Livets ax : barndomsminnen - Sven Delblanc (1991)

Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle. 

Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.  

Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. 

Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka. 

Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...

Peter Pan - J M Barrie (1902-1911)

Jag fick Disneys film 'Peter Pan' (1953) som serietidning långt innan jag såg filmen, men serien läste jag om och om igen. När jag nu har läst romanen om Peter Pan inser jag att Disney följde texten bra så nära. Mycket beror säkert på att James Matthew Barrie (1860-1937) skrev den som pjäs, vilket i princip är ett färdigt manus. Den hade premiär 27 december 1904, med omedelbar framgång, gick för slutsålda hus, så 1911 skrev Barrie ner samma historia som roman, för att kunna sprida den till en större läsekrets än pjäsen. Texten är också skriven med en tydlig berättare, Barrie berättar om den Peter Pan som redan är välkänd, pojken som inte ville bli vuxen, den som alla barn känner till. 

 Och sedan dess har den spridits över hela världen och blivit en av grundmyterna i det moderna samhället. Vi vill inte bli vuxna, i synnerhet inte pojkar. För i Peter Pan är det Wendy som får stå för kvinnligheten, moderskapets symbol. Tingeling (Tinker Bell) är avundsjuk och lynnig, men kortlivad  och efemär. Tiger Lily, indianhövdingens dotter, är den stolta, juvelen att rädda från onde kapten Hook.  Wendy är den eviga stora modern, trots att hon bara är en liten flicka. Kärnan till henne fanns i James Barries mor, som blev moderlös redan vid åtta års ålder, och då genast fick bli en lillgammal fostermor åt sin lillebror och skötte framgent hushållet. Så det var den viktorianska kvinnobild Barrie växte upp med. 

Neverland är fantansins rike, utanför tid och rum. Peter Pan är  glad, oskyldig och hjärtlös ('gay, innocent and heartless', och så länge barn är så glada och fria, överlever älvorna (the fairies). Att vara fri från all skuld kan uppfattas som 'hjärtlös'. Peter lever helt i nuet, så han närmast saknar minne, tänker inte tillbaka, helt upptagen av sig själv och sina fantasier och äventyr i nuet. Kärnan till historien är hur Barrie och hans mor försökte hantera sorgen efter den bror som dog på sin 14-årsdag (när Barrie var 6 år), för dem fick han fick leva vidare evigt oförändrad, en själ i landet utan tid och rum. Vilket är Peter Pans kärna.

1898 började Barrie skriva på en vuxen-novell som 1902 trycktes under titeln "The Little White Bird", om en baby som flyger ut genom fönstret, bort från sin mor, till Kensington Gardens. Ännu ett sätt att hantera sorgen efter försvunna/avlidna barn. I slutet av 1800-talet lär 15% av alla barn ha dött före fem års ålder. Efter detta skrevs alltså pjäsen och fick premiär 1904, och därefter skrev han ett antal förhistorier, novellsamlingeln Peter Pan in Kensington Gardens (1906) om spädbarnet Peter som flög iväg och kom att leva ett sorts liv i äventyrens limbo. Barn sägs födas som fåglar, och kan leva ett mittemellanliv, varken barn eller fågel, men är vän med såväl älvor som fåglar i Kensington Gardens. Dessa historier är full av märkliga historier som antagligen roar främst små barn, korta historier fulla av fantasi.

Novellerna är betydligt  oskyldigare än pjäsen, som är för större barn och till stora delar visar upp Peters 'hjärtlösa egoism' som en sorts självklarhet. Romanen efter pjäsen, fick namnet Peter and Wendy (1911) är genial genom att visa upp barnets fantasivärld, i just hela sin hjärtlöshet, så som barn använder fantasin för att hantera de vuxnas hjärtlöshet, våld och krig, blir i barnets värld både självklart och obegripligt, indianer och sjörövare slåss och säger, 'nu är du död'. De följer spelets regler, förloraren får 'spela död'. Sen går Peter snabbt vidare till nästan lek, nästa äventyr, som om ingenting hänt. En självklarhet, det gör ju de vuxna också, fastän många vuxna läsare idag ofta kan ta vid sig negativt av detta. 

När Barrie skriver ner sin pjäs i romanform blir det också en metatext om skapande, då han blir tydlig som berättare, öppet talar om vad han, eller snarare 'vi', berättare och publik/läsare, gemensamt tänker utsätta karaktärerna för. Wendy, John och Michael, de utflugna barnen, tänker återvända hem, men då beslutar berättaren att låta Peter visa sin hjärtlösa avundsjuka och stänga fönstret så att barnen inte kan komma hem till sin mor igen. Han är sårad i sitt innersta, för att hans egen mor hade stängt fönstret, till och med satt galler för fönstret, när han själv ville återvända från sitt äventyr, för då hade hans egen mor redan fått ett nytt barn hon ville skydda. Det kan han aldrig förlåta, därför glömmer han sitt förflutna. Men han är också en osalig ande i limbo, som inte fick komma tillbaka, eftersom han förlorade livet...

