Deckare har inte riktigt varit min grej. Men läser dem gör jag, nyfiken som jag är på allt. Men sällan blir jag imponerad. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten står i en lysande klass för sig själv, men är ju inte en traditionell deckare med undersökande detektiv i huvudrollen, men handlingen rör ett till synes 'oförklarligt' brott.
Elisabeth George var annars först att väcka mitt intresse, en amerikanska som skriver om så brittiska företeelser att många tror att hon är brittiska. Men det är inte brottsintrigen som intresserar mig, utan atmosfären och hur personerna levandegörs - och det litterära temat. Jag har ännu bara läst hennes fem första kommissarie Lynley böcker, men i alla finner jag någon typ av litterärt tema. Det gör mig nyfiken. Den gåtan vill jag lösa. Detektivparet Thomas Lynley och Barbara Havers, framstår för mig som Mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom. Barbaras rabiata fördomar mot 'snobben' Lynnley är så nära kopia man kan komma. Om än på 1980-talet och aldrig kommer de att bli ett par. Deras världar är alltför skilda, och Lynleys känslor riktas åt ett helat annat håll, han har en egen obesvarad kärlek att brottas med.
Storbritannien har ju många egna deckardrottningar. Dit hör PD James, född 1920, och aktiv författare sedan 1962. Nu först har jag läst en av hennes böcker. Huvudperson är ofta kommissarie Adam Dalgliesh. En välkända deckarpersonlighet.
Hittade hos Myrorna en inbunden PD James för 10 kr. Bokpärmen är illustrerad med en typisk engelsk stuga i blålila skymningsljus. Ett opassande jobb för en kvinna (1972). Men i denna är det inte ADam Dalgliesh som är utredare, utan en ung kvinna, Cordelia Grey. Dock visar det sig att den man som lärt upp henne i yrket, Bernie, tidigare arbetat i närheten av Adam Dalgliesh, men sedan avskedats. Han har sugit åt sig 'Dalgliesh' fantastiska kunskaper, öppnat egen detektivbyrå och fört sin kunskap vidare till Cordelia. Enligt wikipedia fick Cordelia vara huvudperson i två av böcker i Dalglish-serien. Jag hade svårt att engageras av denna historien. Blev bitvis jäspig, hade svårt att ta till mig deckargåtan. Men den unga oerfarna Cordelia jobbar på och utnyttjar alla kunskaper som emanerar från Dalgliesh.
Mot slutet vaknar dock ett nytt intresse i mig, när Cordelia vill konfrontera gärningsmannen, som visar sig ha vedervärdiga åsikter och brist på medkänsla (stereotyp brottsling), och han i sin hybris hotar henne, då blir han mördad av en tredje person - här kommer det förvånande - som Cordelia genast hjälper med alibi och att arrangera mordet som ett självmord. Det är förvånande. Läsaren känner avsky för gärningsmannen, men sväljer detta. Boken fortsätter och jag undrar vart den är på väg - då plötsligt Dalgliesh dyker upp och förhör Cordelia. Den smarte mästerutredaren har genast klurat ut hur allt hänger ihop.
Cordelia vägrar göra några medgivanden, hon håller sig till de förhållningsorder som en gång emanerat från Dalgliesh. Det borde vara lätt för honom att avslöja sina egna tankegångar. Även om de uppblandats med Bernies 'plattityder'. Här lyser boken upp, ger mig känslan: Aha! Han dök upp i alla fall! En twist som ger mervärde. Cordelia får betala böter för innehav av pistol utan licens, men i övrigt har ingen instans tvivlat på Cordelias sanning, inte vanliga polisen, inte coronern vid förhöret som skall fastställa offrets dödsorsak. Bara Dalgliesh ser igenom hela historien, men inte heller han är motiverad att driva saken vidare.
I detta fall har alltså brott lönat sig - nja förutom böterna då. Det kostade bara böter och vi kan skratta åt gärningsmannens hybris, som dock drabbades 'rättmätigt'.
Dessutom lär detta vara en av de första deckare där en kvinna fått visa framfötterna i denna mannens värld. Säkert en verkan av den kvinnorörelse som fick nytt liv i slutet av 1960-talet. De allra första kvinnliga detektiverna dök dock upp redan i slutet av 1800-talet, med den första feministiska vågen.
