Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.
Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.
Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?
2013-08-14
Källan eller brevet från fiskaren Markus - Gabriel Scott (1918)
Hittade denna för mig okända lilla bok, som tydligen är en norsk klassiker. Markus är en ensamstående sydnorsk fiskare i små omständigheter. Han är väl insatt i allt som har med fiskar och fiske att göra. Och trots att det inte tillhör mina intressen, så är det en skön läsning och ger mig detaljkunskaper jag aldrig trodde att jag skulle läsa om.
Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.
Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...
Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.
Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...
2013-08-09
Howards End - E. M. Forster (1910)
En helt fantastisk roman, Howards End, och så märkligt att det tog 83 år innan den översattes till svenska. Men då blev det på Atlantis förlag, i serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen'. E.M. Forster är ju en helt omistlig författare. Hans böcker är få, men de är juveler. De flesta har väl åtminstone sett filmatiseringen av A Room with a View (Ett rum med utsikt)? Den har jag faktiskt ännu inte läst, utan alltså bara 'sett som film' några gånger. En kostym-film som jag 'upplevde' som 1880-tal, men jag måste läsa även den romanen för att se om Forster skrev så eller inte. Hans romaner rör sig kring förra sekelskiftet, innan första världskriget vände upp och ner på världen. Howards End är ju dessutom skriven flera år före både kriget och Titanic, en annan milstolpe för teknikens undergång.
Men jag upplever Howards End, och Forster, som mycket modern. Jag får en sorts Elin Wägner-känsla. De tillhörde samma generation - Forster var tre år äldre och debuterade bara två år före Wägner - och tycks mig ha samma förmåga att åskådliggöra det nya och omvälvande i sin egen tidsålder. De beskriver inte en svunnen stelnad värld. Det mullrar och rör sig, om än på djupet, under urberget, men en ny tid är på väg. Kvinnorna är delaktiga, inte passiva, och även om rösträttsdebatten ännu inte var avgjord så ingår den ångvälten som skakar deras mark.
"Skiljemuren mellan könen, som visserligen är i avtagande bland civiliserade människor, är fortfarande hög, och högre på kvinnornas sida", skriver Forster (s.80, övers. Maria Ekman). Just här rör det sig om att systrarna skämtar och släpper hämningarna bara när de är ensamma, men dämpar sig när brodern är närvarande. Romanen som helhet tar upp en betydligt djupare dubbelmoral, dvs hur kvinnor fördöms för handlingar som om män gör samma sak inte påverkar dem alls. Och då måste man strida "för kvinnor mot män" (s.346), handla efter känslan för vad som är rätt, hellre än att debattera 'rättigheter'. Brodern "stod över konvenansen; systern var i sin fulla rätt att göra vad hon ansåg rätt. Det är inte svårt att stå över konvenansen när vi inte lämnar kvar någon gisslan där; män kan alltid vara mer okonventionella än kvinnor" (s.369)
Forsters systrar Margaret och Helen är likt Jane Austens systrar i Förnuft och Känsla, just så olika i hur de agerar. Helen är helt uppfylld av sina känslor, människor är "tomma skal som hade omslutit hennes känsla" (s.371), hon agerar ut sina känslor. Medan Margaret låter förnuftet tygla dem, hos henne blir instinkter och intuition redskap, inte snaror. Mot slutet påpekar Margaret dessutom att mångfalden, olikheterna i människors temperament och förutsättningar (Jfr Austens fem olika systrar i Stolthet och Fördom) är en tröst, motverkar monotonin "i den dagliga gråheten" (s.403). Vi måste odla det vi själva tycker om, är bra på, känner för, inte försöka passa in i vad omgivningen förväntar sig.
Något annat Forster och Wägner har gemensamt, en tidsanda de delar och Forster uttrycker i Howards End, är oron över vart industrialismen tar vägen. Längtan tillbaka till 'jorden'. Howards End är namnet på en gammal bondgård som går i arv, även om inte mycket av jorden finns kvar, så befinner den sig tillräckligt långt från larmet i London, den hotande staden, det stressiga tempot, för att kunna symbolisera en motvikt mot ekonomiska orättvisor och miljöförstörelse. Howards End har underbara krafter. "Det dödar allt som är förskräckligt och får allt som är underbart att leva." (s.358) "Vårt hus är både framtiden och det förflutna". (s.405)
Det var Forsters förhoppning, men så kom första världskriget. 1800-talet blev inte en smutsens och stressens parentes som han hoppats. Det fortsatte genom hela 1900-talet, och nu står vi här på tröskeln till vår miljös vara eller inte vara. Vi måste äntligen ta tag i det som Elin Wägner och E.M. Forster varnade för i god tid. Därför är de fortfarande moderna författare, ligger i vår tid lika mycket som i sin egen.
