Sue Graftons andra deckare om Kinsey Millhone, utgiven tre år efter den första, håller lika hög klass som den första. Hon har alltså inte stressat fram den. De utarbetade karaktärsporträtten är även nu den stora tillgången, liksom den elaborerade intrigen, som vi får följa under Kinseys envisa försök att lista ut hur allt hänger ihop.
Denna gång är karaktärerna dock jämnt fördelade mellan könen, med flera knepiga äktenskap och deras märkliga maktkamper. Intrigen nystar kring en rad olika bedrägerier, vilket gör att titeln lätt skulle kunna översättas till svenska som "B för bedrägerier", och stämma bättre än engelskan inbrott (burglar).
Bland karaktärerna finns offrets 85-åriga granne, Julia Ochsner, som genast blir Kinseys vän och gärna hjälper till att spana. Det piggar upp henne och ger lite mening åt livet.
Mer avslöjar jag inte. Mördaren är såväl girig, som våldsam och skrupulös. Någon djupare bild av samhället hittar jag inte denna gång.
2013-02-17
Ett dockhem - Henrik Ibsen (1879)
Kunde ju inte hoppa över Ett dockhem, nu när jag har den i svensk översättning. Har tidigare alltid läst den på norska. En alltid lika levande text, flytande dialog, och denna gång inga masscener som inte kommer fram vid läsning.
Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.
Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.
2013-02-16
Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)
Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.
Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."
Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.
Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.
Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.
PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.
Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."
Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.
Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.
Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.
PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.
2013-02-13
Smärtgränsen - K Arne Blom (1978)
I helgen förströdde jag mig genom att ta en i högen av ärvda böcker. Det blev en något ovanlig polisdeckare från 1978. K Arne Blom debuterade 1971 i kölvattnet på Sjöwall-Wahlöö, och fortsatte att skriva en lång rad deckare fram till till millennieskiftet. Genren innebär ju att vi får följa en rad polisers arbete och privatliv, inga mästerdetektiver. Smärtgränsen inleds dock med att en rad privatpersoner börjar oroa sig över att en medmänniska 'kanske' försvunnit, dvs ingen känner mannen men han har promenerat exakt samma väg exakt samma klockslag under nästan sex års tid, och har nu plötsligt försvunnit. Alltså alldeles för vaga indicier för att vara ett fall för polisen. Även som läsare sitter jag ju där och förvånas över detta improviserade 'medborgargarde' som inte tar det som en naturlig sak att vanor inte är odödliga ...
Men visst vill man veta hur det går. Framför allt väcker denna deckare 1970-talsminnen. Folk var uppbragda över det nya 'kalla' samhället, där folk kunde dö ensamma, isolerade i sina små lägenhetskuber. En person som inte längre tar sin vanliga promenad blev genast ett oroande tecken på att 'något inte stod rätt till', och då borde omgivningen reagera. Och gör det här, när de inte kan få liv i polisen ...
1970-talet känns mjukare även brottsmässigt. Även om någon galning dödar hundar och katter, så sker i övrigt inga blodiga mord. Hotbilder finns, men egentligen trippar livet på ganska lugnt i deras småstad, även om poliser aldrig kan garanteras ledighet under helger när 'vanliga människor' är lediga och därmed en rad kriser krockar med önskan om julefrid.
Men yttervärlden finns där, oroande realistisk, och påminner om vad som var huvudnyheter i mitten på 1970-talet. Cypernkrisen, kriget i Angola och kanske mest av allt Baader-Meinhof-terrorismen ...
Men visst vill man veta hur det går. Framför allt väcker denna deckare 1970-talsminnen. Folk var uppbragda över det nya 'kalla' samhället, där folk kunde dö ensamma, isolerade i sina små lägenhetskuber. En person som inte längre tar sin vanliga promenad blev genast ett oroande tecken på att 'något inte stod rätt till', och då borde omgivningen reagera. Och gör det här, när de inte kan få liv i polisen ...
1970-talet känns mjukare även brottsmässigt. Även om någon galning dödar hundar och katter, så sker i övrigt inga blodiga mord. Hotbilder finns, men egentligen trippar livet på ganska lugnt i deras småstad, även om poliser aldrig kan garanteras ledighet under helger när 'vanliga människor' är lediga och därmed en rad kriser krockar med önskan om julefrid.
Men yttervärlden finns där, oroande realistisk, och påminner om vad som var huvudnyheter i mitten på 1970-talet. Cypernkrisen, kriget i Angola och kanske mest av allt Baader-Meinhof-terrorismen ...
2013-02-10
Dandy - Jan Guillou (2012)
Nu har jag läst även andra delen av Guillous Det stora århundradet. Även denna del behandlar 1900-talets två första decennier, men nu ur den tredje norske broderns synvinkel, Sverre. Och han har behändig nog hamnat i England och vill heller måla, som konstnär, än fortsätta sin tekniska bana. Behållningen av denna bok är naturligtvis alla kända namn inom Bloomsbury-gruppen, Virginia Woolf, Keynes, m fl, liksom hur svalt England mottog de nya konstriktningarna från Frankrike. Ändå känns det som en alltför smal synvinkel på Västeuropa tidiga nittonhundratal, enbart rikaste överklass, i en paradoxal atmosfär av både gryende sexuell normlöshet parallellt med homofobi.
Denna andra del, understryker än mer än den första, att 1900-talet är en stora tugga att bita i. Bröderna Lauritzsen har vi kommit ganska nära, även om det är svårt att känna att de blivit 20 år äldre under böckernas gång, men i övrigt känns referenserna till samtidens kändisar närmast som en katalogaria byggd på konsthandböcker. Att en stor del av Sverres konst sjunker med Titanic, får mig att associera till Gerhart Hauptmanns roman Atlantis (1912) där en konstnärs hela tavelsamling försvinner i djupet och gör folk misstänksamma om han verkligen var den stora konstnär han påstår.