2010-03-05
CJL Almqvist & Lars Widding
Bellman studierna ledde mig till en gammal bokhylla från tonåren, med några böcker av Lars Widding. Han skrev bl.a. Sångfågeln om Ulla Winbladh och Rovfågeln om Gustav III. Intrigerna för att starta krig trots att ständerna förbjudit allt utom försvarskrig. Och hur detta ledde till allt större missnöje och slutligen mordet på maskeradbalen 16 mars 1792.
Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.
På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.
Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.
Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.
Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?
Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.
Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.
Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.
På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.
Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.
Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.
Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?
Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.
Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.
2010-02-19
NP 2009 - Herta Müller
Jag skrev inget om Herta Müller i höstas när hon fick 2009 års Nobelpris i litteratur. Delvis för att jag hade fullt upp med litteraturkursen. Men mest för att jag inte hade läst något av henne. Nu har jag det: Redan då var räven jägare (1992).
I vanlig ordning tar nobelpristagarens böcker slut omedelbart timmarna efter kungörelsen i TV och radio. Jag hann dock få tag på denna i pocketupplaga. Bra för mig som alltid vill ha en pocketbok i väskan att läsa på bussen. Och de senaste månaderna har jag haft så mycket kurslitteratur att läsa att min 'nöjesläsning' begränsas till bussen. (Även om kurslitteraturen i sig naturligtvis är ett lika stort nöje - enda problemet är att allt måste gå så fort.)
Att det tagit mig flera månader att ta mig igenom Redan då var räven jägare är inget att rekommendera. 238 sidor med enkelt språk ... behöver absolut inte ta så lång tid. Problemet var att jag större delen av boken aldrig ens frestades att stjäla mig till en läsestund även hemma. Det är ingen 'rolig' läsning att dyka in i ett så totalitärt samhälle att folk inte vågar tala öppet med varann. Boken är fylld av konkreta bilder, som fastnar och finns kvar i mig nu efteråt. Men första halvan kryper verkligen in under skinnet som ett dött samhälle. Avsaknaden av namn och personligheter är naturligtvis en medveten strategi här, men gör det också svårt att ta till sig boken. Om jag hade tid, vore det läge att läsa om den genast, för att hitta alla de ledtrådar som jag är säker finns. I första halvan av boken när personer saknade namn och endast kort betecknades som t ex prickig slips, eller födelsemärke på halsen, så blev allt abstrakt. Tills dessa personer betydligt senare faktiskt fick namn, då uppstår en viss aha-känsla.
Detta hör i historien också samman med upplösningstillståndet i Rumänien. Hur än kritiskt läget tycks så är det när det börja leva igen som vi närmar oss upplösningen, av samhället och boken. Inga årtal nämns. Hade jag kunnat något om fotboll kanske jag vetat när Danmark var där och spelade mot Rumänien. Tydligen hade det betydelse, som insikt för folket om att en annan verklighet kan existera. Än deras total förtryck. Jag minns inte längre hur pass långt efter Berlinmurens fall november 1989 som också Rumäniens diktator Ceausescus föll.
I vanlig ordning tar nobelpristagarens böcker slut omedelbart timmarna efter kungörelsen i TV och radio. Jag hann dock få tag på denna i pocketupplaga. Bra för mig som alltid vill ha en pocketbok i väskan att läsa på bussen. Och de senaste månaderna har jag haft så mycket kurslitteratur att läsa att min 'nöjesläsning' begränsas till bussen. (Även om kurslitteraturen i sig naturligtvis är ett lika stort nöje - enda problemet är att allt måste gå så fort.)
Att det tagit mig flera månader att ta mig igenom Redan då var räven jägare är inget att rekommendera. 238 sidor med enkelt språk ... behöver absolut inte ta så lång tid. Problemet var att jag större delen av boken aldrig ens frestades att stjäla mig till en läsestund även hemma. Det är ingen 'rolig' läsning att dyka in i ett så totalitärt samhälle att folk inte vågar tala öppet med varann. Boken är fylld av konkreta bilder, som fastnar och finns kvar i mig nu efteråt. Men första halvan kryper verkligen in under skinnet som ett dött samhälle. Avsaknaden av namn och personligheter är naturligtvis en medveten strategi här, men gör det också svårt att ta till sig boken. Om jag hade tid, vore det läge att läsa om den genast, för att hitta alla de ledtrådar som jag är säker finns. I första halvan av boken när personer saknade namn och endast kort betecknades som t ex prickig slips, eller födelsemärke på halsen, så blev allt abstrakt. Tills dessa personer betydligt senare faktiskt fick namn, då uppstår en viss aha-känsla.