Helt klart tillhör Peter Pan sekelskiftet 1900, det viktorianska samhället i Barries barndom lever kvar, världen var mannens. Kvinnor/Flickor är bara där som mödrar, att serva, medan pojkarna leker och inte vill bli vuxna, söker de ändå hela tiden efter en mor, inte kärlek. I sin egoistiska upptagenhet har de för långt till sin egen inre kvinna, för att kunna älska, allt de söker är den omvårdnad de själva inte förmår ge sig själva. 

"Peter and Wendy" är alltså både drastisk och rolig, och tänkvärd på många sätt. Det är uppenbart att den bar på en tidlös myt som kommer att leva kvar länge. 

Genom tidens handflata - Anita Salomonsson (1995)

Anita Salomonsson föddes 1935 i Hjoggböle, den lilla orten i Västerbotten som sett flera författare födas, bl a P O Enquist. Hon debuterade 1994 med Änglabilder, med sitt alter ego Beata i centrum i slutet av andra världkriget, och Genom tidens handflata året efter hoppar en generation tillbaka, till Beatas morföräldrar och alla deras barn som föds och växer upp i början av 1900-talet, och samhällets utveckling från norrländsk karghet, till introduktion av elektricitet och bilar kring första världskriget och därefter.

Det är en språkligt fantastisk roman, sättet hon bygger bilden av en norrländsk familjs brottning med livet och sin gudsbild i början av 1900-talet, brytningstiden/generationsskiftet mellan den karga kristna tron av gammaltestamentlig stränghet, och den nya tidens tekniska landvinningar. Är elektricitet av djävulen eller inte? 

Men det är även en plågsamt tydlig bild av det dåvarande samhällets skillnad på män och kvinnor, kvinnornas icke-existens utan mannen vid sin sida. Mannen är samhällets bas, även om endast en velig nedtonad man. Emanuel Tideström, som handhar byns (norrländsk, ordkarg, vinterkall) post som levereras, intresserar sig främst för klockor, blir expert och lagar grannarnas urverk. Större delen av texten ses ur hans synvinkel, och där är 'Han', lika med Gud, den ständige närvarande, likaväl som ständigt frånvarande. Allt han ser är Guds verk, och alltför ofta bortvända ansikte. Tidigt förlorade han sin första hustru, den första kärleken. Och blir ensam med sina unga döttrar. 

Vilsen i tomheten efter hustrun, ensam med barnen, kommer den unga pigan Hermine som en räddande ängel. Man skulle vilja säga att de snabbt tyr sig till varann, men visst blir det barn och äktenskap även mellan dem, men deras liv tycks fortgå parallellt, utan förtrolighet. Emanuel pysslar med post och klockor, hermine tar han om allt tungt arbete. De har syndat, och Hermine späker sig. Emanuel ser Hermine som strängt religiös, och därav låter han henne bestämma 'vad som är bäst'. Medan Hermina aldrig vågar lita på att hon betytt lika mycket för Emanuel, som första hustrun. Hon känner sig inte vacker nog. Tyvärr får han aldrig veta detta. Och inte heller hon får höra de kärleksord hon suktar efter. De kommer aldrig varann så nära, han är äldre och dör utan något verkligt närmande. 

Jag kan inte annat än sympatisera med deras barn som flyr undan religionen, bort från späkandet och våndan, den karga religiositeten. Barnen ser att det inte är 'Godhetens och Kärlekens Gud' som styr föräldrarna, hur än mycket dessa påstår det. Barnen bryter sig i vuxen ålder bort från det smärtsamt deprimerande. Medan föräldrarna tror att Gud skall straffa dem för att de inte lyckats göra sina barn gudfruktiga. Den biten är smärtsamt jobbig att läsa.

Emanuels och Hermines parallella liv, visar också på den tidens parallella könsrollerna, som aldrig korsar varann, aldrig når fram till varann. Klockmakaren Emanuel är den manliga tekniska världen, som håller krampaktigt fast vid tekniken och den linjära tiden, men också däri tappat tilltron till sin inre själsstyrka. Och kvinnan/modern saknar sin officiella ställning, i samhället, trots allt sitt arbete, och den position hon trots allt har inofficiellt bakom lykta dörrar, så står korthuset på mycket osäker grund. Samtidigt vågar modern aldrig se sig som den livskraft hon är, utan försvinner i skuggorna som en piga, en tillfällig ersättningsvara. 