Vet att Ken Follet också för närvarande sitter och skriver på en Nittonhundratalshistoria. Jag blir mycket nyfiken på hur han tar itu med detta närmast övermäktiga ämne.
Denna andra del, understryker än mer än den första, att 1900-talet är en stora tugga att bita i. Bröderna Lauritzsen har vi kommit ganska nära, även om det är svårt att känna att de blivit 20 år äldre under böckernas gång, men i övrigt känns referenserna till samtidens kändisar närmast som en katalogaria byggd på konsthandböcker. Att en stor del av Sverres konst sjunker med Titanic, får mig att associera till Gerhart Hauptmanns roman Atlantis (1912) där en konstnärs hela tavelsamling försvinner i djupet och gör folk misstänksamma om han verkligen var den stora konstnär han påstår.
Vet att Ken Follet också för närvarande sitter och skriver på en Nittonhundratalshistoria. Jag blir mycket nyfiken på hur han tar itu med detta närmast övermäktiga ämne.
2013-01-24
Sommarboken - Tove Jansson (1972)
Tove Janssons klassiska Sommarboken från 1972 är så härlig att den går att läsa hur många gånger som helst. Min pocket, som jag genom åren läst fler gånger än jag hållit räkningen på, är illustrerad - av Tove Jansson själv så klart - med små geniala bilder i svartvitt av havsvågor, klippor och växter. Dessa tillkom tydligen först 1976. Antagligen insåg man vid det laget att detta är en odödlig fullträff värd att satsa på.
På en närmast orörd ö i yttre skärgården befinner sig Farmor och barnbarnet Sophia. Ön erbjuder ett sorts ursprungligt paradis hela sommaren, omgivet av havet som skyddar mot civilisation, uppfostran och andra begränsningar. Relationen mellan barnet och åldringen är både innerlig och kärv. Båda är specialister på att utnyttja sin isolering till att njuta en trygg ensamhet tillsammans - en svår konst. De ät ytterligheter med många likheter. Fadern finns där men märks knappt, han tillhör den begränsade och begränsande medelåldern. "Dedär som är i rätt ålder" (s.61) som tror att de kan förbjuda barn och åldringar från allt som kan kallas riskabelt, saker som många anses för små eller gamla att göra och njuta av. Men det är fåfänga förbud. Barnet har sina medfödda instinkter och åldrigen sin livserfarenhet.
Livet på ön erbjuder det ursprungligt oföränderliga. Naturen som klarar sig bäst själv på egen hand. Att fadern försöker anlägga en trädgård med växter från Holland är ett fåfängligt sisyfosarbete, en parentes. Ibland flyter något av yttervärlden iland, någon gång passerar en båt. En sommar byggs ett nytt hus på en kobbe än längre ut. Först stör det deras horisont, att inte få vara ensamma i ödsligheten. Ägare är en direktör som säger sig söka det orörda och primitiva. Men med barn, tjänstefolk och vänner omkring sig har han svårt att ens klargöra för sig själv vad det är han söker.
Sophia kan inte låta bli att kritisera. "Snälla barn, sa farmorn otåligt, varenda människa måste få göra fel på egen hand." Det kan ta tid för direktörn att förstå sin egen idé ...
På en närmast orörd ö i yttre skärgården befinner sig Farmor och barnbarnet Sophia. Ön erbjuder ett sorts ursprungligt paradis hela sommaren, omgivet av havet som skyddar mot civilisation, uppfostran och andra begränsningar. Relationen mellan barnet och åldringen är både innerlig och kärv. Båda är specialister på att utnyttja sin isolering till att njuta en trygg ensamhet tillsammans - en svår konst. De ät ytterligheter med många likheter. Fadern finns där men märks knappt, han tillhör den begränsade och begränsande medelåldern. "Dedär som är i rätt ålder" (s.61) som tror att de kan förbjuda barn och åldringar från allt som kan kallas riskabelt, saker som många anses för små eller gamla att göra och njuta av. Men det är fåfänga förbud. Barnet har sina medfödda instinkter och åldrigen sin livserfarenhet.
Livet på ön erbjuder det ursprungligt oföränderliga. Naturen som klarar sig bäst själv på egen hand. Att fadern försöker anlägga en trädgård med växter från Holland är ett fåfängligt sisyfosarbete, en parentes. Ibland flyter något av yttervärlden iland, någon gång passerar en båt. En sommar byggs ett nytt hus på en kobbe än längre ut. Först stör det deras horisont, att inte få vara ensamma i ödsligheten. Ägare är en direktör som säger sig söka det orörda och primitiva. Men med barn, tjänstefolk och vänner omkring sig har han svårt att ens klargöra för sig själv vad det är han söker.
Sophia kan inte låta bli att kritisera. "Snälla barn, sa farmorn otåligt, varenda människa måste få göra fel på egen hand." Det kan ta tid för direktörn att förstå sin egen idé ...
2013-01-19
Lyssnerskan - Tove Jansson (1971)
Är nyfiken på vad Tove Jansson skrev efter Mumintrollen. Hittade denna novellsamling, Lyssnerskan, som alltså kom ett år innan Sommarboken. Alla berättelserna tycks handla om ensamma människor, oftast med kommunikationsproblem. Allt är avskalat, långt ifrån all sagostämning, som ett avståndstagande.
Även om det finns mer än en människa i berättelsen interagerar de inte, eftersom de inte tycks förstå varandra. Ibland finns konsten som uttrycksmedel, ett språk, men det är inte troligt att någon annan kommer att tolka det på samma stät som den som tecknat. Men mer än konsten finns naturen, den mäktiga, men ogripbara, som råder över oss.