Detta hör i historien också samman med upplösningstillståndet i Rumänien. Hur än kritiskt läget tycks så är det när det börja leva igen som vi närmar oss upplösningen, av samhället och boken. Inga årtal nämns. Hade jag kunnat något om fotboll kanske jag vetat när Danmark var där och spelade mot Rumänien. Tydligen hade det betydelse, som insikt för folket om att en annan verklighet kan existera. Än deras total förtryck. Jag minns inte längre hur pass långt efter Berlinmurens fall november 1989 som också Rumäniens diktator Ceausescus föll.
1700-talet
Vi har sysslat med 1700-tal i ytterligare tre veckor. Som t ex Robinson Crusoe och Gullivers resor. Exempel på hur romanen skapades i England med den framväxande borgerligheten. Engelsmännen hade redan vid det här laget en mer eller mindre maktlös konstitutionell monarki, ungefär som Sverige idag. Industrin växte fram i takt med borgerligheten. Redan när jag läste Engelska för 25-30 år sedan tillhörde denna period mina favoriter. 1700-talet är spännande med sin spretiga entusiasm.
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....
Litteraturvetenskap
Ytterligare tre veckor har susat förbi och jag önskar mig evigt mer tid för eftertanke. Jag vill verkligen studera vidare för att klura ut vad Litteraturvetenskap egentligen handlar om. Jag slutar aldrig ställa mig den frågan. Vi ser på författarskap och läsarnas samhälle utifrån. Och den utsikten är enormt bred och kan innefatta precis vad som helst. Den utsikten är lika rik som människan, med alla hennes intressen och böjelser.
Det räcker att titta på en förteckning över kurser i Litteraturvetenskap. Förutom den rent litteratur-historiska kurs jag själv går, så kan man välja en rad mer specialiserade synvinklar. T ex kvinno- litteraturhistorisk syn - vilket naturligtvis även handlar om hur kvinnliga författare tystats, eller hur manliga författare har betraktat det kvinnliga könet osv. Eller letar upp andliga uttryckssätt genom årtusendena. Eller det psykologiska innehållet och hur det utvecklats. Möjligheterna är oändliga.
Å andra sidan tycker andra att man skall befästa gränserna utåt och mer titta in i texten.
Litteraturvetenskap som ett eget separat ämne är tydligen typiskt för Svenska universitet. I andra länder är litteraturen oftast knuten direkt till språkstudiet. Vilket naturligtvis också är en viktig synvinkel. Men då stannar man väldigt mycket inom en viss språkkultur och ser inte så mycket över gränserna, mer globalt. Förutom litteratur på engelska, som är global i sig själv.
Det räcker att titta på en förteckning över kurser i Litteraturvetenskap. Förutom den rent litteratur-historiska kurs jag själv går, så kan man välja en rad mer specialiserade synvinklar. T ex kvinno- litteraturhistorisk syn - vilket naturligtvis även handlar om hur kvinnliga författare tystats, eller hur manliga författare har betraktat det kvinnliga könet osv. Eller letar upp andliga uttryckssätt genom årtusendena. Eller det psykologiska innehållet och hur det utvecklats. Möjligheterna är oändliga.
Å andra sidan tycker andra att man skall befästa gränserna utåt och mer titta in i texten.
Litteraturvetenskap som ett eget separat ämne är tydligen typiskt för Svenska universitet. I andra länder är litteraturen oftast knuten direkt till språkstudiet. Vilket naturligtvis också är en viktig synvinkel. Men då stannar man väldigt mycket inom en viss språkkultur och ser inte så mycket över gränserna, mer globalt. Förutom litteratur på engelska, som är global i sig själv.
2010-01-31
Carl Michael Bellman
Andra veckan har grupparbetet handlat om Bellman. I höstas tränade vi lyrikanalys via epistel no.7. Nu läste vi 12 till. Jag formligen slukade 5 olika litteraturhistoriska författares texter kring Bellman vilket fördjupade insikten i hans samtid.