Men jag upplever Howards End, och Forster, som mycket modern. Jag får en sorts Elin Wägner-känsla. De tillhörde samma generation - Forster var tre år äldre och debuterade bara två år före Wägner - och tycks mig ha samma förmåga att åskådliggöra det nya och omvälvande i sin egen tidsålder. De beskriver inte en svunnen stelnad värld. Det mullrar och rör sig, om än på djupet, under urberget, men en ny tid är på väg. Kvinnorna är delaktiga, inte passiva, och även om rösträttsdebatten ännu inte var avgjord så ingår den ångvälten som skakar deras mark.
"Skiljemuren mellan könen, som visserligen är i avtagande bland civiliserade människor, är fortfarande hög, och högre på kvinnornas sida", skriver Forster (s.80, övers. Maria Ekman). Just här rör det sig om att systrarna skämtar och släpper hämningarna bara när de är ensamma, men dämpar sig när brodern är närvarande. Romanen som helhet tar upp en betydligt djupare dubbelmoral, dvs hur kvinnor fördöms för handlingar som om män gör samma sak inte påverkar dem alls. Och då måste man strida "för kvinnor mot män" (s.346), handla efter känslan för vad som är rätt, hellre än att debattera 'rättigheter'. Brodern "stod över konvenansen; systern var i sin fulla rätt att göra vad hon ansåg rätt. Det är inte svårt att stå över konvenansen när vi inte lämnar kvar någon gisslan där; män kan alltid vara mer okonventionella än kvinnor" (s.369)
Forsters systrar Margaret och Helen är likt Jane Austens systrar i Förnuft och Känsla, just så olika i hur de agerar. Helen är helt uppfylld av sina känslor, människor är "tomma skal som hade omslutit hennes känsla" (s.371), hon agerar ut sina känslor. Medan Margaret låter förnuftet tygla dem, hos henne blir instinkter och intuition redskap, inte snaror. Mot slutet påpekar Margaret dessutom att mångfalden, olikheterna i människors temperament och förutsättningar (Jfr Austens fem olika systrar i Stolthet och Fördom) är en tröst, motverkar monotonin "i den dagliga gråheten" (s.403). Vi måste odla det vi själva tycker om, är bra på, känner för, inte försöka passa in i vad omgivningen förväntar sig.
Något annat Forster och Wägner har gemensamt, en tidsanda de delar och Forster uttrycker i Howards End, är oron över vart industrialismen tar vägen. Längtan tillbaka till 'jorden'. Howards End är namnet på en gammal bondgård som går i arv, även om inte mycket av jorden finns kvar, så befinner den sig tillräckligt långt från larmet i London, den hotande staden, det stressiga tempot, för att kunna symbolisera en motvikt mot ekonomiska orättvisor och miljöförstörelse. Howards End har underbara krafter. "Det dödar allt som är förskräckligt och får allt som är underbart att leva." (s.358) "Vårt hus är både framtiden och det förflutna". (s.405)
Det var Forsters förhoppning, men så kom första världskriget. 1800-talet blev inte en smutsens och stressens parentes som han hoppats. Det fortsatte genom hela 1900-talet, och nu står vi här på tröskeln till vår miljös vara eller inte vara. Vi måste äntligen ta tag i det som Elin Wägner och E.M. Forster varnade för i god tid. Därför är de fortfarande moderna författare, ligger i vår tid lika mycket som i sin egen.
2013-07-30
The Thin Man - Dashiell Hammett (1934)
Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.
När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.
Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!
När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.
Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!
2013-07-18
Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)
Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.
Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.
Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.
Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.
På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.
Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.
Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.
Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.
Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.
På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.
Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.
2013-07-12
Tre rum på Manhattan - Georges Simenon (1946)
Simenon var en extremt produktiv författare och skrev inte bara om Maigret. 1970 kom Trois chambres à Manhattan (1946) ut på svenska i Bonniers Svalan-serie. En feberhett känslosam roman, kring den manliga huvudpersonens ångestfullt labila psyke.