När djur finns med, är de inte där i sin egen rätt, utan bara så som människan ser och tolkar dem, och är därför mer en bild av människans psyke, det psyket brottas med. Ibland vardagens tristess, ibland den respektingivande, obegripliga, naturen.
Även om det finns mer än en människa i berättelsen interagerar de inte, eftersom de inte tycks förstå varandra. Ibland finns konsten som uttrycksmedel, ett språk, men det är inte troligt att någon annan kommer att tolka det på samma stät som den som tecknat. Men mer än konsten finns naturen, den mäktiga, men ogripbara, som råder över oss.
När djur finns med, är de inte där i sin egen rätt, utan bara så som människan ser och tolkar dem, och är därför mer en bild av människans psyke, det psyket brottas med. Ibland vardagens tristess, ibland den respektingivande, obegripliga, naturen.
2013-01-06
Brobyggarna - Jan Guillou (2011)
Jan Guillou har inlett en serie han kallar Det stora århundradet. Att gapa över nittonhundratalet är naturligtvis att gapa över mycket. Inte desto mindre blir jag nyfiken. De första två delarna har utkommit, båda behandlar de två första årtiondena. Intressant är den udda infallsvinkeln, att utgå från Norge och tyska Östafrika, i första delen, Brobyggarna. Udda från vad vi är vana vid, och därför tillför det något nytt. Vi får en ensidig historia från andra hållet, kan man säga. En annorlunda partsinlaga. Och första världskriget utspelas här i Östafrika där tyskarna tydligen förblev obesegrade intill moderlandets kapitulation.
Det betyder inte att den inte kan ifrågasättas. Visserligen är jag inte insatt nog för att ifrågasätta. En av de bidragarna orsakerna till att tyskarna marscherade in så frimodigt i första världskriget, brukar betecknas som 'preusseriet'. Preussens monarki som arbetade för det tyska rikets enande, hade en militär med kadaverdisciplin. Den tycks inte ha föjt med till kolonin i Östafrika. Å andra sidan, präglades den följande Weimarrepubliken efter krigsslutet av socialism ...
Annars är det detaljer jag opponerar mig mot, saker som känns anakronistiska. Det är ju alltid så inom den historiska genren, risken att slentrianmässigt tänka utifrån våra moderna förutsättningar. En sån detalj är när huvudpersonerna Lauritz och Ingeborg beskrivs som moderna genom att de inte bara delar sovrum utan även sover samman nakna. En ny sexualsyn är på väg, visst, någon måste ha bildat förtrupp, gärna då folk som förespråkade kvinnlig rösträtt. Å andra sidan kan inte värmen i dåtidens bostäder jämföras med dagens. Det drog, kylan främjade behovet av nattkläder på ett helt anant sätt än idag.
Och hur än mycket Lauritz beundrar sin hustru så känns det övermäktigt att hon inom sex år inte bara lär sig norska och pendlar tågledes Bergen-Kristiania för att utbilda sig till läkare och samtidigt genomgår minst två graviditeter. Visst hon hade barnflicka, vilket kan ha underlättat för Ingeborg att klara såväl moderskap som studier och yrke, då för hundra år sedan var det snarare regel att kvinnor tvingades välja - yrke eller familj. Men jag undrar ändå hur hon hann? Var läkarutbildningen kortare på den tiden? Och hur i allsindar kan det vara möjligt att förvåna någon med att man tagit doktorsgraden? En doktorspromovering kunde väl inte komma oförberedd, ens på den tiden?
Det betyder inte att den inte kan ifrågasättas. Visserligen är jag inte insatt nog för att ifrågasätta. En av de bidragarna orsakerna till att tyskarna marscherade in så frimodigt i första världskriget, brukar betecknas som 'preusseriet'. Preussens monarki som arbetade för det tyska rikets enande, hade en militär med kadaverdisciplin. Den tycks inte ha föjt med till kolonin i Östafrika. Å andra sidan, präglades den följande Weimarrepubliken efter krigsslutet av socialism ...
Annars är det detaljer jag opponerar mig mot, saker som känns anakronistiska. Det är ju alltid så inom den historiska genren, risken att slentrianmässigt tänka utifrån våra moderna förutsättningar. En sån detalj är när huvudpersonerna Lauritz och Ingeborg beskrivs som moderna genom att de inte bara delar sovrum utan även sover samman nakna. En ny sexualsyn är på väg, visst, någon måste ha bildat förtrupp, gärna då folk som förespråkade kvinnlig rösträtt. Å andra sidan kan inte värmen i dåtidens bostäder jämföras med dagens. Det drog, kylan främjade behovet av nattkläder på ett helt anant sätt än idag.
Och hur än mycket Lauritz beundrar sin hustru så känns det övermäktigt att hon inom sex år inte bara lär sig norska och pendlar tågledes Bergen-Kristiania för att utbilda sig till läkare och samtidigt genomgår minst två graviditeter. Visst hon hade barnflicka, vilket kan ha underlättat för Ingeborg att klara såväl moderskap som studier och yrke, då för hundra år sedan var det snarare regel att kvinnor tvingades välja - yrke eller familj. Men jag undrar ändå hur hon hann? Var läkarutbildningen kortare på den tiden? Och hur i allsindar kan det vara möjligt att förvåna någon med att man tagit doktorsgraden? En doktorspromovering kunde väl inte komma oförberedd, ens på den tiden?