Det är en skicklig roman som kan läsas symboliskt, som en myt. Grunden är realism, men växer till mytiska mått, med sitt poetiska bildspråk som bygger deras karga livssfär. 

Joseph Conrad - diverse noveller 1906-1910

Förutom Nostromo, är de flesta av Joseph Conrads verk åt det korta hållet. Nu har jag läst flera noveller, skrivna en bit in på 1900-talet, och det är tydligt att dessa är skrivna av en mogen författare. Alla är mycket läsvärda, psykologiska, med djup för kontemplation och många möjliga tolkningar. 

Det märks att han vill experimentera och bryta ny mark.  Båda vad gäller spänning och nya genrer. 

The Informer (1906) är en tidig mullvadshistoria, och förstudie till kortromanen The Secret Agent (1907).  Il Conde (1908), The Duel (1908) - som med sina 90 sidor är på gränsen mellan långnovell eller kortroman - och The Secret Sharer (1910), utforskar alla olika typer dubbel-gångare, dubbeltydigheter. 

Il Conde är en intrikat historia, som trots sitt korta format har många symboler/dubbeltydigheter värda att notera. The Duel tilldrar sig för ovanlighetens skull under Napoleonkrigen, kring en långdragen (livslång) schism mellan två officerare under Napoleon, som båda är närmast psykologiska motsatser, som därför blir ett utforskande av motsatta livsinställningar. 

I The Secret Sharer, där Conrad återigen utnyttjar och utforskar minnen sina tidiga år som styrman/kapten, sympatiserar berättaren, ung man på sitt första uppdrag som kapten, med en några år yngre styrman, som flyr undan ett oblitt öde. Han sympatiserar så djupt med honom att han strax uppfattar honom som sin  egen dubbelgångare. En intressant psykologisk synvinkel. men som vanligt med Conrad, både etisk och dubbeltydig.

 

Skulptrisen - MInette Walters (1993)

 Nu har jag läst fyra av Minette Walters deckare, varav de tre första. Jag har förstått att hon senare avvikit alltmer från deckar-genren. Jag minns i alla fall att hon redan från början omtalades som skicklig på området. Hon ville aldrig fastna i en serie med samma utredande poliser. Det är inte heller poliserna som är huvudpersonerna i de jag böcker jag läst. Allt är betydligt mer omväxlande än så. Och med ett lättläst flyt som ger en 'realistisk' känsla, trots att historierna trots allt är lite väl vridna och tillskruvade. 

Debuten 1992, Iskällaren, kändes som en ordinär deckare, men lyfte med några helvändningar i slutet av historien. Poliserna är inga intelligenta giganter, och offren visar sig ofta vara lika mycket förövare i någon mån. Det gäller även Skulptrisen (1993), som nog är den bästa av dem jag läst. Men även Blomsterkronan (1994). 

Jag ser en gemensamt tråd i sammanblandning av offer och förövare, och viljan att slå hål på schabloner. Ändå blir alla historier i slutet ändå lite väl sjuka i min smak, för mycket incest, och manligt våld. Även om bilden nyanseras med även kvinnliga förövare. 

Trodde att dessa var de enda jag läst, men upptäckte då att jag redan för tio år sedan läst den tio år senare utgivna Djävulens fjäder (2005), och antecknat att jag upplevt den som alltför rörig. Den fokuserade på våldsoffer, men inleddes med i mitt tycke alltför många tillbakablickar, men växte till sig mot slutet, till en mångbottnad historia, betydligt allvarligare menad än hennes tre första deckare som jag alltså läst först nu.

The Secret Agent - Joseph Conrad (1907)

Jag har funnit ännu en mycket läsvärd historia av Joseph Conrad, "The Secret Agent". Ju längre in i texten jag kommer desto mer fulländad känns texten. Anarkism och bombdåd  hörde till sent 1800-tal och sekelskiftet 1900. Oron ökade när de revolutionära tendenserna växte sig allt starkare i Ryssland, och krigshetsare runt i Europa. 

Conrad gav sig in på området , som alltid psykologiskt intresserad, vad som styr och skiljer olika karaktärers livsinställningar, och inte minst hur folk pratar förbi varandra, och missförstår. Han för oss runt mellan olika karaktärer för att skapa en mångfacetterad bild, och fördjupa alla möjliga orsaker och livslögner och situationer. 

Och vad som i början kanske kan känns lite segt, växer till nyfikenhet, som växer till allt större spänning, blir psykologisk skräck, invävt i nästan Dickenskt smogfyllda prång i Londons mindre bemedlade kvarter, där såväl orättvisor som fördomar gror. Människor pratar förbi varandra, litar inte på varandra, försöker nysta sig igenom sina svårigheter.  