Enligt baksidestexten kallade Simenon själv den för sin "första kärleksroman". En etikett jag själv inte riktigt vill hålla med om. Huvudpersonen, Francois Combe, frågar sig själv mot slutet om han ständigt skulle "upptäcka nya djup av kärlek som han måste nå?" (s.198). Men det han här kallar kärlek är egentligen tillit till sig själv, just det han förlorat efter en skilsmässa.
En man och en kvinna, båda separerade och vinddrivna själar i New York, är som magneter laddade med ångest, särkilt mannen är ångestladdad av sin ensamhet. De klickar fast i varann likt handbojor redan vid första sammanträffandet på en bar, och släpper därefter inte taget. De söker hela tiden närhet och bekräftelse av varann, som kompensation för sin egen brist på självkänsla.
Som synes ett psykologiskt spel, mer än något annat. Omvärlden är oförstående, alltså ett yttre hot han försöker bygga murar mot. Kvinnan, Kay, är hela tiden övertygad om att deras 'kärlek' är äkta. Medan han gradvis lär sig acceptera denna tilltro, rädd att bli förrådd, lurad, förnekad. Allt detta manar till fortsatt läsning, håller uppe spänningen. Hur ska det gå?
Tyvärr finns det två saker jag inte kan förlika mig med. Framför allt kvinnan undergivenhet. Det är en alltför bedagad syn på 'kärlek', kvinnlig underkastelse. Riktigt flagrant uppdagat när han misshandlar henne av ren svartsjuka. Och hon ser det som en 'kärleksyttring'. Usch! Och sen går de bara ut på stan, som om ingenting hänt, som om alla de knytnävsslagen mot ansiktet inte skulle ge blåmärken och svullnader. Lalalala ... livet går vidare. Tvi Usch!
Samt ett litet enerverande misstag. Att det konstateras att väninnans kylskåp är avstängt sedan tio dagar, och två sidor senare går mannen och hittar kallt kött att äta i samma kylskåp. Kanske fånigt av mig, men jag har svårt för sådana logiska missar. Två sidor gles text är inte nog för att jag ska glömma fakta. Kanske stoppade Simenon in passusen om det avstängda kylskåpet vid en senare bearbetning, när han vill poängtera kontrasten i hur känslomässigt kylig väninnan Jessies make Ronald är, som tänker på att stänga av kylskåpet i samma stund han avslöjat sin fru med otrohet och tvingar henne att resa bort med honom. Men ändå ... konsekvenserna måste tas med. Kött i ett avstängt kylskåp sedan tio dagar, kan inte vara kallt, troligen är det grönt och kryper av sig självt ...
Enligt baksidestexten kallade Simenon själv den för sin "första kärleksroman". En etikett jag själv inte riktigt vill hålla med om. Huvudpersonen, Francois Combe, frågar sig själv mot slutet om han ständigt skulle "upptäcka nya djup av kärlek som han måste nå?" (s.198). Men det han här kallar kärlek är egentligen tillit till sig själv, just det han förlorat efter en skilsmässa.
En man och en kvinna, båda separerade och vinddrivna själar i New York, är som magneter laddade med ångest, särkilt mannen är ångestladdad av sin ensamhet. De klickar fast i varann likt handbojor redan vid första sammanträffandet på en bar, och släpper därefter inte taget. De söker hela tiden närhet och bekräftelse av varann, som kompensation för sin egen brist på självkänsla.
Som synes ett psykologiskt spel, mer än något annat. Omvärlden är oförstående, alltså ett yttre hot han försöker bygga murar mot. Kvinnan, Kay, är hela tiden övertygad om att deras 'kärlek' är äkta. Medan han gradvis lär sig acceptera denna tilltro, rädd att bli förrådd, lurad, förnekad. Allt detta manar till fortsatt läsning, håller uppe spänningen. Hur ska det gå?
Tyvärr finns det två saker jag inte kan förlika mig med. Framför allt kvinnan undergivenhet. Det är en alltför bedagad syn på 'kärlek', kvinnlig underkastelse. Riktigt flagrant uppdagat när han misshandlar henne av ren svartsjuka. Och hon ser det som en 'kärleksyttring'. Usch! Och sen går de bara ut på stan, som om ingenting hänt, som om alla de knytnävsslagen mot ansiktet inte skulle ge blåmärken och svullnader. Lalalala ... livet går vidare. Tvi Usch!