2013-01-03
Bildhuggarens dotter - Tove Jansson (1968)
Bildhuggarens dotter kom i nytryck 2003. En vacker bok, som även innehåller bilder från Tove Janssons bandom, föräldrar, deras hem och skulpturverkstad. Detta är inte en självbiografi i vanlig mening, utan en inblick i barnets värld. Alltifrån sommarvistelserna i morfaderns ljusa dalgång, till konstnärsateljens spännande värld med såväl skuggdjur som levande husdjur. Allt väcker aningar om muminvärldens bakgrund. Minen som elvt kvar i barnet och gödslat fantasin. Som den dagen då Tove författaren som barn kände sig alldeles lyckligt insnöad med modern, som om man endast kunde komma in genom takluckan på vinden, och modern säger att de har gått i idé - precis som hos Muminfamiljen.
2012-12-31
Pamela - Samuel Richardson (1740)
För en månad sedan läste jag Pamela, som många anser vara det första exemplet på den nya engelska uppfinningen "realistisk roman", med all den begreppsförvirring det innebär på svenska, den nyhet som på engelska fick namnet "novel", som vi kallar 'den engelska romanen', för att den skiljer sig något från den franska romanen, som behöll namnet och mer av ämnet från den tidigare "romansen" (eng. romance) ett mer verklighetsfrämmande överklassnöje. En milstolpe som jag velat samla tankarna kring, men julruschen kom emellan ...
Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!
Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.
Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.
Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.
Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:
"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)
Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...
Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!
Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!
Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!
Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!
Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.
Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.
Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.
Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:
"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)
Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...
Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!
Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!
Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!
Svartvita bilder - Bodil Malmsten (1988)
Underbara Bodil Malmsten! Jag läste i helgen om hennes berättelsesamling Svartvita bilder. Hon hade ännu inte skrivit sin första roman, utan mest dikter och kortare texter. För mig känns texterna prosalyriska. Inte mycket till intrig, i stället framskapar hon bilder, känslor, stämningar. Den handling som finns spelas upp för mig närmast som film i slow motion. Eller diabilder, en efter en.
Många av texterna är jag-berättelser med ett mycket direkt tilltal. Man ska dock vara försiktig att sätta likhetstecken mellan jag och författaren. I Mitt första liv inleder hon med att säga: "Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte in i mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks."
Titelnovellen Svartvita bilder skrevs först till DN:s På Stan-bilaga 1981. Samlingen innehåller även tre 'Morfarsnoveller', som hon omnämner i Mitt första liv, tillkom för FIB-boken, ett folkbildningsprojekt. När vet jag inte, men allt tyder på en lång tillkomsttid för denna samling. 'Morfarsnovellerna' verkar dock lätta att se som 'självbiografiska', men lika lätt inser man att bilderna är barnets upplevelse som naturligtvis omskapats av den vuxne författaren. Novellen "Morfar och spriten" återges, 'putsad' i Mitt första liv. Samtidigt som hon säger att de inte går att 'uppdatera och revidera'. 'De vägrar låta sig formas'. Självklart var de redan ett färdigt konstverk. Jag jämför dem, och förutom några inlagda blankrader och några små ändrade ordvändningar, så handlar ändringarna mest om att några män bytt namn, Påkerspojkarna. Tydligen fanns det släkt som tog illa vid sig, som tog det konstnärligt allmänna, alltför specifikt personligt. Hoppas det är bortglömt idag.
Ack ja, konst är inte lätt. Och ingen är profet i sin egen stad ...
Många av texterna är jag-berättelser med ett mycket direkt tilltal. Man ska dock vara försiktig att sätta likhetstecken mellan jag och författaren. I Mitt första liv inleder hon med att säga: "Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte in i mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks."
Titelnovellen Svartvita bilder skrevs först till DN:s På Stan-bilaga 1981. Samlingen innehåller även tre 'Morfarsnoveller', som hon omnämner i Mitt första liv, tillkom för FIB-boken, ett folkbildningsprojekt. När vet jag inte, men allt tyder på en lång tillkomsttid för denna samling. 'Morfarsnovellerna' verkar dock lätta att se som 'självbiografiska', men lika lätt inser man att bilderna är barnets upplevelse som naturligtvis omskapats av den vuxne författaren. Novellen "Morfar och spriten" återges, 'putsad' i Mitt första liv. Samtidigt som hon säger att de inte går att 'uppdatera och revidera'. 'De vägrar låta sig formas'. Självklart var de redan ett färdigt konstverk. Jag jämför dem, och förutom några inlagda blankrader och några små ändrade ordvändningar, så handlar ändringarna mest om att några män bytt namn, Påkerspojkarna. Tydligen fanns det släkt som tog illa vid sig, som tog det konstnärligt allmänna, alltför specifikt personligt. Hoppas det är bortglömt idag.
Ack ja, konst är inte lätt. Och ingen är profet i sin egen stad ...
2012-12-22
Och allt skall vara kärlek - Kristian Lundberg (2011)
Eventuellt kan man ha behövt läsa Yarden (2009) först, det ger antagligen en djupverkan. Jag kände mig dock högst tveksam till den boken. Den gav mig en prosalyrisk känsla, snarare än roman, mer abstrakt resonerande, är alls inte handlingsinriktad. Likt lyrik förekommer upprepningar, som hela tiden bryter mot förväntningarna om en framåtdrivande handling. Yarden är en arbetsplats i Malmö hamn, dit författaren känner att han sjunkit, till samhällets botten, de lägst betala och mest utnyttjade. Temat är helt klart alienation, känslan att stå utanför samhället, att ha förlorat känslan av mening.
Och allt skall vara kärlek förefaller först gå i samma stil. Den är fortfarande abstrakt och prosalyrisk, och går än mer i cirkelgång. Författaren talar om sig själv och sin förra bok, Yarden, närmast som ett misslyckande. Han menar att han inte lyckades i sitt uppsåt. Genast är jag med, jag börjar förstå. Det abstrakta blir här än tydligare, ett metaskrivande, tematiserar behovet att uttrycka sig och omöjligheten att få ner känslor i ord. Han har fått livet tillbaka genom en oväntad upplevelse av kärlek. Han ser inte längre 'klassresa' som något avgörande. Det är livsresan, hur barnet överlever sin uppväxt, och tar sig vidare som vuxen - och kärleken som det livgivande - livskraft. Men omöjlig att uttrycka.