Conrad är både analytiker och psykolog, som bygger landskap som väcker min nyfikenhet, samtidigt som han försöker förstå sin tid. Conrad gör också hopp i sin tidslinje, för att fördröja den insikt som jag tidigt anat mig till, om vem som blev offret för 'bomben', avslöjandet fördröjs, gör mig kanske lite onödigt förvirrad, men snart är jag tråden på spåren igen, fram till insikten om hur allt hänger ihop. Det finns också några små villospår, signalement som är snarlika för att med fördröjning öka spänningen. Allt är elegant sammanfogat.  

Historien handlar inte bara om anarkister och bomber. Utan även om dubbelagenter, vilket måste vara ett tidigt nedslag i en på 1900-talet allt populärare genre. Det är spännande att se tidiga frön av detta. Och till skillnad från Chestertons skämtsamma variant på samma område samma år (The Man who was Thursday, 1907) så ligger Conrad helt åt spänningshållet.

Kanaans land (1984) & Maria ensam (1985) - Sven Delblanc

Så nu har jag till slut läst även de fyra böckerna i Samuel-serien, alltså serien som startar med Sven Delblancs morfar 'Samuel', och sedan följer hans barn - döttrar och söner - och deras kamp att ta sig genom livet. Fiktivt, men ändå Delblancs bild av sin släkts historia. Ända sedan Hedeby-borna, den mer burleska tidigare fyra-boks-serien, har vi väl vetat att pojken Axel Weber, Svenskamerikanarens son, är författarens alter ego. Fick nyligen veta att Axel faktiskt är en av de tre förnamn Delblanc själv fått i dopet. Axel efter morfadern, Hermann efter farfadern och Sven ett helt eget namn modern ville ge sonen. 

Kanaans land handlar om Fredrik och Maria Webers slit som nybyggare i Kanada, det 'förlovade' landet, som av olika skäl inte lever upp till förhoppningarna under de tio år de levde där. I Maria ensam, sista boken i serien, återvänder familjen till 'Hedeby' (som alltså ligger i Södermanland, i trakten av Vagnhärad). Så sluts cirkeln.

Mitt problem med hela serien är att allt är eländes elände, och mals om  och om igen. Stora delar av böckerna kunde krympas ner till långnovell. Störst problem är dock att så mycket rör kvinnor, Samuels hustru och döttrar, och jag tror inte på Delblanc som kvinnoskildrare. Jag hittar ingen äkta psykologisk trovärdighet. Mänskliga liv medför livserfarenheter som utvecklar oss, men jag hittar inga spår av detta, allt bara mals om och om. Så många gånger som det talas om Marias 'ensamhet' i Kanaans land, liksom om sjunkande vetepriser, är min uppfattning att vi hunnit ner till 'minus 200 %', vilket är en omöjlighet, i synnerhet som Marias ensamhet fortsätter ännu djupare i sista boken, som också kallas  Maria ensam. Vid det laget inser hon kanske att hon trots allt inte var så ensam i Kanada ... Eller?

Om man som jag även läst Hedeby-serien, blir Maria ensam, som ett flyktigt återseende av många av Hedebys karaktärer. De omnämns helt kort, speglas i något typiskt karaktärsdrag, för det är den burleska serien, som jag hade svårt att skratta åt, då humorn inte åldrats med värdighet. 

Det är först den sista tredjedelen av fjärde och sista boken, som Axel Weber, Delblancs alter ego, kommer mer i blickfånget, och visar sig vara lika deprimerad som resten av släkten, men även uppvisar en sorts tonårsrevolt. han vacklar mellan underkuvad uppgivenhet och världsfrånvänt flyktbeteende. Och vi får slutligen veta att han till slut räddas av 'skrattet'. Och då börjar polletten ramla ner i mig. Det rabelaiska skrattet. Att skratta åt livets absurditeter. Det som blev grunden i Hedebyserien. 

Plötsligt blir hela denna långa släkthistoria, där alla är rädda för, och skäms och våndas över, de psykiska problem som morfar Samuel och flera av hans barn drabbats av. Maria känner sig ständigt skyldig, rädd att hon bär på dessa 'skamliga gener'. Liksom Samuels fromma religiositet, som även hans hustru håller fast i livet igenom, blir som ett underkuvande. Hela denna lidandes historia blir som en bakgrund, en förklaring, till Axel Webers, dottersonens egen depression och verklighetsflykt. Som om det är något fastnaglat i generna, snarare än svårigheten att passa in i de stelbenta samhällsnormerna. 

Det är tungt att läsa, ja rent frustrerande. Axel klamrar sig fast vid ateismen, och verkar inte se några  andliga dimensioner i hans flykt, dagdrömmarna in i 'det avlägsna landet', fantasin, fiktionen, blir hans asyl för att avvisa omgivningens krav. Litteraturen blir slutligen hans väg ut. 