Bellman är alltid satirisk och dubbeltydig. Hans storhet löpte parallell med Gustav III. Hans supvisor hade länge varit populära, men vid Gustav III:s statskupp 1772, efter den ekonomiskt katastrofala 'Frihetstiden' (som ledde även till Bellmans föräldrars ruin), skyndade sig Bellman att skriva en hyllningsvisa till kungen, Gustafs Skål, som blev kuppdeltagarnas kampsång. Vilket naturligtvis gjorde Bellman populär vid hovet. Dock ansågs inte övrig visor rumsrena nog att tryckas. Hela landet kunde dem ändå utantill, men Bellman fick inga inkomster. Poeten Kellgren sablade ner Bellmans visor i en satirisk dikt, men fick ångra detta, då han snart insåg hur storartad Bellmans konst trots allt var. Helt oefterhärmelig.
Sagde Kellgren kom också att tjugo år senare medverka till utgivningen av Fredmans epistlar. Han skrev ett entusiastiskt förord (och städade lite i visorna). Bellman dedicerade Ep. 80, Liksom en Herdinna till Kellgren. Frågan är om han gjorde det enbart som tack?
Första strofen är en omskrivning av klassicismens paradverk, Boileau's skrivregler för god litteratur, nedplitade i versform. Bellman gör om dem så vi får se Ulla som en Herdinna, välklädd, smyckad med blommor, för sig som en dam, hon åker på utflykt med korparl Mollberg i häst och vagn, stiligt värre. Men när de väl är på krogen, spiller hon öl på kjolen, drar den helt sonika av sig, och kan man tyda omskrivningarna rätt så slutar det som i de flesta visorna med ett samlag, som får vagnen att skaka söner. I vilket fall som helst så somnar Ulla där, bredvid Mollberg 'som en kullstjälpt Fru', vilket brukar betyda just så...
Visst, när vi lyssnar på den där sirliga melodin, och tänker på 'herdinnan' så är det betydligt mer finstämt än vad texten säger. Man har sagt att Bellman i denna visa böjer sig för den goda smaken, krusar för eliten. Gör han det? Eller driver han med eliten? För egentligen har han inte ändrat sig ett dugg. Han gör som alltid. Dubbelexponerar den klassicistiska litteraturens tidlösa idealbild av konsten och världen - men verkligheten i Stockholms trånga gränder, med sina 700 brännvinskrogar, var en helt annan. Fylleri och bordeller överallt. Bellman plockar upp de enkla människorna ur rännstenen, men förskönar dem inte. Inte i grunden. De kan leka fina, men rispar man i lacken, så faller den av. På den punkten ger sig Bellman aldrig - det skulle ha gått emot hans innersta sanning.
1792 sköt man Gustav III på en maskeradbal. Bellman hade hunnit få både Fredmans epistlar och sånger tryckta 1790-91, men sen tog det stopp. Det unika med Bellman är att hans popularitet aldrig egentligen haft några nedgångsperioder. Han lever. Men personen Bellman hade inte längre någon som höll honom om ryggen sedan Gustav III dött. 1794 hamnade han i häkte på grund av en ringa skuld. I fängelset ådrog han sig en rad sjukdomar och dog inte långt efteråt 1795.
Dock är det ett ovedersägligt faktum att Bellman berikat svensk litteratur, genom att synliggöra de lägre samhällsklasserna. Och han gjrde det via satir, en svart humor vi kanske inte är naiva nog att skratta åt idag ...
Bellman är alltid satirisk och dubbeltydig. Hans storhet löpte parallell med Gustav III. Hans supvisor hade länge varit populära, men vid Gustav III:s statskupp 1772, efter den ekonomiskt katastrofala 'Frihetstiden' (som ledde även till Bellmans föräldrars ruin), skyndade sig Bellman att skriva en hyllningsvisa till kungen, Gustafs Skål, som blev kuppdeltagarnas kampsång. Vilket naturligtvis gjorde Bellman populär vid hovet. Dock ansågs inte övrig visor rumsrena nog att tryckas. Hela landet kunde dem ändå utantill, men Bellman fick inga inkomster. Poeten Kellgren sablade ner Bellmans visor i en satirisk dikt, men fick ångra detta, då han snart insåg hur storartad Bellmans konst trots allt var. Helt oefterhärmelig.
