörjer jag att inte alla Austens verk finns utgivna i uppdaterade svenska upplagor. Alla är omistliga storartade klassiker.

Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.

Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?

Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!

Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.

Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.