Konstantinos P. Kavafis (1863-1933) - Valda dikter

En helt ny bekantskap för mig. Hittade en helt bedårande liten flerspråkig bok, med tillhörande DVD. Sexton utvalda dikter, en liten samling favoriter. Som på DVD:n läses upp av olika personer på olika språk, men alla med svensk översättning i undertexten. Och så har man den lilla boken med alla texter, både på grekiska (dessa vidunderligt vackra bokstäver) på vänster sida, och parallellt på högersidan i svensk översättning. Dessutom finns 14 av dikterna översatta till engelska, samlat i slutet av den lilla boken. 

Tydligen - enligt introduktionen på svenska, där tre olika personer skriver om författaren och hans tid - utgavs aldrig Kavafis i bokform under sin levnad. Han delade ut dem egenhändigt handskrivna till vänner och bekanta. Sammanlagt 154 dikter. Först efter Kavafis död, samlades de och trycktes i bokform, och så blev hans rykte grundmurat. De få dikter jag nu fått ta del av ger mersmak. Det är ett enkelt språk, ofta i presens, med personlig närvaro, som känns allmängiltig, något vi alla kan ta till oss, som livet här och nu, våra känslor, evigt igenkännbara. Inga krångliga omskrivning. 

Jag själv kan inte grekiska mer än som nybörjare, något jag leker med att lära mig via Duolingo appen. Och ändå är dikternas enkla struktur, helt möjlig att dechiffrera med hjälp av den svenska parallelltexten. Utan att någonsin bli simplistiskt, så har de en djup skönhet i sin enkelhet (vilket får mig att associera till Tranströmers enkla skönhet). 

Kavafis levde en stor del av sitt liv i Alexandria (Egypten), även om han även bott i England och Konstantintopel. Men han var av grekisk familj och omfamnade den urgamla hellenistiska kulturen vid Medelhavet. Ändå är dikterna jag läst, som sagt mänskligt allmängiltiga. Och hans vuxna liv i Alexandria var det begynnande 1900-talet, med sin variant av mångkulturell smältdegel, om man nu ska se den som sen, efter hellenistiska mått, eller tidig med tanke på vår tids globalism.

I alla fall skulle jag med glädje läsa alla Kavafis 154 dikter ...

För Lydia - Gun-Britt Sundström (1973)

Har just läst om Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg, 1912), jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gun-Britt Sundströms För Lydia (1973) är en lysande parallell-text till denna, som jag också har läst flera gånger. Den här gången beslöt jag att läsa båda böckerna parallellt, avsnitt för avsnitt. 

Sundström har gjort en i mitt tycke alldeles lysande roman, en av mina absoluta favoriter, och en av de bästa från 1970-talet (vid sidan av Kerstin Ekmans Katrineholms-serie). 

Söderberg skrev om Arvid Stjärnbloms kärlekstrassel, med Lydia som det kärleksobjekt han har så svårt  att nå fram till. Sunström beslöt att skriva samma historia ur Lydias synvinkel, kvinnan. Men inte som det tedde sig vid sekelskiftet 1900, utan hon transponerade fram hela historien 60 år. 

Det geniala med Söderbergs bok är att den, trots sitt lilla format, tilldrar sig från 1897-1912, och hela tiden tar upp dagsaktuella händelser och debatter, vilket ger en illusion av att livet segar sig fram. Sundström lyckas helt galant transponera fram detta exakt 60 år, till 1957-1972, med precis samma lätta luftiga text, samma kärlekstrassel, och också sin samtids viktiga händelser, och debatter, moralpanik, mordet på Kennedy, demonstrationer mot Vietnamkriget. 

Sextio år brukar betraktas som två generationer, och eftersom barn ofta revolterar mot sin föräldrageneration, verkar det det skapa en cykel av återgång till liknande problem varannan generation, så här återkommer problem kring moral och sexualitet och kvinnans frigörelse, om än i spiralform och alltså något steg framåt trots bakslag. 

För mig är detta en lysande bok, och även om man kan tycka att båda böckerna är 'lite ytliga' inte gräver sig in i huvudpersonernas själsliv, så känns de ändå representatia. Hur många stänger inte av sina känslor för att 'överleva' livets smällar. Ibland när jag läser Den allvarsamma leken retar jag mig på hur svärta Lydia tycks bli i slutet, när Arvid blivit cynisk, besviken i sin kärleksplåga. 