Sagde Kellgren kom också att tjugo år senare medverka till utgivningen av Fredmans epistlar. Han skrev ett entusiastiskt förord (och städade lite i visorna). Bellman dedicerade Ep. 80, Liksom en Herdinna till Kellgren. Frågan är om han gjorde det enbart som tack?
Första strofen är en omskrivning av klassicismens paradverk, Boileau's skrivregler för god litteratur, nedplitade i versform. Bellman gör om dem så vi får se Ulla som en Herdinna, välklädd, smyckad med blommor, för sig som en dam, hon åker på utflykt med korparl Mollberg i häst och vagn, stiligt värre. Men när de väl är på krogen, spiller hon öl på kjolen, drar den helt sonika av sig, och kan man tyda omskrivningarna rätt så slutar det som i de flesta visorna med ett samlag, som får vagnen att skaka söner. I vilket fall som helst så somnar Ulla där, bredvid Mollberg 'som en kullstjälpt Fru', vilket brukar betyda just så...
Visst, när vi lyssnar på den där sirliga melodin, och tänker på 'herdinnan' så är det betydligt mer finstämt än vad texten säger. Man har sagt att Bellman i denna visa böjer sig för den goda smaken, krusar för eliten. Gör han det? Eller driver han med eliten? För egentligen har han inte ändrat sig ett dugg. Han gör som alltid. Dubbelexponerar den klassicistiska litteraturens tidlösa idealbild av konsten och världen - men verkligheten i Stockholms trånga gränder, med sina 700 brännvinskrogar, var en helt annan. Fylleri och bordeller överallt. Bellman plockar upp de enkla människorna ur rännstenen, men förskönar dem inte. Inte i grunden. De kan leka fina, men rispar man i lacken, så faller den av. På den punkten ger sig Bellman aldrig - det skulle ha gått emot hans innersta sanning.
1792 sköt man Gustav III på en maskeradbal. Bellman hade hunnit få både Fredmans epistlar och sånger tryckta 1790-91, men sen tog det stopp. Det unika med Bellman är att hans popularitet aldrig egentligen haft några nedgångsperioder. Han lever. Men personen Bellman hade inte längre någon som höll honom om ryggen sedan Gustav III dött. 1794 hamnade han i häkte på grund av en ringa skuld. I fängelset ådrog han sig en rad sjukdomar och dog inte långt efteråt 1795.
Dock är det ett ovedersägligt faktum att Bellman berikat svensk litteratur, genom att synliggöra de lägre samhällsklasserna. Och han gjrde det via satir, en svart humor vi kanske inte är naiva nog att skratta åt idag ...
Jean Racine & Molière
Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.
Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.
Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.
Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.
Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.
Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.
Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.
Shakespeares Stormen (1611)
Roligt att få skriva uppsats på en Shakespeare-pjäs. Och dessutom en av de få som jag varken sett eller läst tidigare. Jag vet att Per Åhlin gjorde sin Melonia inspirerad av just Stormen, just som jag var småbarnsmamma. Men min dotter vägrade att se den, så det blev aldrig av. Hon tyckte att den fule Caliban var för läskig. Visst han har blodsprängda ögon, men var vad jag minns trädgårdsmästare ... hmm, vet inte hur handlingen gick ihop.
Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.
Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.
Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.
1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...
2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.
Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).
Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.
Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.
Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.
Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.
Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!
Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.
Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.
Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.
1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...
2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.
Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).
Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.
Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.
Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.
Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.
Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!
Barocklyrik & Renässans
Oops, så är det slut på januari också. Sista chansen att relatera något som hänt denna månad.
Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.
Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.
På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.
Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.
Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.
Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.
Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.
PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.
Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.
Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.
På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.
Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.
Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.
Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.
Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.
PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.
2010-01-04
Fru Freud och jag - Anna Lytsy (2009)
Har idag läst ut en roman som fascinerade mig enormt. En alldeles ny bok från förra året. Anna Lytsys Fru Freud och jag : en historia om begär (2009). Jag började i höstas, och har haft den i 'sommartorpet' där jag unnat mig en timmes läsning vid insomnandet de lördagar jag varit ledig. Så det har tagit tid. Men det kändes bra så.
Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)
Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.
Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.
Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.
Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.
Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.
Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.
Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.
Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.
Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)
Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.
Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.
Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.
Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.
Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.
Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.
Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.
Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.
Medeltiden
Den litteraturhistoriska kursen känns mer splittrad, mest för att vi stormar fram bland gamla texter som vi sällan behöver läsa i sin helhet, utan mest nosar på.