Samt ett litet enerverande misstag. Att det konstateras att väninnans kylskåp är avstängt sedan tio dagar, och två sidor senare går mannen och hittar kallt kött att äta i samma kylskåp. Kanske fånigt av mig, men jag har svårt för sådana logiska missar. Två sidor gles text är inte nog för att jag ska glömma fakta. Kanske stoppade Simenon in passusen om det avstängda kylskåpet vid en senare bearbetning, när han vill poängtera kontrasten i hur känslomässigt kylig väninnan Jessies make Ronald är, som tänker på att stänga av kylskåpet i samma stund han avslöjat sin fru med otrohet och tvingar henne att resa bort med honom. Men ändå ... konsekvenserna måste tas med. Kött i ett avstängt kylskåp sedan tio dagar, kan inte vara kallt, troligen är det grönt och kryper av sig självt ...
2013-07-10
Barbara - Birgitta Trotzig (1964)
Var väl lite tveksam efter De utsatta, om Birgitta Trotzig är så bra sommarläsning, men chansade nu på Levande och döda : tre berättelser som inleds med berättelsen "Barbara". Och jag älskar den.
Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.
Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.
Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.
Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.
"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.
Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.
Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.
Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.
Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.
"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.
2013-07-05
Maigret och oskulden - Georges Simenon (1942)
Det var så länge sedan jag läste Maigret att jag nästan glömt hur det var. Och detta är den första jag läst på svenska, hittade i ärvdahögen Maigret och oskulden (Cécile est morte), En bok för alla, 1995.
Det första jag reagerar på är att Andra världskriget inte nämns alls, trots att boken skrevs 1942 och tilldrar sig i Paris. Hela atmosfären blir därför mycket neutral.
Det andra intrycket är att texten framstår som fragmenterad. Maigret betraktas utifrån, via kommentarer av t ex hans icke närvarande hustru, samtidigt som de splittrade scenerna blir som en bild av Maigrets egna intuitiva reflektioner, tankehopp.
Maigret är polis, inte privatdeckare. Ett första trendbrott? En intuitiv humanist, som inte kan lösa alla gåtor men vill stödja de oskyldiga.
Det första jag reagerar på är att Andra världskriget inte nämns alls, trots att boken skrevs 1942 och tilldrar sig i Paris. Hela atmosfären blir därför mycket neutral.
Det andra intrycket är att texten framstår som fragmenterad. Maigret betraktas utifrån, via kommentarer av t ex hans icke närvarande hustru, samtidigt som de splittrade scenerna blir som en bild av Maigrets egna intuitiva reflektioner, tankehopp.
Maigret är polis, inte privatdeckare. Ett första trendbrott? En intuitiv humanist, som inte kan lösa alla gåtor men vill stödja de oskyldiga.
2013-06-28
The Murder of Roger Ackroyd - Agatha Christie (1926)
Har just avslutat denna berömda Christie-deckare, som på svenska brukar ha den föga träffande titeln Dolken från Tunis. Den är berömd för att Christie 'lurar' oss med en annorlunda synvinkel. Mer avslöjar jag inte. Men för mig är det inte för deckarintrigen jag läser, utan för karaktärerna och den humoristiska dialogen. Det är en tidig Hercule Poirot, alltså skriven redan på 1920-talet - Christie debuterade 1920 och skrev fram till sin död 1976 - men hans karaktär är redan fullgången, en blandning av trygg gemytlighet och uttalade egenheter precis som de flesta karaktärerna i historien. så gemytlig och har likt alla karaktärer sina uttalade egenheter. Det upphör aldrig att roa mig.
Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.
Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.
Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.
Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.
Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.
Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.
2013-06-25
En folkfiende - Henrik Ibsen (1882)
En folkfiende upplever jag som oerhört aktuell. Jag har varken läst eller sett den tidigare, men säkert spelas den, och den skulle kunna sättas i helt modern omgivning. Huvudpersonen Dr Stockmann arbetar vid stadens hälsobadanläggning, men misstänker att vattnet är kontaminerat och låter därför utföra mätningar av vattenkvaliten, men blir motarbetad när han påtalar att problemet måste åtgärdas. Via lobbying skapas en majoritet som motarbetar honom på alla sätt.
Det är nämligen ekonomiska intressena som hela tiden sätts i första rummet, före människors miljö och hälsa. Ett kortsiktigt perspektiv, som känns igen än idag. Även om vi tror att vi kommit en bit vad gäller miljön, så vill man inte ens erkänna att det är farligt att sprida ut rötslam från avloppsverken på våra åkrar. Och gissa vad mycket gifter som avloppen innehåller. Och lika illa är det med sjukvården idag, som HELT styrs av ekonomi. När ska man lära sig att det inte går att sätta en prislapp på mänsklig hälsa?