"Jag hade formulerat min inledning. jag hade en slutsats. Jag tänkte att språket skulle vara kallt och kliniskt, att jag skulle nagla fast mig själv i världen och låta verkligheten träda fram. Så blev det nu inte. [...] Jag tvingade mig bort från min egen historia." (s.137)
Ord är förnuftsmässiga, de har svårt att inringa känslan. Ändå anar vi den som ett lysande ljus. Helt utan att föremålet för kärleken beskrivs. Antagligen är det just frånvaron av beskrivningar som ökar lyskraften. Kärleken är för helig för att vidröras. Dessutom är det säkert inte avgudandet av en 'person' som är de avgörande, utan att kärleken är en känsla i relationen.
Och allt skall vara kärlek förefaller först gå i samma stil. Den är fortfarande abstrakt och prosalyrisk, och går än mer i cirkelgång. Författaren talar om sig själv och sin förra bok, Yarden, närmast som ett misslyckande. Han menar att han inte lyckades i sitt uppsåt. Genast är jag med, jag börjar förstå. Det abstrakta blir här än tydligare, ett metaskrivande, tematiserar behovet att uttrycka sig och omöjligheten att få ner känslor i ord. Han har fått livet tillbaka genom en oväntad upplevelse av kärlek. Han ser inte längre 'klassresa' som något avgörande. Det är livsresan, hur barnet överlever sin uppväxt, och tar sig vidare som vuxen - och kärleken som det livgivande - livskraft. Men omöjlig att uttrycka.
"Jag hade formulerat min inledning. jag hade en slutsats. Jag tänkte att språket skulle vara kallt och kliniskt, att jag skulle nagla fast mig själv i världen och låta verkligheten träda fram. Så blev det nu inte. [...] Jag tvingade mig bort från min egen historia." (s.137)
Ord är förnuftsmässiga, de har svårt att inringa känslan. Ändå anar vi den som ett lysande ljus. Helt utan att föremålet för kärleken beskrivs. Antagligen är det just frånvaron av beskrivningar som ökar lyskraften. Kärleken är för helig för att vidröras. Dessutom är det säkert inte avgudandet av en 'person' som är de avgörande, utan att kärleken är en känsla i relationen.
2012-12-16
Naomi & Elys kyssförbudslista (2007)
Ungdomsbok av författarparet Rachel Cohn och David Levithan. Min senaste bussläsarbok. Den gav betydligt mer än jag väntat mig. Det svenska förlaget har dock satt på helt fel bild på pocketen. Bilden visar ungdomar som det lyser "14 år" om, medan personerna i boken just börjat universitetet och är runt 18-19.
Berättandet sker hela tiden i jag-form, men flyttar runt mellan olika ungdomar. Metoden ger en extra djupdimension åt historien. Inte så att personerna betraktar händelserna särskilt olika, men att ingen verkar få mer än en schablombild av de andra, den bild de själva gör sig av de andra, vilket vi som läsare ser och korrigerar när vi läser om personerna både inifrån (jag-form) och utifrån (andras schablonuppfattning).
Romanen tematiserar vänskap och kärlek, där både ock innebär lika komplicerade känslor. Tänkvärt!
Berättandet sker hela tiden i jag-form, men flyttar runt mellan olika ungdomar. Metoden ger en extra djupdimension åt historien. Inte så att personerna betraktar händelserna särskilt olika, men att ingen verkar få mer än en schablombild av de andra, den bild de själva gör sig av de andra, vilket vi som läsare ser och korrigerar när vi läser om personerna både inifrån (jag-form) och utifrån (andras schablonuppfattning).
Romanen tematiserar vänskap och kärlek, där både ock innebär lika komplicerade känslor. Tänkvärt!
2012-12-02
A is for Alibi - Sue Grafton (1982)
Har läst en deckare igen, och som alltid funderar jag över vad det är som drar hos deckargenren. A is for Alibi är Sue Graftons deckardebut och det första jag läser av henne (30 år i efterhand). Jag finner den mycket välskriven.
Sue Grafton var med om att dra igång vågen av kvinnliga hårdkokta deckare. Maria Muller (som jag aldrig läst) lär ha skrivit den första 1977, men saknade uppföljare ända till 1982, samma år Sara Paretsky introducerade V.I. Warshawski, samt alltså Sue Grafton inledde sin alfabets-serie om privat-deckaren Kinsey Millhone. Sue Grafton har oförtrutet fortsatt sin serie och har 2012 hunnit fram till bokstaven V.
För mig börjar A is for Alibi lite som en vanlig pusseldeckare. Åtta år tidigare mördades två personer med samma gift, men på olika orter i USA. Samband? En oskyldig kvinna har suttit av straffet, men är nu frisläppt och vill att KH efterforskar den 'egentlige' mördaren. Titeln till trots, är alibi i princip likgiltigt vid giftmord som dessa, då mördaren inte behöver vara på plats när döden inträffar. Frågan är: Vem hade tillgång till giftet, möjlighet att förmedla det till offret, och dessutom avsikt att döda?
Kinsey Millhone intervjuar alla inblandade. Dessa pratstunder upptar större delen av boken. Alla noggrant utmejsalde karaktärer väcker läslust. Liksom allt småprat, som är så tilltalande. Även miljöbeskrivningarna är välmotiverade, inte minst genom att vidga bakgrundsförståelsen genom de olika karaktärernas boendemiljöer. Distinkta kvinnoporträtt överväger. Historien verkar länge handla om otrohet och hämnd - ett klassiskt pusseldeckarmotiv. Försmådda kvinnor, som gärna vill hämnas. Men där finns även en ung man som inte får den han vill ha. Överallt relationstrådar, hemliga relationer med möjliga förövare och offer.