Dante naturligtvis. Köpte Giacomo Oreglias biografi över Dante för åratal sedan, men livet hejdade mig någonstans efter en tredjedel av boken - trots att den mötte alla mina förväntningar - och väckte intresset allt mer. Men livet satte som vanligt på bromsklossar. Så nu ligger den också på kö.
Vi läste även svenska medeltidsballader - svårläst stavning.
Och faktiskt också ett fullständigt verk: Gunnlaug Ormtungas saga. En islänningsaga. Som inte är alltför lkång, men som känns relativt sen, något påverkad av roman breton, med kärleksförvecklignen och kvinnan emd det långa rödblonda håret. Men naturligtvis mest av gammal isländsk tradition.
Beowulf som jag var inne på i början av hösten, har vi också nosat på. Så den ligger kvar i kö. För jag vill läsa den fullständiga versionen. Njals saga är lång, så där passade jag på ast läsa en ungdomsvariant med vackra bilder och historiska notiser som gjorde bilden klarare.
Dante naturligtvis. Köpte Giacomo Oreglias biografi över Dante för åratal sedan, men livet hejdade mig någonstans efter en tredjedel av boken - trots att den mötte alla mina förväntningar - och väckte intresset allt mer. Men livet satte som vanligt på bromsklossar. Så nu ligger den också på kö.
Vi läste även svenska medeltidsballader - svårläst stavning.
Och faktiskt också ett fullständigt verk: Gunnlaug Ormtungas saga. En islänningsaga. Som inte är alltför lkång, men som känns relativt sen, något påverkad av roman breton, med kärleksförvecklignen och kvinnan emd det långa rödblonda håret. Men naturligtvis mest av gammal isländsk tradition.
Beowulf som jag var inne på i början av hösten, har vi också nosat på. Så den ligger kvar i kö. För jag vill läsa den fullständiga versionen. Njals saga är lång, så där passade jag på ast läsa en ungdomsvariant med vackra bilder och historiska notiser som gjorde bilden klarare.
Elin Wägners' Ekofeminism
Inte ett inlägg på hela december - 'kursandet' har varit för intensivt. Elin Wägner-kursen var mastig och närmade sig slutuppsatser, så där la jag mycket tyngd, samtidigt som jag kämpade på med medeltida litteratur.
Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.
Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.
Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.
Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.
Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.
Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)
Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.
Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.
Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.
Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.
Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.
Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.
Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)
Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.
2009-11-30
Summering November
Kurserna har pågått mycket intensivt. Ingen tid för fri läsning, inte ens på bussen. Och inga hela böcker. Analystentan gick över förväntan. Vi analyserade HC Andersens saga Skuggan. Vilket först kändes hopplöst. Är inte svag för HC Andersen, för mycket melankoli kanske. Föredrar folkssagor, framför konstsagor. Skuggan passar inte för barn. Huvudpersonen blir helt kallt halshuggen på slutet. Däremot finns det flera möjliga tolkningar för vuxna. Jag tog upp flera, bl a psykologisk syn och även en gnutta Platon på slutet. Uppskattades av läraren.
På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.
Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.
En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev på egen hand i 16 år den bruksrörelse de ägde. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.
Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.
Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.
Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.
En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...
I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.
På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.
Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.
En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev på egen hand i 16 år den bruksrörelse de ägde. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.
Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.
Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.
Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.
En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...
I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.
2009-11-10
diverse snabbläsning
Förra veckan stressade jag med sluttentamen i analyskursen. Då är det som vanligt mina bussresor till och från jobbet som tjänstgör som andningshål. Kriteriet är då 'lättläst', slippa analysera medvetet.
Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?
Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.
Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.
Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.
Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.
Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.
Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.
Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.
Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.
I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...
Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?
Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.
Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.
Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.
Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.
Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.
Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.
Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.
Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.
I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...
Dialogen fortsätter - Elin Wägner (1932)
1932 var det åter dags för Elin Wägner att skriva en politisk tendensroman. Drygt 10 år hade gått sedan kvinnorna fått rösträtt i Sverige, och efter det tycktes de flesta somna om. Romanens titel signalerar klart och tydligt att hon vill att dialogen mellan män och kvinnor måste få fortsätta. Det är inte tid att soman om.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.
Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...
En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.
Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.
Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.
Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...
En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.
Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.
Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