För omväxlings skull är det ont om kvinnor i denna Ibsen-pjäs. Där finns endast Dr Stockmans hustru och dotter. Hustrun säger inte mycket, utan begränsar sig till att lugna och hyscha sin make. Dottern är dock ett framtidens barn, som arbetar och står på egna ben.
Det är nämligen ekonomiska intressena som hela tiden sätts i första rummet, före människors miljö och hälsa. Ett kortsiktigt perspektiv, som känns igen än idag. Även om vi tror att vi kommit en bit vad gäller miljön, så vill man inte ens erkänna att det är farligt att sprida ut rötslam från avloppsverken på våra åkrar. Och gissa vad mycket gifter som avloppen innehåller. Och lika illa är det med sjukvården idag, som HELT styrs av ekonomi. När ska man lära sig att det inte går att sätta en prislapp på mänsklig hälsa?
För omväxlings skull är det ont om kvinnor i denna Ibsen-pjäs. Där finns endast Dr Stockmans hustru och dotter. Hustrun säger inte mycket, utan begränsar sig till att lugna och hyscha sin make. Dottern är dock ett framtidens barn, som arbetar och står på egna ben.
2013-06-17
Fettpärlan - Guy de Maupassant (1880)
Maupassant (1850-1893), fransk novell-mästare, slog igenom med just långnovellen Fettpärlan. Läste ett antal av hans lite kortare noveller en gång i tiden när jag pluggade franska. Hör till realisterna, närapå naturalist i sin granskning av människors svagheter. I Fettpärlan, som också är öknamn på den kvinnliga huvudpersonen, får vi följa åtta personer i färd med att lämna sin hemstad som ockuperats av den preussiska armén. Beundransvärd är Maupassants förmåga att med några få ord göra varje person levande och unika i sin skröplighet. Varje kort replik karakteriserar talaren på pricken.
I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.
Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.
I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.
Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.
2013-06-08
Gengångare - Henrik Ibsen (1881)
Gengångare är en titel som jag hört många gånger och undrat över, men varken läst eller sett framföras. Temat visar sig vara dubbelmoral, ett vanligt tema, men jag saknar fräschheten. Titeln är dubbeltydig, och utgår från begreppet 'fädrens synder', som så att den yngre generationen är på väg att upprepa sina föräldrars misstag. Protesten mot att kvinnor tvingas leva under plikten att dölja sina mäns synder, är öppet uttalat. Även i denna Ibsen-pjäs är det kvinnorna som känns mer öppna och ifrågasättande, medan männen omhuldar en fernissad yta. Den stora hysch-hyschet gäller syfilisen, som aldrig nämns med namn. den omskrivs med trötthet, ångest, gå i barndom, och är naturligtvis den värsta dödsdomen någon kunde få.
Lite förvånande är slutet där Ibsen tar upp dödshjäps-temat. Sonen Osvald har sparat ihop morfintabletter i vad han tror är en dödlig dos. Men han vill få hjälp att dö, när ingen återvändo finns. Ska modern kunna hjälp honom, hon som gav honom livet?
Lite förvånande är slutet där Ibsen tar upp dödshjäps-temat. Sonen Osvald har sparat ihop morfintabletter i vad han tror är en dödlig dos. Men han vill få hjälp att dö, när ingen återvändo finns. Ska modern kunna hjälp honom, hon som gav honom livet?
The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald (1925)
Kortromanen Den store Gatsby kom som ny film nu, så jag skyndade mig att läsa den. Vill alltid läsa boken innan jag ser filmatiseringar, för att inte påverkas av regissörens bilder och missa det som författaren lagt in i sin text. Regissören kan fastna för en av idéerna i boken och sedan utveckla den till något mer - precis som vi läsare oftast gör när vi läser, åtminstone när vi tycker om boken vi läser. Den store Gatsby är en klassiker, vilket brukar innebära att texten är genomtänkt flerbottnad.
Men när jag läste kunde jag inte undvika att se Leonardo Di Caprio framför mig, varje gång jag läste namnet Gatsby. Självklart är jag påverkad av bioreklamen. Men det kan också bero på något mer. De har valt rätt skådis till rollen, till den person som stiger fram för mig i texten.
Texten är inte lång, den är lättläst, det mesta förmedlas via dialog, men visar sig i slutänden vara ett intrikat nät av relationer och missförstånd. Att en granne får vara berättarröst underlättar i skapandet av 'mysteriet' Gatsby. Vem är han? Inför sig själv? Inför sin omgivning?