Historien blir 'hårdkokt deckare' genom Kinseys likheter med sina manliga föregångare: enstöringar, outsiders, med torr cynisk humor. Men Kinseys wise-cracks skiljer sig från männens, genom att hon främst ironiserar över sin egen situation. Som t ex den gång hon tvingas sitta och vänta ut sina objekt, säger att "sitting" tillhör hennes favorit-sysslor, fastän läsaren känner hennes tydliga frustration. Dessutom löser inte Kinsey gåtor likt en mästerdetektiv, utan är själv med mitt i handlingen, gör misstag som leder till nya offer, umgås med mördaren utan att misstänka personen och i slutet när sanningen avslöjas, blir hon själv jagad och hotad.
Inom Millhone står intellekt och känslor i ständig motsättning till varandra, arbetet och intellekt styr. Tvärtemot traditionella kvinnobilder, måste intellektet alltid segra. Hennes tankearbete är huvudsaken. Hon ramlar i samma tankefällor som alla andra, men arbetar sig upp ur förhastade antaganden och finner nya tankevägar. Hon har etiska funderingar, kan förstå och acceptera att en person försmådd i kärlek vill hämnas. Rättvisa skipas genom att alla betalar sina skulder. Men girighet kan hon inte acceptera, förövare som söker egen vinning - och det är där vi slutligen hamnar när Kinseys undersökning grävt sig ner och finner den samvetslöse mördaren, den girige.
Detta är inte pusseldeckarens personliga hämndmotiv, och inte heller en klar bild av Yuppie-eran som pågick för fullt, med arrogant ekonomisk brottslighet. Kinsey ilsknar till över orättvisan att medelklassens brottslingar kan bli både hjältar och bestseller-författare; "Rich is rich". Samhället förlåter nästan allt utom mord, något Kinsey inte vill acceptera. Hennes utredning visar också att en 'oskyldig' fått agera förmedlande länk för det ena giftmordet, omedvetet. Han hade alltså tillgång både till giftet och offret, men ingen avsikt att döda. Den samvetslöse uppsåtsmakaren slipper smutsa sina händer. Vilket väcker Kinseys heliga vrede än mer inför uppsåtet.
Hundar finns med som genomgående metafor. Millhone har svårt för hundar, medan båda mördarna dock har nära kontakt med hundar. En av de giftmördade hade haft en vakthund, som dock blev 'trafikdödad' så att offret blev oskyddat. Intressant enhetlighet.
Sue Grafton var med om att dra igång vågen av kvinnliga hårdkokta deckare. Maria Muller (som jag aldrig läst) lär ha skrivit den första 1977, men saknade uppföljare ända till 1982, samma år Sara Paretsky introducerade V.I. Warshawski, samt alltså Sue Grafton inledde sin alfabets-serie om privat-deckaren Kinsey Millhone. Sue Grafton har oförtrutet fortsatt sin serie och har 2012 hunnit fram till bokstaven V.
För mig börjar A is for Alibi lite som en vanlig pusseldeckare. Åtta år tidigare mördades två personer med samma gift, men på olika orter i USA. Samband? En oskyldig kvinna har suttit av straffet, men är nu frisläppt och vill att KH efterforskar den 'egentlige' mördaren. Titeln till trots, är alibi i princip likgiltigt vid giftmord som dessa, då mördaren inte behöver vara på plats när döden inträffar. Frågan är: Vem hade tillgång till giftet, möjlighet att förmedla det till offret, och dessutom avsikt att döda?
Kinsey Millhone intervjuar alla inblandade. Dessa pratstunder upptar större delen av boken. Alla noggrant utmejsalde karaktärer väcker läslust. Liksom allt småprat, som är så tilltalande. Även miljöbeskrivningarna är välmotiverade, inte minst genom att vidga bakgrundsförståelsen genom de olika karaktärernas boendemiljöer. Distinkta kvinnoporträtt överväger. Historien verkar länge handla om otrohet och hämnd - ett klassiskt pusseldeckarmotiv. Försmådda kvinnor, som gärna vill hämnas. Men där finns även en ung man som inte får den han vill ha. Överallt relationstrådar, hemliga relationer med möjliga förövare och offer.
Historien blir 'hårdkokt deckare' genom Kinseys likheter med sina manliga föregångare: enstöringar, outsiders, med torr cynisk humor. Men Kinseys wise-cracks skiljer sig från männens, genom att hon främst ironiserar över sin egen situation. Som t ex den gång hon tvingas sitta och vänta ut sina objekt, säger att "sitting" tillhör hennes favorit-sysslor, fastän läsaren känner hennes tydliga frustration. Dessutom löser inte Kinsey gåtor likt en mästerdetektiv, utan är själv med mitt i handlingen, gör misstag som leder till nya offer, umgås med mördaren utan att misstänka personen och i slutet när sanningen avslöjas, blir hon själv jagad och hotad.
Inom Millhone står intellekt och känslor i ständig motsättning till varandra, arbetet och intellekt styr. Tvärtemot traditionella kvinnobilder, måste intellektet alltid segra. Hennes tankearbete är huvudsaken. Hon ramlar i samma tankefällor som alla andra, men arbetar sig upp ur förhastade antaganden och finner nya tankevägar. Hon har etiska funderingar, kan förstå och acceptera att en person försmådd i kärlek vill hämnas. Rättvisa skipas genom att alla betalar sina skulder. Men girighet kan hon inte acceptera, förövare som söker egen vinning - och det är där vi slutligen hamnar när Kinseys undersökning grävt sig ner och finner den samvetslöse mördaren, den girige.