Det var väl därför Sundström ville ge Lydias version. Och när man som jag nu gjort läser böckerna bokstavligt parallellt, inser man hur skickligt hon lyckats hålla sig till originalet, scen för scen, trots att den är 60 år modernare, samtidgit som vi får Lydias synvinkel. Och även Lydia är uppgivet besviken i slutet. Och så går det som det går. 

Och böckerna är en dialog mellan könen, där kvinna och man har svårt att förstå varandra, fastän de i grund och botten faktiskt upplever precis samma saker, men utifrån sitt eget köns lite olika förutsättningar, hamnar de hela tiden lite vid sidan av varann. 

Nostromo - Joseph Conrad (1904)

Det här måste vara Joseph Conrads bredaste, mest ambitiösa verk, Nostromo : A Tale of the Seaboard (1904). Varför har jag inte läst den tidigare? Den är i mina ögon helt fantastisk, något av det bästa jag någonsin läst. Jag har läst den lååångsamt, munsbit för munsbit, som njutning. 

Conrad bygger upp en fiktiv latinamerikansk stat, som blir ett symbolisk exempel för kolonialismens och dess skiftande motstridiga intressen. Och människors sätt att tänka i vi och dom, för även om det finns motsättningar mellan engelsmän och latinos, så var ju även latinos en gång invnadrande kolonisatörer. 

Boken är som en stor bataljmålning, som fyller en hel vägg, fullspäckad med detaljer, och karaktärer, inbegripna i sina personliga trauman. Allt börjar med en lanskapsbeskrivning, helt fantastiskt, inte en onödig detalj, allt sammanvävt som myter utifrån vad människar trott och berättat. Allt blir till en heltäckande karta, och sedan i följande kapitel kommer karaktär efter karaktär att placerar in i bilden av det koloniala samhället, som ett pussel av mänskliga strävanden och dårskaper. Och trots att det för mig är en långsam läsning, blir jag aldrig otålig, jag vill verkligen sjunka in i varje detalj. 

Språket, bilderna, naturen, landskapet, vädret, är skönt poetiska. Moder jord är vacker, men vad människan gör med den väcker tvetydigheter, som exempel tänker jag på bilden av urskogen vid berget, som Mrs Gould ritar av när hon kommer som nygift till landet, 'ormarnas paradis', det är vackert, orörd natur, men så fullt av ormar att människor skyr platsen. Men sedan rensas denna bort för att lämna plats åt St. Tomés silvergruva, skönheten försvann, men också ormarna, och lämnade plats för en gruva som ger välsignelse i form av arbete och 'utveckling', rikedomen att bygga staten på. Men vems stat? Och detta leder också till girighet, revolution och krig. Så bilden är tvetydig både som ursprunligt natur och som exploaterat råmaterial. Var ligger välsignelsen, var ligger fallgroparna? Ett komplext problem.

Conrad är suverän psykolog, som målar upp varje detalj, varje karaktär, trovärdigt in i minsta absurditet, saker som får mig att le mitt i eländet. Allt vävs samman som människors berättelser och myter, olika personers olika tolkningar och misstolkningar. Alla har sina personliga livs kamp och livslögner. Ett prisma av olika sanningar vävs samman. Människors beroenden och mer eller mindre tilltrasslade relationer, motiv och ideal. 

Och det finns en tråd av spänning hela historien igenom. Historien är berättad mer i spiral än rakt kronologiskt, och det finns hela tiden mysterier, frågor, som gör att jag vill veta mer. Det finns altså en intrig som snirklar sig genom samhällshålningen. Vad hände? Hur ska det sluta? Även om vissa myter kommer att dö med vissa generationer, så finns det andra som lever vidare...

Jag ser att Conrad dedicerade sin bok till författaren och vännen John Galsworthy. De träffades 1893, när Conrad arbetade som styrman och Galsworthy var passagerare, och deras vänskap bestod livet ut. De kunde helt klart diskutera sina litterära ambitioner och projekt. Galsworthy fick Nobelpriset 1932 för sin målning av det brittiska samhällets omvandling kring sekelskiftet och den moderna tidens inbrott. Forsyth-sagan. Undrar om det var samtal kring dessa litterära mål som inspirerade Conrad till sin breda samhällsmålning i Nostromo ? Eller tvärtom, Conrad som inspirerade Galsworthy? Första delen i Forsyth-sagan kom två år senare, 1906.

Dotter till : Scener kring en mor - Henrik Stangerup (1995)

 Det här var en oväntad liten bok. Börjar nästan som en bagatell, några spridda minnen av författarens mor. Luftigheten i dessa minnen gör att jag genast tänker på Hjalmar Söderbergs lika luftigt meditativa noveller. Jag läste hans syster Helle Stangerups historiska romanen Christine, för många år sedan, innan jag visste att de var Hjalmar Söderbergs danska barnbarn. 