Grannen heter Nick Carraway, vilket jag associerar till 'carry away', att ryckas med, hänföras. Nick är inte snabb med sina omdömen, snarare har han svårt att välja vilket ben han ska stå på, hur han skall tolka sin granne Gatsby, men även han har svårt att värja sig mot Gatsbys överdådiga rikedom.
Historien tilldrar sig 1922, med några trådar tillbaka till första världskriget. Det glada tjugotalet visar sitt tanklösa överdåd. Gatsbys dröm, som också är 'den amerikanska drömmen', är att även en enkel man kan bli accepterad av 'gräddan' i samhället, bara han lyckas ekonomiskt. Och beviset för detta blir då att vinna 'den fina flickan', hur än andefattig hon kan tyckas, eftersom hon är födde där uppe på samhällstoppen.
Ett grönt ljussken över vattnet, blir som en ledstjärna för Gatsby, att eftersträva Daisy, att börja om, som om ingenting hänt. Nick försöker förklara för honom att man inte kan få tillbaka det förflutna, men Gatsby vägrar släppa sin orealistiska dröm, blundar för verkligheten.
Gjort är gjort. Inte ens i USA kan förvärvade pengar överträffa ärvda pengar.
Boken utgavs fyra år före den stora börskraschen 1929, dödsstöten för den naiva synen på evig ekonomisk framgång.
Men när jag läste kunde jag inte undvika att se Leonardo Di Caprio framför mig, varje gång jag läste namnet Gatsby. Självklart är jag påverkad av bioreklamen. Men det kan också bero på något mer. De har valt rätt skådis till rollen, till den person som stiger fram för mig i texten.
Texten är inte lång, den är lättläst, det mesta förmedlas via dialog, men visar sig i slutänden vara ett intrikat nät av relationer och missförstånd. Att en granne får vara berättarröst underlättar i skapandet av 'mysteriet' Gatsby. Vem är han? Inför sig själv? Inför sin omgivning?
Grannen heter Nick Carraway, vilket jag associerar till 'carry away', att ryckas med, hänföras. Nick är inte snabb med sina omdömen, snarare har han svårt att välja vilket ben han ska stå på, hur han skall tolka sin granne Gatsby, men även han har svårt att värja sig mot Gatsbys överdådiga rikedom.
Historien tilldrar sig 1922, med några trådar tillbaka till första världskriget. Det glada tjugotalet visar sitt tanklösa överdåd. Gatsbys dröm, som också är 'den amerikanska drömmen', är att även en enkel man kan bli accepterad av 'gräddan' i samhället, bara han lyckas ekonomiskt. Och beviset för detta blir då att vinna 'den fina flickan', hur än andefattig hon kan tyckas, eftersom hon är födde där uppe på samhällstoppen.
Ett grönt ljussken över vattnet, blir som en ledstjärna för Gatsby, att eftersträva Daisy, att börja om, som om ingenting hänt. Nick försöker förklara för honom att man inte kan få tillbaka det förflutna, men Gatsby vägrar släppa sin orealistiska dröm, blundar för verkligheten.
Gjort är gjort. Inte ens i USA kan förvärvade pengar överträffa ärvda pengar.
Boken utgavs fyra år före den stora börskraschen 1929, dödsstöten för den naiva synen på evig ekonomisk framgång.
2013-06-06
Niels Lyhne - J P Jacobsen (1880)
En av mina favoritböcker sedan länge är Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901). I den läser och begrundar Martin Birck och hans vänner med uppenbar beundran just Niels Lyhne (1880). Det gjorde mig nyfiken, men först nu har jag läst även denna. Och den gör nästan lika stort intryck på mig, som alltid uppskattat utvecklingsromaner. Vi får följa hela Niels Lyhnes känsloliv, inlett med en beskrivning av föräldrarna och deras äktenskap, vilket naturligtvis påverkat Niels, fram till hans egen död. Temat är psykologiskt och filosofiskt. Romanen närgranskar Niels Lyhnes alla relationer till släkt och vänner och de inblandes känslor gentemot varandra och svårigheter att nå fram. Flera av kvinnorna dör tidigt, vilket är symptomatiskt för hur sårbart livet var under 1800-talet.
Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.
Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.
Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.
Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.
Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.
Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.
I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)
Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.
Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.
Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.
I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.
Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.
Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.
Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.
I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.
Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