Detta är inte pusseldeckarens personliga hämndmotiv, och inte heller en klar bild av Yuppie-eran som pågick för fullt, med arrogant ekonomisk brottslighet. Kinsey ilsknar till över orättvisan att medelklassens brottslingar kan bli både hjältar och bestseller-författare; "Rich is rich". Samhället förlåter nästan allt utom mord, något Kinsey inte vill acceptera. Hennes utredning visar också att en 'oskyldig' fått agera förmedlande länk för det ena giftmordet, omedvetet. Han hade alltså tillgång både till giftet och offret, men ingen avsikt att döda. Den samvetslöse uppsåtsmakaren slipper smutsa sina händer. Vilket väcker Kinseys heliga vrede än mer inför uppsåtet.
Hundar finns med som genomgående metafor. Millhone har svårt för hundar, medan båda mördarna dock har nära kontakt med hundar. En av de giftmördade hade haft en vakthund, som dock blev 'trafikdödad' så att offret blev oskyddat. Intressant enhetlighet.
2012-11-27
Manon Lescaut - Abbé Prévost (1731)
Oj, vilken flyhänt berättelse, oerhört lätt och snabb i stilen. En riktig bladvändare. Men jag vill inte hålla med om att det skule vara en långnovell, som någon sagt. Hur än nätt bok jag hittade på biblioteket så är den trots allt på 260 sidor (om man räknar bort inlednignen). Manon Lescaut lär dock ursprungligen ha varit en utvikning, en sidoberättelse, i ett annat mastodontverk, vars utgivning pågick under många år, och i vilken Manon Lescaut var del sju. Berättaren i huvudverket, som är en för tiden typisk fiktiv självbiografi, berättar plötsligt att han mött en ung ädling, Chevalier des Grieux, och återberättar sedan des Grieux' vedermödor, som alltså blir en jag-berättelse inuti en annan jag-berättelse.
Antoine-Francois Prévost (1697-1763) levde ett mycket oroligt liv, pendlande mellan att gå in i det militära respektive söka sig till kyrkan och bli munk eller präst. Inkomster för överlevnaden fick han dock genom att skriva, allt från tidningar till romaner, i en kopiös mängd, totalt ett hundratal volymer. Under slutet av 1720-talet hade Prévost flytt till England och förälskade sig genast i landet, dess språk och litteratur. Han blev en efterfrågad översättare, då man i Frankrike och Holland upptäckt att allt nytt spännande vid denna tid kom just från England.
Prévost skrev själv i tidens mest populära stil - fiktiv självbiografi - men i en betydligt lättare och elegantare form än Defoes närmast känlsokalla detaljrikedom. Prévost är typisk för den franska upplysningens sensibla sida. Han frammanar hjärtats instinkter, som vi idag kan tolka som psykologiska insikter, men som troligen handlade om hur prästen abbé Prévost försökte förankra det kristna kärleksbudskapet i den unge mannens passionerade dyrkan av flickan Manon.
Intressant är att Prévost kom att översätta Samuel Richardsons verk, vilka inledde den engelska romanen som genre. Jag har läst den första, Pamela (1740) - jag återkomma till den senare - som alltså ligger nio år efter Manon Lescaut. Å andra sidan blev Manon genast förbjuden som oanständig, och kunde inte tryckas legalt förrän 1753. Under tiden hade Prévost inte bara översatt Richardsons samlade verk, utan även redigerat och skurit ner dem till en elegantare och lättare fransk stil, vilket fick de intet ont anande fransmännen, bl a Voltaire, att närmast avguda Richardsons nya litterära genre. - Så kan det gå!
Manon Lescaut är alltså en närmast delirisk kärlekshistoria, där den adlige unge des Grieux blir passionerat förälskad och sedan aldrig ger upp denna känsla, hur än förråd han blir från alla håll. Han fängslas och blir fatttig och bedragen, men förlåter allt för att få stanna i denna ljuva känsla. Och det blir också vägen till deras undergång. Det är mycket känslofullt men aldrig sentimentalt. Och inte heller platonskt, utan äkta köttslig kättja. Han är 17 och hon 16 när de mötes, Manon skall just sättas i kloster av sina föräldrar, och förälskar sig. De beslutar genast att fly för att kunna gifta sig. Passionen tar dock överhanden och de 'glömmer av' att ta sig till prästen. Sedan kommer livets omständigheter slag i slag, att föra dem bort från ursprungsplanen ... allt längre bort ... Men det får ni läsa själva. För den är värd att läsas.
Prévost skriver jag-berättelser, likt Daniel Defoe, men saknar helt detaljer, materiellt sätt. Huvudpersonen des Grieux är en ung närmast 'ädel' adelsman, som går mot sin undergång närmast som i en grekisk tragedi. Det som bryter av mot klassicismen är att Manon är en flicka av enkelt ursprung, som saknar des Grieux' moral, och som ändå upphöjs till huvudperson, med tragiska drag, tvärtemot gamla regler om decorum. Kanske var det detta som ledde till att den censurerades, snarare än den underförstådda köttsligheten?
Något jag reagerade på, vad gäller des Grieux' moral, är att han mördar en vakt, när han flyr ur fängelset, utan att detta får några konsekvenser. En vakt är tydligen en enkel människa, det leder inte till nytt åtal. Medan däremot han uppfattas som 'ädel' när han fäktas 'renhårigt' med en annan ädling, i slutet av boken. Romanen saknar samhällskritik, eller insikt om andra orättvisor än att ungdomar bör låta bli att reta människor med makt. Underklassen är närmast osynlig.