Denna boks första halva blir en betraktelse över generationsgränser, mor och son som kommit ifrån varann och av olika skäl. Jag tänker att det är ganska allmängiltigt. många barn tar sina föräldrar för givet tills det är för sent. Betty, Hjalmar Söderbergs dotter med danska hustrun Emilie, blev skådespelare (precis som Doris, dotter till svenska hustrun Märta). Ur texten framkommer att hon senare i livet bodde långa tider i Sydfrankrike, vilket naturligtvis försvårat kontakten.

Betty satt på ålderns höst, i Nice, och tänkte att hon skulle skriva en memoar, 'Dotter till, Gift med, Mor till'. Hon gav upp sin karriär och det är uppenbart att den titel hon tänkt sig reducerat hennes till ett bihang till män. Viktig var fadern, författaren, Vem hon gifte sig med, och att hennes son blev en känd författare. Dottern, som också blev författare, omnämns inte ens i boken. 

Betty ville ha hjälp att skriva sina memoarer, men det skar sig, samtalet med sonen avbröts. Betty gick bort 1993, då går Henrik igenom hennes efterlämnade papper för att sätta samman de memoarer hon velat skriva - men han hittar inte det underlag som modern tycks ha pratat om. Bortstädat? Kvar finns bara några brev om fadern, Hjalmar Söderberg, den beundrade. Brev hon skrivit med uppgifter till svar på frågor när man skrev en biografi om Söderberg. Boken väcker beundran, även om hon också är besviken på de slarvfel som dykt upp.

Så trots att detta är en liten tunn bok, och på ytan handlar om en sorts undanskymda 'kändisar', så lever boken på mer än det, den ger tidsbilder och betraktelser över livets flyktighet, blir en sorts meditation. En tankeställare - lite i stil med Söderbergs...

Det är tragiskt att titta tillbaka på det tidiga 1900-talet och Bettys barndom. Eftersom hennes föräldrar inte var gifta när hon kom till flydde de till Tyskland så hon kunde födas i 'hemlighet', och sedan fraktades barnet i en koffert (med lufthål) till Danmark, och fick där växa upp på barnhem de första sju åren. Och även därefter fick hon vara mer hos mormor och faster Eva av olika själ. Tragiskt. Ändå beundrade hon sin far ...

The House of Mirth - Edith Wharton (1905)

 Detta är 'Stolthet & Fördom', men 100 år efter Jane Austen. Huvudpersonen Lily Bart har faktiskt samma initialer som Lizzie Bennet. Temat är alltså att kvinnor måste gifta sig till pengar för att få ett 'värdigt' liv. Och det blir ett schackrande ... deprimerande. För huvudpersonen halkar hela tiden nedåt på samhällsstegen, och lär aldrig av sina misstag.  Det är så deprimerande att boken tog betydligt längre tid för mig att läsa än jag väntat mig. Hundra år efter Jane Austen börjar det fördomsfulla samhälle och sociala liv, som Franska Revolutionen inte lyckats ta död på, att gå mot sin undergång. Eller? Kändisars lyxliv finns kvar, och paparazzi som skriver påhittade historier. 

Lily Bart vägrar släppa på sina föräldrars drömmar om sysslolöst lyxliv, det hon uppfostrades till, att bara vara vacker och bli omhändertagen. Alldeles i slutet reflekterar hon över att hennes liv hade varit 'så mycket enklare' om hon varit ett djur, någon vacker fågel kanske? som kunde fjädra sig och inte behövde inordna sig i alla sociala spelregler. Och så är hon stolt, stoltheten gör Lilys tankar rigida, oböjliga. Men det gäller även alla fördomar, allt är stelt och oböjligt. 

Edith Wharton beskriver ett samhälles undergång, på gränsen till den moderna tid då även medelklasskvinnor började arbeta och skulle få rösträtt. Men dit hör inte kvinnorna hon beskriver (utom den lilla arbeterskan som Lily hjälpte av en ren nyck, när hon höll på att dö av lungsot.) Wharton ser människornas som djur inlåsta i sociala pålagor. Jag saknar dock Jane Austens psykologiska skärpa, och humor, och insikter om möjligt mänskligt förnuft. Det är så deprimernade att inte en enda person i historien kan ta sitt förnuft till fånga, utan låter sig fösas omkring av den historiska determinismen. (Inte minsta Mr Darcy i sikte)

Laurence Selden är den som mest motsvarar Lily Bart, och vore den naturliga partnern för Lily. Han är advokat, och lever alltså på att ordna upp de rikas trassliga mellanhavanden. Han kan därför se och tolka ytan, utifrån. Och vågar inte ge sig in i stacken. Lily, som inte har några egna pengar att tala om, parasiterar också på vänner, inbjuden för att vara paradisfågel och som med mjuka ord och uppmärksamhet ska lugna och avleda omgivningen - dubbelmoralens krockkudde. 

Äktenskapsmarknaden är så motbjudande, Lily klarar aldrig att ta sista steget till ett kärlekslöst äktenskap, att sälja sig för pengar. Problemet är att den naivitet hon uppfostrats till, gör att hon först inte förstår att pengar inte kommer utan 'personliga' gentjänster.  

Boken är naturligtvis en klassiker, som rent litterärt är läsvärd, men jag har numera svårt för olyckliga slut och suktar efter positiva lösningar och Jane Austens bitska humor. En genomarbetad detalj är dock att vi boken igenom möter de olika karaktärernas ständiga misstag när det gäller varandra, vi får höra deras tankar om varandra, och ingen tycks ha intuition nog att tolka varandras sanna inre. Så dubbel var moralen, så mycket masker stod i vägen för intimitet och sanning. 

Ett UFO gör entré - Jonas Gardell (2001)

 Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck. 

I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.

Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken. 

Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem. 

Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt. 

1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?

Mordets praktik - Kerstin Ekman (2009)

Denna Kerstin Ekmans sena lilla roman är inspirerad av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905). Hon noterade också HC Andersens "livsgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv."  Deckarförfattaren i Ekman spinner alltså vidare på just brottet, hon finner en läkare som får svara på Söderbergs fråga om 'gift' som kan döda. Vilket alltså väcker en mörkrets skugga i läkaren, som därefter börjar leva ut fantasin i Doktor Glas. 

Som alltid hos Kerstin Ekman finns där många trådar, som det är möjligt att nysta i. För det här är i första hand inte en 'deckare', även om brottets psykologi dominerar. Det är också en metaroman, en roman om att skriva, och hur läsare och författare påverkar varandra fram och tillbaka. Ja, hur människan själv skapar historierna i sitt liv, och inspireras av andras historier.  Texten gästas ett par gånger helt kort av Hjalmar Söderberg själv, på Ekmans eget trovärdiga sätt.

Titeln Mordet praktik är dubbeltydig. Praktik i betydelsen läkarmottagning är central i både Doktor Glas liv och än mer för huvudpersonen Pontus Revinge i Ekmans text. Men det är också praktik i betydelsen hur det utförs. Och att människors liv tas just i denna fysiska lokal. Men det går att dra trådarna ännu längre. Att så kallad 'läkarvård' kan dölja missbruk, mer än hälsovård. Inte bara att läkaren kan dölja sina brott, för att folk litar på honom. Utan också på att sjukvården i sig, omtalas som i första hand ett utdelande av smärtstillande och lugnande medel, ett kroniskt tillstånd, som inte leder till hälsa. Där finns alltså en kritisk underström som gäller än idag, över hundra år senare. 

Kerstin Ekman som alltid är glasklar och detaljrik i sina texter, har i denna lilla volym även inspirerats av Hjalmar Söderbergs lätta luftiga stil, korta munsbitar. Men lägger in sin egen känsla för realism. Hon återgestaltar Söderbergs tid, men har inte gett den hans mjuka ram, livet som en drömfiktion. Ekman plockar fram sin egen känsla för realism. Hon har inte suddat bort lort och odörer. Hennes läkare tror inte på Doktor Glas' lättsamma praktik. Revinge har inte råd med egen praktik, hans långa arbetsdagar fylls av könssjukdomar och illegala aborter, kroppars vätskor och förfall.  

Doktor Revinge vill hålla sig lika moraliskt ren som Doktor Glas, han levde i en tid av kvinnoförakt, där de flesta kvinnor sågs som horor, och några få unga jungfrur sattes på piedestal som madonna. Men den nya tiden bryter in, kvinnor befinner sig på gränsen till genombrott, det dyker upp en kvinnlig läkare som hans vikarie, en misstänksam rökande deckarläsande, hon som riskerar att avslöja Revinges dåliga samvete. Även hans styvdotter, som är hans madonna, vill bli sjuksköterska, och lyckas med tiden få sin vilja igenom, att studera till Sophiasyster. Ett hårt arbete, i tider av syfilis och den i slutet av boken inbrytande 'Spanska sjukan-influensan'. Den unga flickan åldras, Revinge skyller det på arbetet, att hon med tiden förlorar sin madonnalika fräschör. 

Som alltid, Kerstin Ekmans texter är som gjorda för djupläsning, det spelar ingen roll att det är bara 200 luftiga sidor. Ju mer man letar, desto fler möjliga trådar finns för att öppna Pandoras ask. Man kan alltid med nöje läsa om hennes texter och hitta nya ingångar. Säkert kommer jag att läsa denna bok igen.