Något annat som är uppenbart är Manons underläge som kvinna. Hon innehar den gamla schablonbilden av den enkla kvinnan som omoralisk, även om jag mer uppfattar henne som ung och vilsen. Kvinnan är alltid männens byte,och får haka på den som finns härmast till hands för att överleva. Ju lättare hon flirtar in sig, desto större chans till överlevnad. Men även Manon drabbas av högmod, den vackre des Grieux' kärlek lockar henne att driva med alla andra beundrare, vilket är farligt, eftersom de alla är män i maktpositioner. Vilket också leder till att hon utan pardon deporteras till Nya Orleans, i den amerikanska kolonin. Och där kan guvernören 'skänka bort' hennes kropp till vem han vill. Kolonin hade kvinnounderskott, så där kom utvisade brottslingar väl till pass.
Dessa detaljer om deportation till Amerikas kolonier påminner alltså om Moll Flanders. Manon verkar också dela Molls lättsinne i relationen mellan könen. Kvinnan är inget utan en man vid sin sida. Manons omvändelse kommer också med hennes insikt om att des Grieux' faktiskt aldrig tänker överge henne, oavsett vad hon gör!
Antoine-Francois Prévost (1697-1763) levde ett mycket oroligt liv, pendlande mellan att gå in i det militära respektive söka sig till kyrkan och bli munk eller präst. Inkomster för överlevnaden fick han dock genom att skriva, allt från tidningar till romaner, i en kopiös mängd, totalt ett hundratal volymer. Under slutet av 1720-talet hade Prévost flytt till England och förälskade sig genast i landet, dess språk och litteratur. Han blev en efterfrågad översättare, då man i Frankrike och Holland upptäckt att allt nytt spännande vid denna tid kom just från England.
Prévost skrev själv i tidens mest populära stil - fiktiv självbiografi - men i en betydligt lättare och elegantare form än Defoes närmast känlsokalla detaljrikedom. Prévost är typisk för den franska upplysningens sensibla sida. Han frammanar hjärtats instinkter, som vi idag kan tolka som psykologiska insikter, men som troligen handlade om hur prästen abbé Prévost försökte förankra det kristna kärleksbudskapet i den unge mannens passionerade dyrkan av flickan Manon.
Intressant är att Prévost kom att översätta Samuel Richardsons verk, vilka inledde den engelska romanen som genre. Jag har läst den första, Pamela (1740) - jag återkomma till den senare - som alltså ligger nio år efter Manon Lescaut. Å andra sidan blev Manon genast förbjuden som oanständig, och kunde inte tryckas legalt förrän 1753. Under tiden hade Prévost inte bara översatt Richardsons samlade verk, utan även redigerat och skurit ner dem till en elegantare och lättare fransk stil, vilket fick de intet ont anande fransmännen, bl a Voltaire, att närmast avguda Richardsons nya litterära genre. - Så kan det gå!
Manon Lescaut är alltså en närmast delirisk kärlekshistoria, där den adlige unge des Grieux blir passionerat förälskad och sedan aldrig ger upp denna känsla, hur än förråd han blir från alla håll. Han fängslas och blir fatttig och bedragen, men förlåter allt för att få stanna i denna ljuva känsla. Och det blir också vägen till deras undergång. Det är mycket känslofullt men aldrig sentimentalt. Och inte heller platonskt, utan äkta köttslig kättja. Han är 17 och hon 16 när de mötes, Manon skall just sättas i kloster av sina föräldrar, och förälskar sig. De beslutar genast att fly för att kunna gifta sig. Passionen tar dock överhanden och de 'glömmer av' att ta sig till prästen. Sedan kommer livets omständigheter slag i slag, att föra dem bort från ursprungsplanen ... allt längre bort ... Men det får ni läsa själva. För den är värd att läsas.
Prévost skriver jag-berättelser, likt Daniel Defoe, men saknar helt detaljer, materiellt sätt. Huvudpersonen des Grieux är en ung närmast 'ädel' adelsman, som går mot sin undergång närmast som i en grekisk tragedi. Det som bryter av mot klassicismen är att Manon är en flicka av enkelt ursprung, som saknar des Grieux' moral, och som ändå upphöjs till huvudperson, med tragiska drag, tvärtemot gamla regler om decorum. Kanske var det detta som ledde till att den censurerades, snarare än den underförstådda köttsligheten?
Något jag reagerade på, vad gäller des Grieux' moral, är att han mördar en vakt, när han flyr ur fängelset, utan att detta får några konsekvenser. En vakt är tydligen en enkel människa, det leder inte till nytt åtal. Medan däremot han uppfattas som 'ädel' när han fäktas 'renhårigt' med en annan ädling, i slutet av boken. Romanen saknar samhällskritik, eller insikt om andra orättvisor än att ungdomar bör låta bli att reta människor med makt. Underklassen är närmast osynlig.
Något annat som är uppenbart är Manons underläge som kvinna. Hon innehar den gamla schablonbilden av den enkla kvinnan som omoralisk, även om jag mer uppfattar henne som ung och vilsen. Kvinnan är alltid männens byte,och får haka på den som finns härmast till hands för att överleva. Ju lättare hon flirtar in sig, desto större chans till överlevnad. Men även Manon drabbas av högmod, den vackre des Grieux' kärlek lockar henne att driva med alla andra beundrare, vilket är farligt, eftersom de alla är män i maktpositioner. Vilket också leder till att hon utan pardon deporteras till Nya Orleans, i den amerikanska kolonin. Och där kan guvernören 'skänka bort' hennes kropp till vem han vill. Kolonin hade kvinnounderskott, så där kom utvisade brottslingar väl till pass.
Dessa detaljer om deportation till Amerikas kolonier påminner alltså om Moll Flanders. Manon verkar också dela Molls lättsinne i relationen mellan könen. Kvinnan är inget utan en man vid sin sida. Manons omvändelse kommer också med hennes insikt om att des Grieux' faktiskt aldrig tänker överge henne, oavsett vad hon gör!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
